Den rödvita tiken rörde sig lugnt bland dom mörka stammarna, dimman låg lätt över marken och rörde sig med en mjuk liten dans runt dom ljusa tassarna när hon passerade igenom det vita genomskinliga täcket. Dom gula ögonen gav ifrån sig ett mjuk glödande sken och lös upp likt ett par lycktor i nattens mörker där hon befann sig.

Åter igen befann hon sig i Döda skogens mörker och kunde inget annat än uppskatta skönheten i detta område. Var det vackert, långt ifrån men det var någonting med det som hade en viss skönhet som ingen annan plats hon hade varit på hade. Om det var lugnet och tystnaden för att inget annat liv vågade sig hit, förutom några enstaka fågelsorter och små gnagare. Annars var det tyst och lugnt, fult och dött på ett speciellt sätt men allt det gjorde platsen vacker, mer eller mindre.

Bushi hade stannat upp och satt sig ner för att granska området lite grann, tog ett djupt andetag för att sedan långsamt andas ut all gammal luft. Ut med det gamla och in med det nya, som hennes liv hade sett ut den senaste tiden. Ut med det illa smakande TBB och in med det nya friska Draugai. Någonstans i bakhuvudet var hon glad att Shiva hade låtit Iwaku ta henne, vad som än hände i TBB efteråt eller just nu rörde henne inte i ryggen, det fanns ingenting där längre som lockade henne. Iwaku visste bättre och här fick hon vara sig själv, inte den som flocken krävde att hon skulle vara. Visserligen kommer hon från ett hett släckte men det finns inget ont hos dom, så länge man inte retar dom. Bushi har börjat inse att hon egentligen inte är någon galen mördarmaskin utan en ganska lugn jänta med ett hett humör. Men vill individer något ont är väl något hon egentligen inte vill, om hon nu inte är på det humöret eller blivit igång triggad till det. Här i Draugai så fanns det få som retade henne, det fanns inga krav på att alltid vara på spänn eller visa att man duger.

[Iwaaaakuuuu~~       ]

Iwaku vandrade lugnt med långa kliv genom snåren. Skogen var tyst och på något sätt låg det en fridfull känsla i luften. Han kände sig fridfull och kanske smittade han sin omgivning, eller så inbillade han sig bara. Det var något med allt som skett runt omkring som gjorde det hela så befriande. Nya medlemmar hade tillkommit och gamla hade lämnat dem. Det var helt okej. Iwaku såg inte längre flocken som ett hemligt krigsvapen att använda sig av och därför var ingen som lämnade dem någon slags förrädare. De var välkomna tillbaka om de ångrade sig och alla hade rätt till att välja sitt egna liv. Han hade själv lämnat både Qu och TBB bakom sig en gång i tiden och nog var det mycket trevligare att fortfarande ha vänner kvar, som i Qu än att ha en massa finder som i TBB. Vargar i Numoori behövde en fristad och Iwaku var redo att erbjuda de som behövde exakt det. Inga konstiga motiv eller mål om herravälde. Nej det var han för gammal för. Nog fanns flockens regler kvar om strikt hierarki och respekt, men det var inte förbjudet att framföra sin åsikt så länge det gjordes med respekt. Det var med ett leende som han såg på flocken med en ljus framtid. Doften fångade hans intresse och hans steg ändrade riktning. Hon hade vuxit, blivit äldre och mognat. Hon var en del av flocken och det var han glad för. 
- Bushi. 

Det dröjde inte länge fören en mycket bekant doft sakta kom smygandes emot henne och Bushi satt lugnt kvar, inväntade den gamla vännen och ledaren. Vad Iwaku nu än hade för sig mitt ute i skogen denna tidiga kväll visste hon inte med att det var just honom hon behövde träffa och tala med gjorde att hon inte tänkte så mycket på vad han gjorde så långt bort från revirets mitt.

Med ett litet leende såg hon emot den mörka hannen när han trädde fram i dimman och huvudet sänktes en aning, både som hälsning och för att visa sin respekt.
"Iwaku, jag trodde inte att jag skulle träffa på dig så snart." sa hon och leendet blev lite bredare. Det hade gått ett tag sen hon var i reviret och det var nyligt som hon kommit tillbaka. En liten resa igenom nordöstra delen av Numoori hade skett, mest för att se och lära mer men det var en liten händelse som hade sett till att hon kom tillbaka lite senare än tänkt.

- Du är tillbaka, senare än väntat? 
Sa han mer som ett konstaterande än som en fråga. Han log svagt emot henne med visst allvar i det hela. Det kalla vanligtvis uttryckslösa ansiktet vändes emot vännen och han såg ut så som han kände sig. Fridfull. Konstigt nog. Livets alla händelser hade ärrat hans själ så många gånger att det inte fanns något kvar att såra. Han hade de runt omkring sig kvar och det räckte gott och väl. 
- Härligt att ha dig tillbaka. Du behövs för att hålla koll på valparna. 
Sa han och lät ett smått retsamt skrockande lämna honom. Han gick fram till tiken och lät sig själv slås ner till en lite mer jämn nivå. Han var stor och respektingivande, ledarrollen föll väldigt naturligt över honom och han skulle inte utnyttja den som han tidigare gjort. Han skulle låta andra använda sig av honom, lära sig av det han vet och få hans hjälp när de än behövde honom.

Hålla koll på valparna.
Hon fnös lite lätt och skakade på huvudet och började undra ifall han inte var riktigt klok, Bushi bland valpar nu har gamlingen gått och blivit helt galen. Men det hela slog henne nu när dom var inne på det ämnet, varför hon hade blivit sen tillbaka.
"Du menar att jag ska vara en valpvaktare? Jag vet inte om det är en sån god idé." sa hon med en lite sarkastisk ton och skrattade lätt. Tanken hade aldrig fallit henne in fören nu, att han ens vågade tänka tanken att sätta någonting som henne bland så små försvarslösa och oskyldiga liv.
"Dock så måste jag få medge, det finns en anledning varför jag är tillbaka så sent. Jag stötte på någonting på vägen som jag..." tystnaden vara i någon sekund innan Bushi tog ett djupt andetag och fortsatte "tog med, en liten valp." hon visste inte ifall hon skulle vara skamsen eller stolt, inget av det kanske men hon kunde inte riktigt känna någonting annat än en del skam över det hela. Att hon hade tagit med sig en helt annan individ utan att ha bett om lov.

- Just nu är det en viktig prioritering och alla bör turas om med passande, jakt och patruller kring reviret. 
Svarade han men skrockade lätt åter igen åt Bushi's reaktion och nickade övertygande mot henne. Det var helt klart på tiden att alla lärde sig göra varandras jobb, även om de hade en rang och uppgift betydde det inte att det var omöjligt för dem att sköta valparna. De behövde lära känna flockens alla medlemmar precis som alla andra. Han lyssnade sedan nog till hennes nästa mening som började en aningen tveksamt. Var det något skamset han också kunde skymta i hennes kroppsspråk och ton? Han ruskade på huvudet och log åter igen mot henne. 
- Vad passande, nu när du ska bli valppassare. 
Han retades åter igen och det var något som var livfullt över honom, som om han blivit flera år yngre sedan känslor på något sätt blivit lättare för honom att uttrycka. Även om han var ganska långt ifrån att uppfattas som "kramgo". Han lät sedan allvaret lägga sig över mötet igen och leendet tonade sakta ut. 
- Den välkommen på samma villkor som alla andra, men du har ansvar för den. Se till att lära den om flockens regler och introducera den för de andra valparna så fort som möjligt. 

Bushi blängde lite lätt emot honom när han sa att hon skulle bli valppassare. Inte för att hon hade något emot valpar hon var bara rädd att någonting kunde ske, att hon fick ett utbrott eller liknande. Blicken blev matt och såg rakt ut över den mörka skogen och andetagen blev tyngre. Ta hand om Nuru skulle väl inte vara några större problem men att introducera honom till dom andra valparna oroade henne en aning, han är så liten jämte mot dom och ömtåligare.
"Du litar alltså på att ha mig runt valparna?"

Iwaku log bara och förblev stilla då honan tycktes fundera en aning, eller åtminstone grubbla över det hela. Bushi hade växt upp i två flockar kunde man säga, en där hon ständigt fick strida om att visa sig värdig, som att visa att hon var värdig att leva blad dem. Iwaku hade tagit henne ifrån dem i ganska ung ålder och hon hade därmed ganska tidigt fått se att världen bestod av så mycket mer än att bara tränas och slipas till att bli den starkaste krigaren. Iwaku värdesatte ärlighet, respekt och ödmjukhet gentemot varandra mer än världens alla stridstekniker och det visste dem alla. 
- Jag litar på att du vakar över dem som om det vore dina egna. Jag litar på alla mina medlemmar, tills motsatsen är bevisad. 
Svarade han uppriktigt. Han hade valt att omvända systemet den senaste tiden. Tidigare hade det varit en lång väg att gå för att få ansvar och högre position, nu var den kort. Tidigare behövde man jobba för att förtjäna sin respekt och talan, nu fick man den som medlem direkt. Där emot försvann den lika fort om man visade sig vara oärlig eller ha dåliga avsikter. Som sagt, tills motsatsen är bevisad. Och Iwaku var inte lika förlåtande som han en gång varit.

Lugnt lyssnade hon på hans ord och ett litet leende växte fram, han var så annolunda från första gången dom hade träffats. Vad som hade fått honom att ändra på vem han var och hur han agerade spelade ingen roll men nog var det någonting som inte var som det hade varit förr.
"Jag kommer att ta jobbet med största allvar och se till att dom är säkra." rösten var hård och bestämd. Hon kunde verkligen inte se sig som en mor för det var hon allt annat än redo för, men som en äldre syster till dom var mycket möjligt.
"Vill ni träffa honom nu eller tänker ni spara på det?" Bushi såg lite nyfiket emot Iwaku.

Iwaku nickade intygande. Han var övertygad om att Bushi skulle göra honom stolt, vare sig det var det hon var ute efter eller inte. Han sträckte lite på sig och spetsade öronen när hon talade igen. Den lilla valpen var alltså i närheten. Fast det var trotts allt inte så konstigt, han förväntade sig faktiskt att Bushi beskydade de som hon tog hit. Speciellt om det var en liten valp. 
- Såklart jag vill träffa honom.
Svarade han och log ett litet leende. Han nickade åt henne att hämta valpen medan han satt kvar. Han spelade med öronen och funderade vad det skulle vara för en liten typ. Det härliga med valpar var att de var väldigt formbara. De skulle passa perfekt in i flocken med lite tid. De skulle få utrymme att upptäcka och utvecklas, samtidigt som de skulle tränas till att kunna bidra till hjälp åt flocken. Alla skulle dra sitt lass, men samtidigt fanns det ingen som tvingade dem att vara kvar.

Dom mörka läpparna sprack upp i ett brett leende så att man kunde se dom vagt glödande tänderna i mörkret. Aldrig förr hade hon känt en sån belåten och varm känsla inom sig. Med nästan ett litet valpigt skutt reste hon sig på alla fyra och började att vandra in i skogens mörker, som tur var så befann han inte sig allt för långt bort i en lya under en större sten som Bushi hade grävt ut ordentligt så att både han och hon skulle rymmas utan att hon behövde vara rädd att hon skulle råka lägga sig på den lille. För det var han, fruktansvärt liten men tuff liten rackare. Inte då för att hon visste hur han skulle reagera när han träffade på Iwaku, hade Bushi varit lika oskyldig som han är när hon var liten så hade hon nog blivit rätt så rädd för den stora mörka hannen.

Efter en liten stund kom hon fram till den stora stenen och såg ner emot det mörka hålet.
"Nuru" ett par runda mörka ögon lös till och såg ut emot den stora rödvita tiken. Med ett glatt skratt skuttade en mycket liten randig valp ut från hålan och började springa runt tiken ljusa tassar. Bushi log lätt och sänkte huvudet till hans nivå.
"Vi ska gå på en liten promenad och träffa någon." sa hon med en mjuk stämma och började att gå tillbaka mot Iwaku. Den gråsvarta valpen tittade storögt emot henne innan ett brett leende sprack upp och med små klumpiga skutt följde han efter Bushi.
"Vem är det vi ska träffa?" sa han med en ljus och mycket nyfiken stämma. Rösten var väldigt ljus men inte så att man blev galen på att lyssna på den.
"Han heter Iwaku och är vår ledare."
"Varför då? Varför ska vi träffa honom?"
"För att han ville väldigt gärna träffa dig Nuru."
Valpen var tyst i någon sekund eller två samtidigt som han stannade upp och man kunde se hur han funderade över vad som hade blivit sagt. Varför ville Iwaku träffa honom. Tanken försvann lika fort när han insåg att Bushi började försvinna in i dimman och valpen sprang snabbt ikapp det han hade förlorat med ett fnitter.

Det hade tagit sin lilla tid men äntligen så steg hon fram bland mörker, snår och buskar. Såg den stora mörka hannen sitta kvar där hon lämnat honom. Nuru hade tryckt sig tätt mot hennes bakben och en viss osäkerhet fanns i den lille. Han var liten, så kopiöst liten och när han Iwaku reste sig raggen av ren reaktion och han såg ut som en hårig igelkott. Det som var så speciellt med den lilla individ han var är att håren på nacke och rygg var betydligt längre än överallt annars.

Iwaku's tålamod hade växt sig stort genom åren och han satt där han satt, stilla och lugnt. Tog in alla ljud runt omkring honom som gav liv till hans annars så stillsamma och svarta omgivning. Många gånger märktes det inte att han var blind, men han saknade färgerna och ljuset framförallt. Det var så länge sen, men ändå kunde han inte radera minnesbilderna ut från hans tankar. De fanns kvar där, glasklara. Ljudet från Bushi och de små skutten från den mindre nådde honom innan de klivit in i gläntan. Han vred på huvudet och mötte dem med sin döda blick då de klev fram. Den lilla reste ragg och ett leende sprack upp i Iwaku's ansikte. Det var en tuff liten sak trotts allt. 
- Var hälsad. Mitt namn är Iwaku, skapare av Draugai och dess ledare. 
Hans röst var mörk och kraftfull, men han talade med ett lugn som kunde övertyga även den mest skräckslagna individ. Antingen för att de gav upp om tanken på att kunna kämpa för sitt liv eller för att de på något sätt litade på att hans vilja inte var ren och skär ondska. 
- Vem kan ni vara lilla vän?

Nuru
Aldrig förr hade han sett en sådan stor varg tidigare, speciellt inte då Bushi var stor nog. Nu var hon en fis i rymden jämtemot den stora mörka vargen framför honom. Men det var inte rädsla han kände, eller så var det det. Men det var så mycket mer, så många känslor han aldrig tidigare känt förr. Det var som om den lilla kroppen höll på att explodera av nyfikenhet och osäkerhet på samma gång, han ville fram och lukta på den store. Titta närmare och kanske till och med peta på honom för att vara säker på ifall det var sant eller inte. Ingen kunde vara sådär stor, aldrig det var helt omöjligt. Nuru hade sakta börja röra sig emot hannen för att få svar på alla sina frågor och funderingar om han verkligen var på riktigt eller om det var magi som spelade spratt med honom. När plötsligt den store började tala, Nuru frös till och raggen reste sig högre och han såg ut som en galet friserad sopkvast. Nu var det försent att återvända till Bushi och hennes varma trygghet när han redan befann sig mitt imellan dom båda. Tjurigheten var för stark hos Nuru för att han skulle ge upp och återvända tillbaka till Bushi, litade hon på denne Iwaku så kunde han också göra det om än storleken var hemskt stor och bara... Stor.
Raggen la sig sakta och valpen fortsatte att röra sig emot ledaren med långa steg(tro mig det är fortfarande myrsteg för oss 'vanliga') för att komma närmare.
"Nuru, Nuru kallade dom mig." han försökte verka tuffare än han var och slog till med ena tassen emot den stora mörkas högra framtass. Ögonen blev stora som(små) tallrikar när han förstod att det var på riktigt. Vargar han bli så stora! Raggen reste sig igen och han petade till Iwaku igen för att försäkra sig om att det verkligen stämde och det gjorde det verkligen.

Bushi
Under hela spektaklet så hade hon nöjt sig med att sätta sig ner bara någon meter ifrån Iwaku, nära nog för ifall Nuru sökte närhet ifrån henne så fanns hon nära tillhands annars så lät hon och Iwaku sköta det hela. Visserligen var hon livrädd att någonting kunde hända men aldrig hade hon heller känt sig så säker som hon gjorde under sin valptid hos Iwaku.

- Trevligt att råkas Nuru.
Den lilla valpen var så liten att den knappt räckte över hans egna tassar kändes det som. Han var säker på att den lilla skulle passa bra in i flocken och det fanns gott om valpar denne kunde utvecklas med. Hitta sina starka och svaga sidor precis som alla andra. Vissa hade svårt med det sociala, andra hade svårt med det fysiska. Alla behövde bidra till flocken. Om det så var att passa valpar, jaga eller hålla gränserna till reviret i schack. Allt för öppna var de trotts allt inte, även om de inte jagade bort vargar som trädde in på reviret. Han började nästan se dem som en nomad flock. Alla var välkomna att stanna så länge de behagade om de kunde bidra med beskydd, jakt eller en annan slags tillgång. De behövde inte stanna för alltid, om så bara några dagar kunde räcka. Naturligtvis delades inte flockens hemligheter med främmande vargar som valde att stanna, men de var välkomna helt enkelt. Han sänkte huvudet i en jämnare nivå till marken så att den långa tjocka pälsen över hans nacke och skuldror spretade rakt upp nästan. De kalla ögonen stirrade på valpen med ett tomt uttryck. 
- Jag tror du kommer trivas utmärkt här. Vi har mat, sällskap och beskydd åt alla. 

*kommer inte riktigt ihåg vad jag skrev sist och orkar inte läsa igenom allt så skriver ihop nå fint som bör passa in*

Bushi såg nöjt ner på den lilla randiga valpen där han satt vid hennes framtassar.
"Nuru du kan springa tillbaka till lyan så kommer jag sen okej?" sa hon med en mjuk stämma och följde den lille med blicken när han skuttade iväg in i mörkret igen.
Hennes blick dröjde kvar, stirrandes ut i mörkret innan hon såg emot Iwaku med ett kluvet uttryck och bet ihop hårt.
Det var länge sedan dom hade en ordentlig konversation som denna och trotts all tid runt den stora hannen så kände hon en viss spänning samtidigt som hon aldrig har känt sig så säker eller välkommen.

Iwaku "såg" och studerade den lilla varelsen i sitt inre. Att han kunde se men ändå inte var något som han var väldigt van vid, men få förstod hur mycket han faktiskt la märke till. Han vände huvudet och försökte fokusera blicken på vad han trodde var Bushi. Hon hade blivit så stor och på något sätt växt in i familjen. Han trodde egentligen aldrig att någon ur hennes tidigare flock skulle bli en del av hans familj. På något sätt kändes det som ett utbyte som han själv gjorde en gång i tiden. Han gick från Qu till TBB, till Draugai. En lång resa och hans liv var tidigare fyllt med intriger och händelser. Det kanske var därför han var så lugn och trivsam med flocken nu. Det var hans hem. Han behövde inga mer äventyr och därför blev det viktigaste att alla trivdes i familjen. Och de som inte ville vara en del av något familjärt behövdes inte. De jagades inte för att dödas. Draugai var en fristad, för vänner skapad av vänner.