Wes låg för tillfället på rygg i en besynnerlig pose. Han funderade. Det började kvällas och han hade ägnat en ganska lång stund åt tanke. Han var medvetet närvarande och kände ett behagligt lugn till följd av detta. Han ville söka upp någon, prata lite, vara social, men han behövde tänka igenom några saker och kunde inte lämna platsen förrän han var klar. På hans mentala pin board fanns diverse saker fastnålade. Valparna till exempel, de var ju så söta. Han kände sig dock alltför blyg för att umgås med dem. Varför var det så? Han hade ingen känsla för det där med valphantering även om han önskade att han haft det. De verkade så fragila. Det fanns en rädsla hos Wes för att de skulle gå sönder eller något, så det var kanske inte så bra att närma sig. Han var livrädd för att Qu skulle ändra uppfattning om honom eller få dåliga vibbar. Han gjorde sitt bästa för att bete sig normalt och anständigt, och det skulle säkert dröja länge innan han hittade någon han kunde vara sitt sanna jag med. Det vill säga uppsluppen, lite flummig, pratig och sprallig. Gladare. Wes hade småbekantat sig med majoriteten av flocken, väldigt ytligt. Han stortrivdes även om han hade skuldkänslor över att han inte var tillräckligt mycket till nytta. Han hade velat hjälpa mer, men en nykomling som han kunde väl inte bara springa in och sköta om de nya liven - även om han hade vågat. Vilka verkade vara prio ett generellt. Ända sedan Wulfric visat honom dem så hade han varit väldigt fäst vid dem, på avstånd. Alla valparna tycktes ha mentorer, och en sådan hade i och för sig Wes också. Wes ena öra ryckte lite och hans blick var nu fäst i fjärran. Den började snart återvända till omgivningen, men han var fortfarande djup i tankarna.

[Pax te' Rocco]

Allt sedan han hade kommit tillbaka till flocken hade det varit som om livet bara föll på plats igen, allt som varit fel och upp och nedvänt sedan de lämnat honom där på slätten hade bara blivit rätt när han fick tillbaka rang och plats. Att hans bästa vän också fått en plats i flocken gjorde allting bara än mer perfekt! 
 Sedan hade valparna födits, och herregud vad många det blev, och rent naturligt hade Sirocco blivit litet av en lekfarbror, han älskade de små liven och var nära dem så ofta han bara kunde, och just för kvällen hade han faktiskt hand om en av dom, som inte hade kunnat sluta envisas med att hänga runt hans ben hela dagen, och klättra i hans stora resta man.
 Ett genuint brett leende låg på hans läppar medan han vandrade fram över reviret, med Navus balanserades slängd över hans nacke och hjässa, medan valpen, mycket likt en katt, slog efter hans pannlugg. Han skrattade lätt, och missade till en början den nya flockmedlemmen då han var så fullt upptagen med att hålla koll på Navus, så att han nästintill snubblade över honom.
 Förvånat såg han ner, vilket abrubt slutade med att Valpen, med ansiktet först, föll rakt ner i marken.
"Förlåt" kastade han ur sig snabbt, både till valpen och den nya flockbrodern,när han böjde sig ner för att se hur det gått med den lille.
'uff' gnällde han lågt innan han reste sig och såg tjurigt, så som bara en valp kunde.
'Siroccoooo' klagade han innan han inte kunde hålla minen längre och skrattade dumt åt det som hänt.
'Igeeeen' bad han och hoppade på stället.
"Nej du kan skada dig" skrockade unghanen lågt och drog åt sig valpen.
"Förlåt mig igen" Sade han och såg mot kargen som han inte hade några större band till.
"Jag borde ha sett mig för bättre" Han log ursäktande, något nervöst, och skruvade lätt på sig. 
 Valpen mellan hans framben hade till en början helt misat den andra varelsen, han hade ju haft ansiktet mot marken, och märkte inte denna fören Sirocco tilltalade honom.
Storögt såg han på den något udda vargen, med konstiga rundade tassar och smal svans.
'Hej!' kastade han sedan glatt ur sig och svansen viftade vilt bakom honom. Han hade sett vargen förut, men inte på sähär nära håll, han verkade alltid hålla sig undan honom och syskonen.

Wes mindfulness stördes helt av att ljud närmade sig. Nyfiket sänkte han sakta benen som var uppe i luften och han rullade försiktigt över på sida med ett förväntansfullt litet leende i mungiporna. Han betraktade tyst Sirocco och valpen som han inte riktigt hade koll på namnet på. De var ganska många. Wes hade just tänkt säga hej åt dem men Sirocco verkade inte ha noterat kargens närvaro, därav en väntan på att detta skulle ske. Wes fnissade lite när flockbrodern nästan gått rätt in i honom, och ett förlåt följde nästan på en gång. Valpen trillade i backen och Wes såg förskräckt på honom. Han hade för sig att lillens namn slutade på med -us. Fast det var faktiskt två av valparna som hade den ändelsen. Så detta måste vara Rufus. Eller Navus. Så var det väl den andre hette? Detta måste dock vara Rufus, eller hur? Wes ställde sig kvickt upp. Han ruskade lätt på sig.
  "Inga... problemos...?", försäkrade han sin flockbror med ett besvärat ansiktsuttryck riktat mot valpen som ställde sig om.
  Sedan kom valpen på tassar igen. Wes såg konfunderat på det äventyrliga lilla livet som bad den äldre om en till åktur. Den äldre svarade att han kunde skada sig. Wes nickade långsamt. Sirocco bad ännu en gång om ursäkt. Han sade att han borde ha sett sig för bättre. Wes skakade våldsamt på huvudet.
  "Asså det är helt OK sörru", sade Wes milt och såg gladare ut nu när valpen verkade vara OK. 
  Valpen i fråga hejade på Wes och hjärtat smälte innanför kargens bröstkorg. Så söt! Han måste få veta vad namnet egentligen var. Dubbelkolla.
  "Vad har ni för er egentligen?" frågade Wes. "Förlåt, men är det Rufus du heter? Jag är inte så bra med namn dock!"
  Han såg på valpen med en intresserad glimt i ögonen.

Sirocco kunde aldrig sluta förundras över hur tåliga valparna egentligen var, han hade till en början varit rädd för att skada dem på något vis, och det var inte fören han såg dem vildsint tumla runt och bitas, ibland ramla ifrån stenar och rötter, och sedan bara ruska av sig det som om inget hänt, som han förstod att det inte var någon större fara med dem. Varenda gång de ramlade och slog sig lärde de sig något nytt, och det var en del av livet. Kanske var det hans egen försiktighet som valp som färgat hans förväntningar?
 Han log emot flockbrodern då han sade att det var okej - även om Rocco fortfarande lätt bannade sig själv i sinnet för misstaget. Wes skulle antagligen glömma det, kanske inte nu på direkten eller ens om några dagar, men tillslut skulle det vara borta ur hans minne, men Sirocco skulle för alltid minnas snedsteget, liksom han mindes all han gjort upp till denna stunden. De betydde så mycket mer för honom än för de flesta andra.
 'Neeeeej!' Klagade valpen högt och ruskade våldsamt på huvudet. 'Rufus är min bror, men jag brukar kalla honom för prick rumpan' Han flinade brett, uppenbarligen nöjd med det egentligen simpla öknamnet.
"Jag skulle precis gå med honom till hans familj, eller ja, iallafall närmare dem så de inte börjar undra vart han tog vängen" svarade den mörka hanen lätt på Wes fråga, medan han såg ner på valpen som närmat sig flockbroderns tassar för att närmare undersöka dem.
"Men det är inte bråttom, vi är ändå på reviret, och de är väl vana att busen här ränner iväg efter andra medlemmar, vi håller alla koll" Han såg tillbaka på den något äldre hanen igen.

Valpen hette inte Rufus. Wes såg dels förundrat och dels förvånat på honom. 
  "Är det Navus då?" frågade Wes. 
  Han behövde ha testat båda -us namnen.
  "Jaha ja, Prickrumpan..." sade Wes och hejdade ett fniss åt valpens ton och mening, och ett brett leende som matchade valpens framträdde på Wes läppar.
  Sirocco sade att han precis tänkt gå till valparnas familj, eller tja, närmare.
  "Jag kanske kan följa med?" frågade Wes försiktigt. "Det hade gjort min dag... eller tja, kväll."
  Valpen var så söt. Verkligen. Var inte dock alla valpar det? Wes kunde inte riktigt svara på det i huvudet, han såg lite extra på valpen och sedan såg han på Sirocco. Valpen kom fram till Wes tassar för att inspektera dem och Wes trampade lite extra med dem. Han kurrade glatt och visade upp trampdynorna på en av framtassarna. Sedan stod han stilla och lät valpen titta. Sirocco fortsatte med att det inte var bråttom, och han fortsatte med att säga att samtliga hade god koll på valparna. Wes nickade.
  "Jo, så är det ju", sade Wes, fortsatt sympatiskt leendes.
  Han var lite avundsjuk på Siroccos goda valphantering. 
  "Hur kommer det sig att du är så bra på det där?" frågade Wes nyfiket. 
  Han såg på valpen igen.
  "Du ser inte ut att ha haft egna valpar, eller jag menar förstås... men... asså... ja..." fortsatte Wes. "Det kanske bara är jag som inte kan sådant här."

Den lilla valpen såg fascinerat på de udda tassarna, med nosen bokstavligen bara ett par decimeter ifrån dem. Vart var ens klorna? Hade han inga? När hanen sen vände på tassen, för att blotta dess undersida för den lilla valpen, så vred han fundersamt på huvudet. Trampdynorna såg så runda och mjuka ut, inte alls härdade och raspiga som på andra vargar. Han undrade om de var lika mjuka som de såg ut. Han sträckte ut en tass för att peta på dem, kanske något oförskämt, och förundrades över att den verkade så len mot hans egna.
'Jaa, Navus' svarade han tillslut frånvarande då han fortsatte trycka sin tass mot den mycket större, mer kattlika, framför sig, utan en enda tanke på att han kanske borde ha frågat först.

"Självklart får du vara med" log Sirocco mot den något äldre Kargen, Qu var en relativt öppen flock, och alla medlemmar förväntades se efter varandra, de var som en stor familj, som trotsade blodsband, och Wes hade blivit en del av den familjen. Han behövde bara komma in i den mer, låta sig själv vara en del av dem.
Flockbrodern frågade honom hur han blivit så bra med valpar, och avslutade meningen med att det inte verkade som han haft egna. sirocco skrattade nervöst, och skruvade litet på sig.
Nej valpar kände han nog att han var på tok för ung för, sen hade han bara haft känslor för en annan hane, som visserligen aldrig mött upp honom igen. Men det var inget han kände att han ville berätta för Wes, speciellt inte med hur det hela slutat.
"Ja... nej.." han skrattade nervöst igen.
"Jag var nervös i början, måste jag nog säga" han log åter mot Wes.
"Men jag såg snart att de är mycket tåligare än vad de ser ut, som du kanske såg tidigare. De bara skakar av sig vad som än hänt efter ett tag och fortsätter som det aldrig hänt" Han såg ner på den lilla valpen som under tiden de talat börjat smyga klumpigt mot Wes svans, mest troligt för att överfalla den.
"Sen hjälper det väl att ha perfekt minne antar jag, även om det är en börda ibland" Han såg åter på hanen. Perfekt minne var verkligen en börda för det mesta. Det finns antagligen en anledning till varför andra glömde saker med tiden, att de inte kunde minnas varje sår, varje smärtsamt minne. Men visserligen fanns det fördelar med det också, även om han oftast inte såg dem.

Wes blev glad när valpen nyfiket och konfunderat vidrörde hans dynor. Det var det närmsta Wes hade kommit någon av valparna. Den jättesöta valpen bekräftade att han hette Navus. Wes höll tassen kvar så att valpen kunde fortsätta känna på hans trampdyna. Det var hans svar på att det var helt i sin ordning att valpen gjorde så. Wes log förtjust. Leendet blev bredare och lite lyckligare när flockbrodern godkände hans förfrågan om att få hänga på. Wes drog försiktigt tillbaka tassen. Försiktigt för att inte göra valpen obekväm. Det ville Wes inte alls att Navus skulle bli. Sirocco skrattade nervöst när hans goda valphantering kom på tal. Att han sedan sade att han hade varit nervös med valparna förut gav Wes hopp. Det fanns kanske en möjlighet att själv bli mer bekväm. Om det nu gick att träna bort sådant. Vilket verkade vara fallet. Framtidsvisioner där Wes också var delaktig blomstrade i huvudet, men inte ivägen för Wes koncentration som var riktad mot Sirocco. Sirocco förklarade att de var tåligare än de såg ut. Wes vidgade omedvetet ögonen lite i förvåning. Pupillerna smalnade. Han såg på Navus, och sedan Sirocco igen. Han hade förvisso märkt att Navus inte tagit skada tidigare, inte mycket i alla fall. Inte allvarlig skada. Navus betraktade Wes svans. Sirocco talade igen. Wes nickade. Han skulle fråga någon enstaka fråga om det där med perfekt minne, men först skulle han göra något annat. För att göra leken lite roligare för Navus så piskade Wes lätt med den kattlika svansen. Dock höll han den höjd något utom räckhåll, såvida Navus inte hoppade. Helst fick svansen inte hamna i hans mun, Wes hade hört att valptänder var väldigt vassa. Det kanske var fakta han behövde kolla upp.
  "Säg mig, Navus", sade Wes vänligt. "Är dina tänder jättevassa som man säger om valpar?"
  Han sneglade mot Sirocco. Kanske bäst att ta upp det där innan man glömmer!
  "Så du har bra minne?" frågade Wes lättsamt.
  Hans ögon tindrade av glädje över vilken vändning kvällen tagit.

Den store hanen verkade inte förnärmad av valpens närmande, eller petande, så hane ägnade fortfarande inte en tanke på att han varit oförskämd. Utan tröttnade tillslut på petandet, nu när han visste var det helt enkelt inte lika intressant längre, och märkte knappt att Wes drog tillbaka tassen. Istället hade han fått syn på den smala svansen som svajade lugnt bakom hanen. det kliade i benen att få springa efter den.
 Så väldigt o-diskret, och klumpigt, som bara en valp kunde så smög han sig iväg, sin egen svans i vädret av spänningen av att smyga. Hela bakpartiet nästintill vickade då han kröp fram, ändan i vädret och bröstet mot marken.
 Svansen piskade lätt, och han frös till, oförberedd på den snabba rörelsen, men började snabbt röra sig igen. Ingen hade ändå sett han bli rädd? Pfft han blev ju aldrig rädd! Haha!
 Han skulle precis till att hoppa på svansen då den höjdes något och Wes tilltalade honom. Vassa tänder? Hade inte alla vassa tänder? Han var också något tjurig för att Wes förstörde hans lek, och också upptäckte hans smygande. Han fnös lätt, och ryckte på axlarna. Det hade varit en dum lek ändå.
 "Alla har vassa tänder" svarade han, med en ton som sade att det var uppenbart.

Han följde den lilla valpen med blicken, ville fnissa lätt åt synen, men log bara varmt. Han mindes själv hur det var att vara så liten, även om dessa valpar uppenbarligen inte var lika osäkra som han själv i den åldern. Misstänksamhetens törn hade inte funnit dem, och det var han glad för. De kunde leka och vara valpar utan ständig oro, som det borde vara.
 "Man får vara något försiktig med deras tänder, men det brukar inte vara allt för farligt" svarade han den äldre hanen efter att ha skrockat lågt åt Navus egna svar. Det var nog det bra med valparna ändå, för det mesta så fann inget filter om vad man borde och inte borde säga, och allt de tyckte och tänkte bara flög ut. Man behövde inte oroa sig om vad de kände om något.
 Han hade redan förutspått följdfrågan på sitt påstående, han hade fått förklara sig många gånger, men ändå hade han inget riktigt bra svar.
 "Ja." började han kort. Hur skulle man förklara det? Oftast verkade folk tro att det bara var en bra grej, med skämt som 'haha då glömmer man ju aldrig en högtid' eller klassiker som 'slipper jag jobba på att minnas namn' de glömde bort att vartenda mardröm, varje sekund av smärta, också låg kvar där bak i sinnet.
 "Det är lika mycket en gåva som en förbannelse" han log snett, ett leende som inte riktigt nådde de milda ögonen.
 "Jag minns allt ifrån sen jag kunde gå tills nu" log han vagt medan han försökte att inte minnas tillbaka medan han talade, ibland kunde något så simpelt som ett ord eller doft släpa tillbaka minnen.
 "Men det är svårt att förklara i termer som andra skulle förstå, det verkar svårt att greppa för de flesta"

Navus påstod att alla hade vassa tänder. Wes hade jättevassa, riktigt skarpa tänder, också. 
  "Förvisso", sade Wes vänligt.
  Sirocco fyllde i med att man faktiskt fick vara försiktig med deras tänder. En inre bild fick Wes att le. Sirocco som brottades lite med Navus, säkert med lite lösare bett än Navus bidrog med. Eller något. Wes skakade leende av sig bilden och fokuserade på Sirocco. Han tyckte att hanens pälsteckning var häftig, men han sade inget. Det skulle bara låta skumt från Wes mun. Sirocco fortsatte, med att svara på följdfrågan Wes kommit med. Det var en förbannelse till stor del. Wes nickade långsamt. Han föreställde sig sina pinsammaste minnen väldigt fort och flyktigt. 
  "Jag vill inte ens veta hur det skulle va att minnas alla sina pinsamma stunder in i minsta detalj. Såna minnen har man ju gott om", sade han med lite skämtsam underton.
  Sirocco fortsatte, och Wes ena öra ryckte till lite. Kanske skulle Wes aldrig förstå, hur mycket Sirocco än förklarade. Det var kanske inte lönt. 
  "Asså ja, men minns du inte en del riktigt bra saker också? Jag kommer ihåg första gången jag fällde ett byte helt på egen hand, jag är stolt över det. Har du inte du något alldeles särskilt trevligt minne?" yttrade sig Wes och försökte låta så lättsam som det bara gick då Sirocco verkade något besvärad, om ens lite.

Sirocco var uppriktigt förvånad, det var inte många som direkt tänkte på de dåliga bitarna av hans förmåga, även om det fanns en skämtsam underton i det han sade. Det var uppfriskande på något sätt, som om det blev lättare att prata om för att han förstod, och såg, det negativa i det hela.
 Wes försökte muntra upp honom sen, av vad det verkade som, och Sirocco log tacksamt, även om det inte var nödvändigt, Sirocco hade blivit bättre på att undvika de dåliga tankarna, även om han ibland hade värre dagar.
 "Självklart" log han vänligt mot Wes. Självklart fanns det bra minnen, men samtidigt var hans familj något plågad av otur. Himalayas försvinnande, Moderns och systerns död, Fadern som förlorade sitt ben, branden. Sen hade de ju bra stunder, den allra senaste var väl Himalayas återkomst, som ur en dröm.
 "Men vad minns man bäst?" han log fortfarande vänligt mot flockbrodern.
 "Det som oftast står ut är det som är värst, det blir svårt att inte tänka på det ibland. Det liksom tar över på ett sätt så som bra minnen helt enkelt inte gör" Han kunde leva med det nu, och det var inget som i stunden tyngde honom, vilket kunde höras på de lättsamma tonen i hans röst. Han var van.

Den lilla valpen tappade intresset i de äldres samtal, och försökte istället fånga den långa yviga svansen på Rocco, då Wes redan upptäckt honom. Sirocco svarade på detta bara genom att lojt vagga svansen för att det skulle vara svårare för valpen.

Men vad minns man bäst, frågade Sirocco. Säkerligen mer retoriskt än faktiskt frågande. Wes tänkte efter lite. Dåliga saker, såklart. Skam, skuld, misslyckande. Wes slokade något med öronen ett ögonblick. Sirocco sade att det ofta var det värsta som gjorde sig påmint. Bra minnen var inte lika framträdande, fortsatte han. 
  "Asså du har så rätt", sade Wes sorgset. "Jag tror nog inte att det är något av mina goda minnen som är mer ... vad säger man ... prominent? Än de dåliga, i alla fall. Aaah, så är det ju..."
  Wes höll nästan på att försvinna bort i tankar och minnen. Han fick nästan panik över det och försökte febrilt komma på något att försvara sig med. Illusioner! Snabbt, nu!
  "Har ni sett stjärnfall förut?" frågade Wes för att pigga upp dem båda.
  I luften manifesterade han en illusion. Ett mörkt moln. Det svävade som ett klot i luften och en efter en tändes otaliga prickar. Till slut multiplicerades prickarna snabbt, flera för flera, när Wes knep ihop ögonen för att koncentrera sig bättre. Till slut var de jättemånga, de lysande vita prickarna. De glimtade till då och då, några åt gången, lite mer levande än stjärnor gjorde. Till slut lät han en stjärna blossa upp och blinka till extra varpå den färdades snabbt i ett streck över hela himlen som han skapat.
  "Hahaaa", utbrast han triumferande och nickade åt klotet som han behövde uppbåda stor tankekraft för att synliggöra det för alla tre och inte bara Wes själv.
  I en halv minut upprätthöll han sfären. Sedan slocknade stjärnorna på samma sätt som de tänts, lite snabbare kanske, och snart upplöstes klotet som rök. Det bleknade bort och Wes ansträngde sig extra för att få det att se ut som om det sista blåste bort med vinden.

[edit: avslutat]