[Utspelar sig kort efter att Saturn och Vilja kommit tillbaka]

Hur länge han legat i mörker visste han inte, kroppen smärtade fortfarande, även om de flesta ytliga såren var läkta. Revbenen hade knäckts på flera ställen, och när hjälpen äntligen kom hade han även interna blödningar. Hela systemet höll på att läka, men av vad han hört och förstått skulle det ta tid. Sedan de tagit tillbaka honom till grottan hade han inte sett dagens ljus, och han var under strikta order att inte lämna det grottrum han befann sig i, för hans eget bästa.
 Han fnös uttråkat, även om han var så oändligt tacksam att han haft fel. Att Kyoko lyckats hjälpa honom så mycket som hon faktiskt gjort. Qilaq hade haft rätt, och han var glad att sonen lyckats, att han slapp lämna dem, och han kände ny energi för livet. Och han såg på allt med en ny blick.
  Trots att han var fast i den lilla grottan så färdades fortfarande nyheter ned till hans tillhåll, och han hade hört att Åskvilja och Saturn hade kommit tillbaka med Fieros huvud, så den lilla hade alltså lyckats med sitt uppdrag. Saderk hade inte riktigt trott att hon skulle lyckas. Fiero var en enorm hane, och Midas och han själva hade inte kunnat komma ikapp honom när han smet ifrån reviret.
 Det bekom honom inte att det var antagligen för att de träffat på honom som han åter blev jagad, hade han berörts av så simpla saker hade han definitivt inte platsat i devils.
  Ljudet av tassar fick honom att lämna tankarna bakom sig, och nyfiket dra fram öronen för att lystra efter ljudet. Det var tystare steg än från de flesta medlemmarna, så han gissade på att det var Saturn med sina mer kattlika tassar, som nästan per automatik orsakade mindre ljud. Han väntade på att flockbrodern skulle synas i dunklet innan han sade något.

Saturn hade inte vilat mycket. Han hade mest varit stilla en stund mest för att han behövde det. Men det hade inte tagit lång tid innan han börjat känna sig rastlös igen och försökt finna något att göra.
Han hade hört att Saderk var skadad. Flockbrodern hade blivit väl ompysslad för att överleva och hade tydligen blivit tillsagt att stanna i sin grotta. Saturn kunde inte direkt säga att han hade någon direkt relation till den sandfärgade hanen. De var inget mer än flockbröder. Trogna kämpar av Devils.
Saturn hade styrt stegen mot grottan. För han hade helt enkelt inget bättre för sig. Han tvivlade inte på att de andra hade gjort vad de kunnat för Saderk. Kyoko är rätt kunnig minsann. Det var väl mer tanken på att alla som kan borde se till så att de inte förlorar någon mer. De har förlorat tillräckligt.

Med mjuka steg sänker sig grottans skugga och sväljer den randige hanen när han rör sig in i Saderk's grotta. Han kunde se den sandfärgade hanens energier innan han fick syn på dennes fysiska form. Saturn stannar upp och sätter sig sedan ner.
"Du ser lite sliten ut". Säger han halvt på skämt och halvt på allvar.

Det dröjde inte länge innan källan till de dämpade stegen kunde skymtas i grottans mynning, Saturn, precis som han gissat. De vita ansiktet stod i stark kontrast till mörkret, och han antog att det var samma sak med han själv. Ett leende lade sig på läpparna, bara glad att någon, vem som helst, förgyllde hans dunkla dagar med sin närvaro. Han hann dock inte hälsa det nya sällskapet välkommet innan Saturn själv talat, och de lätta leendet blev till ett flin.
 "Då skulle du ha sett den andra killen" Han fnös roat och skakade lätt på huvudet. Sanningen var att den mycket Större hanen inte alls sett lika illa ut som Saderk, visst hade han lyckas fläka upp några sår, men att ramla på de där förbenade sten pelarna hade promt satt stopp för alla hans planer att försvara reviret.
 Saderk var osäker på vad som hände utanför grottorna, och hur de andra i flocken reagerat på hans tillstånd, han visste helt enkelt inte.
 "Har du kommit för att roa en gammal man" Han hade vänt bort bliken medan han tänkte men sneglade nu tillbaka på flockbrodern med det ensamma ögat. Att de egentligen var ungefär jämngamla rörde honom inte i ryggen, och han fortsatte innan Saturn hade egentlig tid för att svara.
 "Eller hade du bara tänk komma ner här och tala om hur fult och sliten jag är?" trots orden låg det en road, kanske någon retsam, ton i rösten och flinet låg brett inbäddad i anletet.