Tear
Död
Spelas av : Punkis | Död
|  Rubrik: Mod  sön 15 okt 2017, 22:10 | |
| [Ensaminlägg] Deras resa hade inte varit rak. Tear var glad över att ha Xihali med sig. De båda varginnorna hade blivit goda vänner under deras resa. Hon hade nog inte orkat fortsätta gå om det inte varit för Xihalis uppmuntrande ord i bakgrunden, hennes alltid närvarande och lugnande gestalt. Ända sedan Tear förlorat Blacks valpar hade det varit väldigt suddigt. Ibland försvann flera dagar, ibland flera veckor i taget, och det hon kom ihåg hade ett glas över sig, som om det inte var hennes minnen utan någon annans. Ibland fick hon tydliga minnesbilder som blixtrade för hennes inre. Umbras ansikte, Blacks leende, blod på marken, en mörk natthimmel, en vacker dal, Xihalis ansikte, en arg Xihali. Den vita varginan hade blivit arg på Tear flera gånger, och med all rätt. I hennes svagaste stunder hade Tear envisats med att de skulle fortsätta leta efter Qu, precis som Black hade bett dem. I början hade Xihali varit väldigt lugn och bestämd, men till slut blev hon arg och mer eller mindre tvingade Tear att fortsätta hemåt och inte ut på något hopplöst uppdrag. Hon var oändligt tacksam för Xihalis välriktade ilska de gångerna hon faktiskt var klar i huvudet. Vem vet vad som hade kunnat hända om Xihali inte varit där och sett till att Tear inte vandrade över någon klippa i jakt på Qu? Under de senaste veckorna hade hon haft fler och fler klara stunder och var nästan som vanligt igen. Hon hade insett att hennes mage hunnit bli stor igen. Det var inte långt kvar. Och det var inte långt hem heller. Tear hade övertygat Xihali om att de inte skulle gå hem riktigt än. Hon vågade inte ta med sig valparna till Black. De var inte hans valpar och hon visste inte om han skulle acceptera dem eller inte. Hon ville inte utsätta dem för onödiga risker genom att ta hem dem. Trots att de hade varit ett misstag älskade hon dem väldigt, väldigt, mycket. Hon tänkte inte utsätta dem för något farligt så länge hon kunde. Eldskogen var en en ny skog, det kändes på luften och träden hade inte nått sin fulla höjd ännu. Det var en bra skog för pånyttfödelse. Här kändes det som att det var okej att börja om, glömma sitt förflutna och bara vara den man var just nu. Det var en bra plats för valparna och den lilla lyan de lokaliserat passade dem perfekt, halvt gömd bakom ett tungt stenblock. Den var tillräckligt stor för att alla skulle få plats vid dåligt väder, och skogen runt omkring hade några unga ekar som kämpade sig upp genom den täta mattan av rankor som klättrade upp på de döda träden och täckte dem med gröna löv. |
|
[ 
