Den gyllenefärgade tiken går med långa kliv på marken, hennes bärnstensbruna ögon såg sig hela tiden omkring och hon sveper lite med svansen. Den lugga bruna luggen är trasslig och faller ner mjukt över hennes ansikte. Ett stort ärr efter skogsbranden prydde hennes ena ansiktshalva men hon hade som tur var inte mist synen på det ögat.

Att vara här i lövskogen får minnena att komma tillbaka, om att detta var deras gamla revir och skogsbranden som nästan kostade henne livet.

Men hon hade trivs i Ötamon också men att vara tillbaka i Lövskogen kändes ändå att komma hem igen. Desutom trivdes hon i IA väldigt bra, de flesta som hon har träffat hade ju till hört Trinity sedan tidigare och att träffa de andra i flocken gjorde det bara roligt. Hon sveper lätt med svansen igen innan hon går vidare, hon patrullerar längst revirets gränser, kolla så inget var konstigt eller någon främling hade gått in utan lov.

Efter ett tag känner hon lukten av en varg i närheten, en okänd varg och hon klipper lite osäkert med öronen, skulle hon gå dit och kolla eller skulle hon gå vidare?

(Paxat till Cry)

Det plaskade lite under Cry's tassar när han gick på det våta gräset. Ibland kunde det upphöra, när han klev på en smältande isbit, men för det mesta var det som att konstant gå runt i en vattenpöl. 
  Våren närmade sig, om den inte redan var här. Idag märktes det knappast dock; moln klädde himlen och gömde solen, som de hade gjort under vintern. Ändock kunde man känna våren i luften, och i den smältande snön. 
  Cry log för sig själv och tittade upp på himlen. För en liten stund sen hade han flugit där uppe, med Crista. Faktum var att det var perfekt väder för en flygtur, och han hade gjort det bästa av det, men efter en lång stunds flygande med honan hade hans vingar börjat verka, liksom hennes. De bestämde sig därför att ta en paus innan Crista gick för att passa valparna. Och nu gick han här, lugnt för sig själv och njöt av ensamheten, njöt så länge det varade, för han visste att han snart behövde gå tillbaka till flocken och bidra.
  Crys känselspröt kände av hur någon höll till i närheten av honom. Han höjde nosen i luften och luktade. Det var ingen främling, han hade känt lukten tidigare i reviret, men det var inte heller en varg han kände särskilt väl för inget namn dök upp i hans huvud. 
  Han valde att röra sig mot vargen.
  "Goddag", sa Cry samtidigt som han klev ut ur en buske innan han skakade lite på sig, försökte få ur grenarna som fastnat.

Hon hörde prasslandet av en buske bredvid sig och vrider blicken ditåt och genast är hon på sin vakt. Men hon slappnar av i kroppen när hon ser en vit bevingad varg med känselspröt komma fram ut buskarna. Vargen luktade precis som henne så hon släpper den vaksamma ställningen och spetsar öronen mot vargen.

Han hade ett vagt minne om att hon hade sett vargen i flocken men inte träffat honom på tu man hand, men hon hade hört vargens namn nämnas ett antal gånger. Hon försöker leta i minnet efter det. Något på C var det i alla fall.

Hon log vänligt mot den bevingade vargen och böjde lätt på huvudet i en respekt full gest mot honom innan hon lyfter åter på det och möter hans blåa blick med sin gyllene. - Goddag själv. Hennes röst är vänlig och samtidigt nyfiken. - Vi har bara setts på möten men jag presenterar mig, mitt namn är Aziza. och du måste vara... Hon tänker efter och till slut kommer hon på det - Du måste vara Cry eller hur? Vad för dig hit ut? Nyfikenheten hörs i hennes röst men det speglas även i hennes ögon. Hon står lugnt och tålmodigt och väntar på ahns svar.