(Pax till Even)

Hon hade svurit nästan hela vägen från Islagunen till den silvriga skog hon nu var i. Det var inte hennes fel att dem var dumma i huvet! Det var ju inte så att hon verkligen ville veta vilka dem var ändå. Och raggen reste sig inte på henne då hon tänkte på dem kyliga blickar hon bemötts med när hon krävt att få veta vilka dem var. Dumma i huvet, så var det i alla fall med dem. En del skulle väll säga att hon blivit oresonligt arg när dem vägrade svara, men hade dem bara sagt vilka dem var och varför dem var där så hade hon ju aldrig försökt bita någon utav dem. Faktiskt. Och det var faktiskt väldigt överdrivet av dem att köra ut henne från Islagunen bara för att hon försökt hoppa på en av bjässarna med benlindorna. Hon ville ju bara veta vad dem höll på med! Varför dem smög omkring i Islagunen och hade sig.
Arkal fräste där hon gick mellan Silverpiles grå pilar och muttrade högljutt. Stampa gjorde hon också, fast hon skulle ju själv ha sagt att hon var tyst som en mus. Hon hade gått igenom hela dagen och ännu hade inte tanken på vila slagit henne, trots att mörkret fallit på och natten tagit över.
”Jäkla fåfänga fluktare som tror att dem är bättre än alla andra med sin fåniga benlindor. Tror dem är så speciella. En i gänget.” harangen gick vidare och verkade inte ha något slut, trots att det var dagar sedan hon blivit bortjagad. Tid verkade inte ha så stor betydelse för hennes ilska.

Han förstod att vargen kom från den stora samlingsplatsen i norr. Hennes våldsamma svärande och hårda steg var svårt att missa. Hon hade varit med om något bråk, vad han förstod, och hade förlorat. Han hade först inte tänkt lägga någon vikt vid vargen, men hennes kreativa ordflöde hade fångat hans uppmärksamhet. Ord som gäckade misstankar han närt ett tag. Som han skulle behöva bekräfta.
     Om inte annat så var hennes kreativa språk underhållande.
     ”Det låter som ett bråkigt gäng du mött.” Even slöt utan förvarning nonchalant upp vid vargens sida.

Det var ren tur för främlingen att hon hann hejda sig från att hugga. Istället blottade hon tänderna och morrade när främlingen slöt upp vid hennes sida. Förvånat såg hon att den inte alls verkade brydd och hon kom helt av sig i det hon tänkt fräsa åt den. Främlingen borde vara rädd för henne, hon var ju bra mycket större än honom!
"Ehh, jo..." svarade hon tafatt. Så smalnade ögonen misstänksamt av och hon sneglade ner på främlingens tassar. Där fanns inga fåniga benlindor i alla fall.
"Vad.. va höde du?" frågade hon med en irriterad knyck på huvudet. Hon gillade inte att folk tjuvlyssnade på hennes samtal.
Hon insåg att hon fortfarande gick stannade hastigt. Snabbt vände hon sig mot främlingen och såg honom stint i de.. röda? Gula? Ähh, det var för mörkt för att se den ordentliga färgen i hans dumma ögon.

”Tillräckligt för att förstå att du inte har så höga tankar om det där gänget.” Even fortsatte ett steg framåt när vargen stannade, innan han vände sig delvis tillbaks mot henne. Han gav vargen ett snett leende. ”Det var svårt att missa.” Hon hade inte gjort något bra försök till att hålla sina tankar för sig själv. Han höjde huvudet, lade det lugnt på sned i en långsam gest medan han studerade vargen. Hon var stor; inte enorm men kraftigt byggd och med långa ben. Hennes uppsyn var inte den mest skärpta.
     ”Säg mig, vad är det för typer du mött som är så besvärliga?” Hans leende blev bredare, inbjudande.

Ögonbrynen höjdes i en blandning av misstänksamhet och nyfikenhet. Hade hon inte vetat bättre skulle hon ha gissat att han kände till töntarna med benlindor.
"Jaha." svarade hon bara, tyvärr hade hon inget bättre att svara med.
Misstänksamheten gick inte över även när vargen log inbjudande mot henne, en invit att berätta om högen av töntar som förpestat hennes senaste visit till Islagunen. Han var ju rätt charmerande... Och hon ville verkligen dela med sig av sin ilska.
Det drog i hennes mungipor på ett högst otrevligt sätt när hon försökte sig på ett liknande leende som vargen get henne.
"En hel hög med skitstövlar faktiskt." började hon och fnyste irriterat "Ja ville veta varfö de hade så töntiga benlindor, de va som en klan av något slag, men inge av de ville svare. Så jag försökt' ta mig en titt ändå. Och då vart den störste, en hårig vit jävel med bara ett horn, arg. Så vi flög på varandra. Sen kom resten och jaga bort mej, jag hade vunni om de inte hade jagat iväg mig!" åter fnös hon och svansen piskade irriterat. Att återuppleva den förödmjukande upplevelsen fick henne att åter bli rosenrasande.
"Känner du de elle?" frågade hon tjurigt.

Vargen blottade tänderna i vad som kanske var menat som ett leende, eller en grimas, innan munnen började glappa på nytt. Ilskan i henne var påtaglig. Hon hade trängt sig på, hamnat i bråk, och blivit bortjagad. Egentligen inte någon märkvärdig historia. Hon vände sig tillbaks till Even med en fråga.
     Kände han dem? Nej. Nej det gjorde han inte. Det kunde vara vilken grupp med vargar som helst. En vandrande grupp som råkat befinna sig på platsen och som inte tyckte om bråkiga, påträngande idioter. Det kunde vara vad för några som helst. Men de hade besökt Islagunen förr. Even hade hört andra tala om dem, vargar som sett dem besöka platsen flera gånger. Kanske inte samma individer, men alltid med färgglada band om benen. Han hade fått höra att det viskades om dem i Ötamons tempel. Kanske var det bara en grupp irrelevanta dödliga. Några som ville uttrycka sin gemenskap med läderband om benen. Men det krävdes inte ett geni för att förstå att de var organiserade, vilket tiken vid hans sida var ett klart exempel på. De var organiserade, och de återvände till samma platser. Han hade inte hört om dem söderöver, bara här, i nordväst.
     Åh, det kunde vara ett sammanträffande. Men Even var för gammal för att lita på sammanträffanden.
     ”Kanske”, svarade han, och ryckte på axlarna.  Han vände sig bort igen, och fortsatte lugnt gå. Han hann inte mycket mer än ett par steg förrän vargen följde med, och han fortsatte tala till henne genom leendet.
     ”Där är för många högtravande vargar i det här landet som tror sig veta bättre än alla andra. Som tror att de är något. Tror sig vara viktigare än resten.” Even lät vargen sluta upp vid hans sida, och synade henne med tankfull blick. ”Sådana vargar behöver sättas på plats, så de får veta att de inte är så stora som de tror. Gissar jag rätt, om jag säger att du håller med?”

Hans kanske fick hennes ögonbryn att höjas nyfiket innan hon fortsatte röra sig fram för att sluta upp vid hans sida. Under tiden som han fortsatte prata började det dra i hennes mungipor. Det var en blandning av leende och morrning som förvred hennes anlete. Hon höll ögonen på honom och mötte hans blick när han synade henne. Flinet spred sig på hennes läppar när han pratade om att en del vargar behövde sättas på plats. Ett fnysande skrockande lämnade henne när hon nickade bekräftande.
"Om jag gö." fnös hon och såg upp på himlen "Om jag kunde skulle ja sätta dem på plats själv, men tyvärr är de lite för många fö en ensam varg." Hon såg tillbaka på honom en kort stund innan blicken åter föll på deras väg.
"Du har inge planer?" frågade hon nonchalant luften, hon sneglade bara på honom med ett kort flin.

Even lyssnade till skogen runtom. Sånär som på den levande vid hans sida, som beklagade sig över att vara en ensam varg, så var platsen tyst. Stilla. Han hummade lågt – ett ljud som kunde vara bekräftande – och vände lugnt ut blicken över området igen. Där fanns en tydlig road underton när han svarade.
     ”Kanske är de för många för dig-” Hans milda leende blev snabbt tandat, och han såg på vargen ur ögonvrån. ”-men det går att lösa.”

Han vandrade hela tiden på kanten mellan en uppblåst jäkel och sympatiskt medlidande. Inte nog med att det var irriterande, det gjorde det inte lättare för henne att veta hur hon skulle reagera.
Hans första mening fick henne att resa ragg, blotta tänderna och morra. Det ringde i öronen på henne.
"För många för henne
Varför skulle alltid alla tvivla på henne? Varför trodde ingen att hon kunde? Varför skulle alla tvivlare vara så patetiska i jämförelse med henne?
Morrningen växte snabbt i styrka och hon kastade sig mot den lilla vargen i blint raseri.

Vargens reaktion var omedelbar men ingen överraskning. Even duckade in under den när den slängde sig mot honom. Tänder slöt sig i huden under dess käke. Han vände sig med i dess rörelse, och slet ner den till marken med huvudet före. Dess rygg slog i gräset med en hård duns. Even släppte snabbt sitt grepp igen, men blev stående över vargen, med sitt ansikte över hennes. Han mötte hennes förstummade uttryck med en road min.
     ”Jag har det du behöver”, hummade han lågt. Rösten var varm och inbjudande när han lutade sig över henne, med nosen närmare hennes kind. ”Jag kan ge dig den styrkan.”

Hon var så säker på sitt mål, såg sina tänder träffa målet, borra sig djupt in i hans ansikte. Sen var han borta. Hon hann inte ens bli förvånad innan den skarpa smärtan av tänder förvandlade hennes attack till ett fall. Huvudet slog i förvånansvärt hårt i marken och luften pressades ur henne när resten av henne följde efter. Chockat låg hon kvar, insåg att det inte varit hennes styrka som omvandlats till ett fall, det var han som tvingat ner henne. Stumt mötte hon hans blick när han såg ner på henne.
"Hu-h-ur?" stammade hon, fortfarande ur stånd att förstå vad som precis hänt.
Han hade styrkan, kraften, att göra henne lika mäktig. Ögonen blev blanka vid tanken på att hon blivit övermannad av en så liten varg, en varg som var så uppenbart mycket svagare.
"Va ä hemligheten?" frågade hon med en grumlig röst "Ja.. jag vill... visa mig.. hur... Jag."
Blicken var desperat även om rösten vek sig.

Evens ögon smalnade nöjt när vargen stammade sitt svar. Han drog tillbaks huvudet, utan att släppa vargen med blicken. En lekfull ton sökte sig in i hans röst.
     ”På ett villkor.”
     ”Vad som helst.” Hennes svar var omedelbart, och spred ett brett leende över vampyrens läppar. Han lutade sig nära igen. Nära nog att tala i hennes öra. Han mötte hennes uppspärrade blick ur ögonvrån.
     ”Hälsa dem från Mishrail.”
 
[Avslutat]