Det var tyst. Stilla. Omtöcknad såg hon sig omkring. Hade hon somnat? Ja, visst hade hon det. Eller något sådant. Benen kändes svaga och ömma, och vid hennes ena tass låg några benrester från en råtta. Inte tillräckligt för att mätta. Den tjocka pälsen som tidigare varit silkeslen och tjock var nu matt och tovig. Under den kunde man ana hennes framträdande skelett. Hon var sjuk. Hade varit. Numer orkade hon knappt tänka, än mindre resa sig. Skyddet från ett klippblock var allt hon hade, annars var hon så gott som blottlagd för moder natur. Så gott som död. Den enda gnistan som höll henne vid liv var hennes valpar. De var borta. De hade vandrat, spridda med vinden. Hade tiden verkligen passerat så fort? Vissa valde det tidigt, men nu var det mycket länge sedan hon sett dem.

Beslutsamt försökte hon resa sig. Ett ben i taget, så där ja... Nästan där. Hon lyckades stötta sig på sina numer skrangliga framben. Det var svårt, svårt att bara stå. Men Sraosha behövde hitta dem. Hon behövde hitta sina barn. De var där ute någonstans. Tänk om de var i fara? Utsatta, hungriga, ensamma. 

Sraosha hade letat varje dag, trots att kroppen krävde vila. Barnen var ändå viktigare än henne, men hon var svag av hunger. Benen viker sig under henne, och Sraosha sjunker tungt mot marken. Tårarna bränner bakom ögonlocken, och hon kniper ihop. Hårt. Hur kunde hon låta det här hända? Det kändes hopplöst. 

[Nanook]

Det blåste ordentligt och naturligtvis var det inget som berörde isvargen. Han hade vandrat mycket och även om han föredrog långt kyligare klimat så var han sällan länge på en plats. En osalig ande som inte knutits till en plats utan en som färdades än fram än tillbaka. Marken frös under hans tassar när han gick. Nanook hade levt så pass länge att han inte behövde anstränga sig mycket för att nyttja sina krafter. Han vandrade någonstans i den mycket respektabla Höstskogen. Väldigt vacker till miljön tills han uppfattade en tanke som inte var hans. Nanooks blick gled sakta över omgivningen framför honom medan han fortsatte gå. Valpar, vad han förstod. Han försökte luska fram mer, och han var så fokuserad på den främmande tankerösten så att han helt tappade fokus på sin egen omgivning. En öm moder med mycket empati började sakta tappa sitt hopp och där också sin gnista. Han kände inte längre skam över att tjuvlyssna även om han aldrig bett om dessa förnimmelser. Så han lyssnade nu noga för att klargöra åt vilket håll han behövde gå. I ett liv som han levde var minsta lilla avvikelse och projekt oändligt uppskattat. Han kunde kanske hjälpa. Nanook hummade högt och roterade etthundraåttio grader för att tankerösten avtog ju längre han gick. Lika väl som han kunde lyssna kunde han svara, men han gjorde det ytterst sällan. Lika väl som han kunde svara kunde han slå dövörat till. Standardinställningen var dock att han uppfattade saker vilket var en funktion han senare kunde välja att stänga av. Den moder han planerat att finna verkade ha svårt med strategier, vilket han hoppades att han kunde hjälpa henne med om hon lät honom. Varje avvikelse från vandringen, som var planlös sedan hans enda gått bort, var en god sak. I tid med att hopplöshet började bli temat på de hjärtskärande tankebanorna så passerade Nanook ett klippblock. I steget stannade han en kort stund. Sedan sökte han på blockets andra sida, där han fann vad han sökte. Usch då. Hon kunde inte vara gammal. Det vilade sjukdom här men Nanook var mer nyfiken än skrajsen.
  "Jänta lilla... Hur är det fatt?" frågade hans myndiga stämma mycket bekymrat, dock oroad över innehållet han uppfattat snarare än övertrampet han gjort genom akten att snoka i hennes tankar.