| Detta är ett roll mellan två av mina egna karaktärer, Nyxe och Zachary, skrivet ur Nyxe's perspektiv, vänligen svara inte här |

Natten låg fallen över den vidsträckta slätten. Det gulnade gräset, den något kyliga temperaturen och det annars väldigt karga landskapet gav inte direkt en inbjudande känsla. Kantat av diverse gejsrar som med jämna mellanrum fick utbrott och väldiga djur stora nog att kunna mosa en med ett felplacerat steg. Det var olikt mycket annat den unga vita honan hade hunnit se i sitt hittills korta liv. Hon visste inte egentligen vart hon var på väg längre, hade sedan länge passerat allt som var bekant, som hon visste fanns i landet. Det gjorde det hela än mer intressant, samtidigt som ensamheten gjorde sig allt mer påmind för vareviga dag som förflöt. Hon hade endast stött på några vargar som hon flyktigt hälsat på i förbifarten, inga direkta möten med djupa konversationer och utbytande av livshistorier. Märkligt det där, att hon när hon varit hemma endast velat lämna platsen för att utforska, men nu när hon väl fick chansen så var det en del av henne som saknade hemmet något enormt. Eller var det kanske främst familjen hon saknade? Det trodde hon mer på. Den blå blicken vändes upp mot halvmånen ovanför henne samtidigt som hon slog sig ner på marken. Lät tankarna vandra iväg.

''En vacker natt, inte sant?''. Rösten fick henne att rycka till och vända sig om i samma rörelse som hon ställde sig upp. Blicken fästes vid en högrest varg framför henne, en vars närvaro hon varit helt omedveten om. ''Jag ber om ursäkt, det var inte min avsikt att skrämma dig''. Hon svalde för att försöka bli av med den klump som satt sig i halsen på henne och rätade upp sin hållning. ''Jag hörde dig inte komma, trodde att jag var ensam här''. Blicken fästes vid hanens blick och ett försiktigt, om än inte särskilt glatt, leende drog sig i den ena mungipan för någon sekund. Varför hade hon inte märkt att han kommit hit? Hon kunde inte lägga märke till någon doft i luften, men vinden låg inte åt hennes håll så det kunde säkerligen vara en orsak. Eller så var han så som hennes fader, en som kunde dölja sin doft. Det skulle inte förvåna henne, men hade hon verkligen varit så förlorad i tankar att hon helt kunnat missa ljudet? Det var någonting med situationen som fick en känsla av obehag att dra sig över henne. Samtidigt så fanns det dock någonting annat över honom, något som nästan ingav ett sorts lugn? ''Namnet är Zachary, får jag fråga om ditt?''. Efter några sekunders övervägande så nickade hon vagt. ''Nyxe, av Oga''. Majoriteten av vargarna i landet kände antagligen inte till ninjaklanerna, men det hindrade henne inte från att presentera sig med titeln ändå. Det var en central del av hennes liv, en titel som hon var stolt över att bära. ''Vad kan du tänkas göra här ute på Eriinari helt ensam, Nyxe?''. Hennes panna rynkades vagt vid frågan. Ja, det var en väldigt bra fråga faktiskt. En som hon själv inte hade något vidare bra svar på. ''Jag är bara ute på en vandring, och det var hit mina steg råkade föra mig. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om platsen ännu, den verkar inte allt för gästvänlig''. Hanen skrockade roat till svar och nickade. ''Nej, det har du alldeles rätt i''. Tystnaden lade sig under några långa sekunder, och under den tiden så var det någonting som förändrades. Hon kunde inte riktigt sätta tassen på vad det var men obehagskänslan växte än mer då hanen fortsatte att studera henne. ''Jag tror att jag ska fortsätta nu''. Hon försökte att dölja osäkerheten i stämman efter bästa förmåga, men misslyckades säkert fatalt. Det flin som spred sig på hanens läppar fick en kall kåre att gå längs med hennes ryggrad. ''Det kan jag tyvärr inte tillåta''. Från ingenstans, innan hon ens hunnit reagera på orden, så kastade sig hanen fram mot henne med en förvånansvärd fart. Han tog ett grepp om hennes nacke och naglade fast henne mot marken. Smärtan från tänderna strålade ut i hela nacken och ett panikartat skrik lämnade henne då hon försökte ta sig ur hans grepp, men förgäves. Bara tyngden som lades över hennes smäckra kropp var nog för att skapa oro, för att inte tala om den blodsugande besten som sakta men säkert sög livet ur henne. Fadern hade varnat dem för dessa, för vampyrer, men hon hade inte velat tro på det riktigt. Nu fick hon sota för det. Om inte? Snälla. För allt i världen, fungera. I ren panik försökte hon greppa tag om sin flyktiga kraft, en som inte ens ville samarbeta under lugna omständigheter, hur skulle det här gå? Efter mycket koncentration så lyckades hon till sist få kontroll över kraften och kände den där svindlande känslan då kroppen förflyttade sig från en punkt till en annan. Hon dök upp en ganska bra bit ifrån hanen och lyckades mödosamt kravla sig upp på benen. Blod färgade den vita pälsen röd, och åtskilliga droppar rann från såret ner på marken under henne då hon tvingade benen till rörelse. Hon behövde bort från platsen, innan han hade tillfälle att följa efter henne. Alldeles, alldeles för nära...