Himlen var inte riktigt mörk, solen hade ännu inte gått och lagt sig i sin vrå, där den gömde sig hela nätterna. Den trötta solen slängde av sig mången färger över himlavalet, i sin vandring ner över himlen. Hon gillade att föreställa sig att den inte riktigt orkade hålla allt inom sig medan den var påväg till sängs.
 Många försök hade skett, många kvällar, morgnar och dagar, men alltid hade någon kommit på henne, men nu, nu var hon utanför revirets gränser. Över sten och under stockar, vissa som hon behövde sprattla sig ut ifrån. Hon var inte allt för långt ifrån reviret dock, några av faderns varningar hade ändå gått in i den oskyldiga valpens sinne. Hjälp skulle aldrig vara för långt borta ifall hon faktiskt behövde den.
 
 Ett klingande skratt lämnade henne då den knubbiga valp rumpan fastnat under ännu en litet för låg rot. Klorna skrapade lätt i marken då hon försökte krafsa sig lös, utan att hjälpa mycket i situationen. Hon försökte vrida sig så hon kunde skjuta ifrån roten med tassarna, förutom skrattet, så lämnade grymtade ljud henne i ansträngningen. Trots sin fångenskap så roade det henne, det var något nytt ifrån Faderns vakande ögon, ifrån syskonen och de andra. Det blev lätt väldigt monotont i den mörka skogen som blivit deras hem. Hon saknade de lysande blommorna ifrån Ötamon.