Eldskogen. Den unga kompakt svarta tiken rör sig genom denna nysprungna skog. Här har hon tränat många gånger och det finns de platser som fortfarande lever upp till skogens namn. Tack vare henne. Elden är hänsynslös men det är fascinerande att se vilken otrolig kraft som jorden och naturen är. Det får henne ibland att avundas vargar med jordkrafter. Men det mörka inom henne hjälper henne snabbt att komma på bättre tankar igen. Det är ingen mening med att avundas det man inte har. Man ska istället vara stolt över sina egna bedrifter och sin egen styrka. Och Nagini är stolt över sig själv. Från att ha överlevt som övergiven lite valp till att stå här idag som nästan vuxen. Det är något att vara stolt över.

Kargblodet från modern har gett hennes kropp smidighet som inte många andra hon mött besitter. Den långa svansen guppar mjukt med i rörelserna när tiken rör sig framåt och tassarna rör sig ljudlöst över marken. Klorna är inställda i tassarna och trampdynorna är mjuka men tåliga. Det mörka inom henne rör sig i virvlande rörelser och spinner belåtet över utflykten. Ibland är det skönt att bara lämna allt bakom sig och vandra en stund. Även om det innebär långt och hon är tillbaka snart igen.

De gav sig av tidigt och solen har just gått upp och börjat kasta ljus över världen. Luften är frisk och fågelkvitter kan höras här och där. Tiken hoppar smidigt över en övervuxen trädstam som ligger på marken. Rörelsen är så enkel och ren att det ser ut som att hon svävar över den. De steniga musklerna arbetar under den starta pälsen men rörelsen är knappt märkbar eftersom man inte kan se minsta skiftning bland stråna. Solen faller inte på hennes kropp och får pälsen att glittra. Hon är bara svart. Likt en skugga.

[PAX TILL CHI]

Solen steg sakta på himlen ovanför den svartröda hanen där han låg utsträckt på en stor platt sten. Han njöt av värmen som solen började ge ifrån sig och de röda ögonen var slutna. Han njöt av lugnet. Av att slippa alla omkring sig för en stund och bara vara. Tänka tillbaka på livet som varit och fundera på framtiden. 

Sakta rullade han över på rygg och lät solen värma magen och framtassarna vilade mot bröstkorgen. Tankarna gick till de valpar han avlat, de var nog många nu men ingen avlad av kärlek. Till och med hans mor hade avlat valpar med kärlek. Han låg stilla. Lyssnade på skogens ljud och lät den svaga brisen krusa hans svarta fäll. 

(kort men är lite stressad)

Nagini fortsätter en bit till. Men snart stannar hon i steget. De har båda lagt märke till att de inte är ensamma. Doften av varg når nosen. Den känns lite bekant. Men hon kan inte komma på hur. Kanske någon hon mött för länge sedan?

Nagini sätter kroppen i rörelse igen och rör sig framåt. Mot doften håll. De båda kan inte låta bli att vara nyfikna. Det här måste undersökas.
Snart får se syn på den stora svartröda vargen uppe på stenen. En solbadare. Tiken stannar igen. Hon känner igen honom. Men det var läge sedan. Hon hade bara varit en väldigt liten valp när de möttes sist.

"Goddag Chi". Hälsar hon. Hon minns hennes namn. Det mörka inom henne rör sig i virvlar. Vill sträcka ut sig mot hanen. Vill känna på honom. Nagini tar själv några steg närmare innan hon stanna igen. På behörigt avstånd.

Då han hörde steg i skogen öppnade han de röda ögonen och vred lite på huvudet och snart kom den svarta tiken inom synhåll och han betraktade henne en stund. Han kände igen henne men ändå inte. Då hon väl talade och sade hans namn slog det honom vem denna var. En äldre variant men än dock den lilla valp han möte i skogen.

"God morgon Nagini" Sade han där han låg och och han betraktade henne då hon kom allt närmare och han gav henne ett litet leende innan han rullade runt och lade sig på mage medan han betraktade henne. "Du har vuxit på dig sedan vi sågs sist" Hon hade blivit en ung vacker tik.

Nagini nickar lätt. Hon har vuxit. Hon sätter sig ner. Den långa svansen svepa kring hennes tassar.
"Jag hade hoppats att möta dig igen". Börjar. Nagini har inte tänkt så mycket på det förflutna. Hon har varit fullt upptagen med nuet och att blicka framåt. Men hon har alltid varit tacksam mot Chi.

"Jag vill tacka dig för att du hjälpte mig när jag inte hade någon annan. Utan din hjälp hade jag kanske inte överlevt". Chi hade försett henne med mat ett tag strax efter att mor inte längre kom tillbaka. Han hade inte behövt det. De kände ju inte varandra. Men Han gjorde det i alla fall. Och för det är Nagini tacksam.

Chi betraktade den unga tiken och då hon tackade honom för det han gjort då hon var liten fick honom att fundera lite. Ja hon var ju ändå hans dotter så att bara överge henne hade inte varit något att ens tänka på. Fast han aldrig berättat om sitt släktskap till denna unga tik. Han var tyst en lång stund medan många tankar virvlade i hans huvud. Sedan höjde han huvudet och ruskade lite på det för att åter få kontroll på de hela. 

"Det var det rätta att göra" Sade han enkelt. "Har du funnit din mor? Eller funnit någon stans där du hör hemma?" Hans röda ögon mötte hennes röda ögon. Nästan som en spegel av hans egna. Skulle han berätta eller skulle han fortsätta hålla deras släktskap hemligt.

Det var det rätta att göra.
Kanske Chi bara är en välgörare som ville känna sig bättre över sig själv genom att göra en god gärning.
Nagini skakar lätt på huvudet.
"Mor är död. Jag fick inse det. Det var därför jag stack med. Det fanns inte längre något som höll mig kvar vid den platsen. Min familj var borta". Sedan Nagini föddes så var mor hennes familj. Det fanns ingen annan. Inga syskon. Ingen annan.
"Jag fann en flock som jag fick bo med. De är min familj. Men det har hänt saker. Jag vet inte om det är rätt att stanna där längre. Det finns annat som... lockar". Nagini vet inte hur mycket mer hon ska berätta. Hon har redan berättat för mycket. Men jag hon känner sig lite kluven. En del av henne vill stanna i Draugai. Men den andra delen. Den starkaste delen. Här bestämt att det självklara valet är att följa med Tezuka.

Chi lyssnade på hennes svar. Modern var död de visste han men han visste även att tiken hade en familj i blodet, halvsyskon och en fader. Han såg tyst på henne medan hon talade. Ja han kände doften av fler vargar kring henne likväl som doften kring honom avslöjade att han hörde hemma i en flock. 

"Har du någonsin funderat över vem din far kan vara Nagini?" Han såg på henne med de intensiva röda ögonen och öronen klippte lite på hans huvud. "Funderat på om du kan ha syskon du inte vet om. Halvsyskon vill säga" Sakta satte han sig upp så han tornade upp sig över henne en kort stund innan han smidigt hoppade ner från stenen och landade nära den unga tiken. Han var nu inte ovanför henne utan på samma nivå. Tankarna for i hans huvud. Skulle hon bli sur att han aldrig berättat vem han var eller skulle hon acceptera honom för den han var?

Nagini lyssnar på vad hanen frågar. Om hon någonsin funderat på vem som är hennes far. Hon har väl undrat om hon har en far. Men hon har aldrig funderat på vem. Så många vargar har hon inte mött och mor berättade inte något.
"Mor berättade aldrig om det. Men hon höll mig isolerad vid lyan. Hon skulle presentera mig för flocken när jag var tillräckligt stor. Men jag gissar på att det förmodligen aldrig fanns någon flock. Kanske var hon inte vid sina sinnens fulla bruk. Men hon var allt jag hade". Nagini tystnar en stund och ser på hanen när han kommer närmare. Han är större än henne så även om de nu är på samma nivå då får hon ändå lyfta huvudet för att se på honom.
"Jag har aldrig riktigt tänkt på om jag verkligen har en far. Men jag antar att det måste ha funnits en hane om jag blev till". Lägger hon till och mäter hanen blodröda blick. Mycket lik hennes egna. Mörkret spinner exalterat och sträcker sig närmare hanen. De har alltid känt att det är något med honom.

Chi såg på henne då hon talade om sin mor. Tvekan om flocken och om hennes moder var vid sina sinnens fulla bruk. "Jag kände din mor, bara en ytlig kontakt men ändå. Jag kan garantera dig att hon var vid sina sinnens fulla bruk och flocken fanns verkligen men den splittrades då hon försvann." Han tippade huvudet lite på sned. Såg på henne och drog in skogens dofter och hennes doft. Tankarna for i hans huvud. Han hade bestämt sig. Hon borde få veta. Så hon inte gick och kärade ner sig i något av sina halvsyskon och skaffade varpar med denne. 

"Nagini..." Han såg stadigt på henne men tvekade än dock. "Jag vet att du har flera halvsyskon. Att du kan få en familj som du har blodsband till om du vill det" De röda ögonen såg in i hennes röda. Svansen piskade till bakom honom. "Du har rätt att veta och det har redan gått för lång tid men du var så ung förut och då kunde jag inte berätta sedan försvann du och jag kunde inte leta. "Han undrade om hon förstod vad han syftade på. Att han hade letat efter henne, berättat tidigare om han kunnat men han hade både Akuma och Namazu att fostra och han var inte säker på att Shiva skulle acceptera att han hade flera valpar utanför flocken. Han visste än i dag inte om Shiva skulle acceptera att han skaffat flera kullar utanför flocken.

Nagini studerar den äldre hanen när han talar. Han kände mor. Nagini har halvsyskon där ute någonstans. Chi kunde inte berätta tidigare och han kunde inte leta efter henne.
Nagini tippar huvudet lätt på sned.
"Vad menar Du?" Tankarna går runt i huvudet. Och det mörka kommer med egna kommentarer. Kan det vara så? Chi? Kan han vara hennes far? De har båda svårt päls. Båda har blodröda ögon. Nagini blinkar några gånger men vågar inte riktigt uttala orden. Ställa frågan. Tänk om hon har fel? Men det skulle kanske förklara en del. Mor är borta. Långt borta. Men Nagini kan fortfarande ha en familj där ute? Vargar hon har blodsband till? Är det verkligen så?

Han betraktade tiken. Kunde känna hennes osäkerhet, kunde ana att hon ville fråga men inte vågade eller kunde. Kanske var hon för chockad. Han gav hennes ett vagt men ändå vänligt leende. 

"Nagini det var alltid jobbigt att inte kunna ta med dig då du var liten, att inte kunna berätta men omständigheterna var då så att du var säkrare att vara omedveten om vem jag var och varför jag hjälpte dig som valp. Det var bara Akuma som visste och hon skulle inte berätta för någon." Han betraktade henne igen. "Akuma du träffade då ni var små. Hon är din halvsyster." Han betraktade henne där hon satt. Tippade huvudet lite på sned. Undrade hur hon skulle reagera och känna inför dessa nyheter.

Hon förstod inte. Vad är det Chi försöker säga? Att han är hennes far? Att han fanns där men aldrig berättade det? Han hjälpte henne och gav henne mat men han kunde inte berätta vem han var. Varför kunde han inte berätta?

Det går inte att lita på honom". Det mörka muttrar ogillande. De gillar inte det här. Öronen lägger sig mot nacken och tiken tar ett steg bakåt. Nagini gillade Chi. Hon hade varit lite ledsen över att hon stuckit utan att ha berättat för honom eftersom hanen varit snäll nog att hjälpa henne. Men att nu få veta att han inte bara var något av en god samarit som förbarmade sig över en ensam liten valp, utan han var hennes far. Men han berättade det inte. För att han inte kunde?

Nagini gillar inte det här. Hennes gillande för Chi har sjunkit avsevärt. Nagini skakar på huvudet. Svart rök sipprar ut genom nosen. Tiken skakar på huvudet igen.
"Jag förstår inte". Han kunde inte berätta? Han kunde inte tagit henne med sig och sett till att hon var säker. Istället lät han henne stanna vid lyan och som bara blev en mer och mer osäker plats. Nagini hade själv insett att hon inte skulle överleva länge om hon stannade där. Även om Chi var vänlig nog att ge henne mat då och då.

Chi betraktade den svarta tiken och klippte med öronen. Hon verkade inte vilja ta in hans vinkar. Han drog en suck. Att det skulle vara så svårt att säga det rakt ut högt. Han visste ju så väl att detta var sant men att säga det. Snabbt ruskade han på huvudet då han tänkte på alla de valpar som fanns där ute någonstans som han avlat. Åter såg han på Nagini. "Ja Nagini jag är din far" Sade han efter en kort tvekan. "Du träffade din halvsyster Akuma som valp" 

Han mindes tillbaka de gånger han gått till Nagini och Akuma varit med men aldrig hade han uppmuntrat Akuma att bli vän med sin halvsyster och aldrig hade han sagt något om det. Han visste att faran att berätta då varit för stor.

Det är en underdrift att säga att Nagini inte är glad. Hon är frustrerad. Hon är förbannad. Chi är hennes far? Ha! Vilket skämt! Förr hade hon sett honom som något av en hjälte som hjälpt henne överleva när hon var så liten. Men denna nya informationen han nu kommer med är bara skrattretande. Öronen ligger mot nacken på den svarta tiken. Mörkret fräser och pyr inom henne. Den blodröda blocken mörknar och överläppen darrar och hoppar och blottar huggtänderna.
"Varför säger du det här nu? Tror du att det skulle göra mig glad att höra att du är min far? Vad hindrade dig från att berätta när jag var liten? Du har ingen aning om hur mitt liv har varit. Hur jag har fått kämpa för att överleva för att ingen fanns där. INGEN! Du kunde har hjälpt mig så mycket mer än vad du gjorde. Istället höll du bara käft och teg. Jag har varit nära döden så många gånger för att jag egentligen var för liten för att klara mig själv när mor försvann. Hon dog! Jag hittade vad var kvar av henne ute på Eriinari! Jag använde hennes skelett som skydd för stormen! Jag antar att jag betydde så lite för dig att jag inte var värd att veta. Men vet du vad. Du slipper se mig. Du behöver inte försöka vara min far. Jag har ingen far! Jag har ingen!" Allteftersom orden flödar över hennes läppar så höjer hon rösten och morrningen stegrar upp genom strupen och tillslut står hon och skriker och spottar och morrar åt den svarta hanen. Tror han att hans ord skulle göra henne glad? De har bara huggit ett större hål i hennes hjärta.