Fabrali hade vandrat litet i byoomi och höstskogen men tänkte se sig om i världen och bestämde sig för att snabbaste vägen dit var över blodbergen och besteg därför just nu bergen i sig för att kunna ta sig till andra sidan.
Han visslade lite för sig själv och de lysande prickarna som rörde sig över hans kropp igenom hans päls, de var nästan som en del av honom själv, han märkte inte av dem längre, förutom när han villigt satte sig ner och pratade med dem vill säga, de var simpla i sina tankesätt, lätta att förstå sig på, de var inte alls lika komplicerade som andra vargar att tala med, kanske hade det något med hans kraft att vara inuti deras huvuden, men ändå.
Han tänkte kanske teleportera sig upp för berget men ansåg det bättre att spara på krafterna ifall han behövde dem då han anade ett revir i närheten.

Den röda stenen, så speciell, så unik. Inte likt någon annan plats som Novoka skådat och då har han ändå vandrat igenom både djungel och öken med flocken för att ta sig hit, till Blodbergen.
  De höga röda bergen kastar stora skuggor över det kuperade landskapet, endast bestående utav sten. Det är en någorlunda varm dag, med solen bland molnen. Utöver ljudet som tassarna ger ifrån sig hör han vinden vina mellan bergen, nästan som om de talar till varandra genom att vissla. En grön liten ödla springer fram och stannar framför hans ena framtass, han trampar nästan på den men hinner precis att hejda sig. Han ser på den en stund innan den rusar iväg, lika snabbt som ögat kan blinka. Åter sätter han fart på benen sina. Sätter varsamt ner varje tass så tyst som han kan, han är lika ljudlös som en katt.
  Efter en tids ensam vandring och tankar som hela tiden kretsar runt Qilaq, får han snart syn på en annan varg. Den är liten, lila och ingen som han sett tillhöra flocken. Stannar. Granskar den andre. Vädrar i luften, det är en annan hane. «Goddag» får han ur sig, artigt.

Fabrali ryckte till litet, han hade inte hört den andra komma och om han haft huvudet med sig skulle han kanske kunnat lukta sig till dennes närvaro, men han var inte van vid att vara uppmärksam, hur som haver så verkade det vara en vänligt sinnad individ.
"Oj förlåt jag hörde dig inte"
Sade han snabbt i en enda utandning och synade den andre som var större än honom med en bra bit, men denne verkade inte vara helt fullvuxen.
Fabrali fnittrade lätt och skuttade närmre den andre utan att tänka på sin egen säkerhet eller sådana triviala saker.
"Sådu är en del av flocken som finns häromkring? Är ni snälla eller elaka, jag förstår om ni är elaka så borde jag akta mig för dig men du verkar snäll, är du snäll? om du inte är snäll så snälla säg till mig"
Han pratade väldigt fort och väldigt mycket samtidigt som han stannade en liten bit framför den andre och viftade på svansen.

«Oj förlåt jag hörde dig inte» for snabbt ur den lille. Den lila vargen fnittrar till och springer fram emot honom, han blir skeptisk och undrar ifall den mindre skall anfalla, konstigt nog. Han vet att man inte kan lita på någon. Drar upp överläppen och blottar sina tänder något, riktar öronen framåt samt höjer svansen för att visa vem det är som bestämmer. Han sparar sig från att morra. När den lille stannar till framför honom återgår han till sitt neutrala uttryck, svansen hålls fortfarande uppe för att behålla makten. «Sådu är en del av flocken som finns häromkring? Är ni snälla eller elaka, jag förstår om ni är elaka så borde jag akta mig för dig men du verkar snäll, är du snäll? om du inte är snäll så snälla säg till mig» många frågor flög ur den andra hannen, han vet inte vilken fråga han ska svara på först. Den lille bestämmer sig för att vifta på svansen, han besvarar med att rynka på ögonbrynen. «Jodå, vi är snälla» ljög han och log, den andre är ett lovligt byte ifall någon annan i flocken skulle ta sig hit. Så liten, så skör. «Novoka. Jag uppfattade aldrig Ditt namn?» sa han med så trevlig stämma som möjligt. «Vad fick dig att vilja ta dig hit, till bergen täckta utav blod?» en nyfikenhet kan höras i rösten, hur visste den lille om att Devils befann sig här? Hade ryktet spritt sig så snabbt?

När Fabrali skuttade närmre verkade den andre visa sin fientliga sida, betedde sig lite hotfullt och Fabrali förstod inte varför men så fort denne återvänt till sin neutrala mimik så var det som bortglömt.
Efter alla Fabralis frågor så svarade den andre att de visst var snälla och Fabrali blinkade med ena ögat och räckte ut tungan litet retsamt men på ett lekfullt sätt.
"Ah-ah men det är väl just vad en elak varg skulle säga då de ljuger, fast kanske en snäll varg med då de brukar tala sanning..."
Han hummade en stund i sina egna tankar när den andre sade vad Fabrali bara kunde anta var dennes namn samt så nämnde han att han inte uppfattat Fabralis namn.
"Det är för att jag inte sade det" Skrattade han kort. "Men jag heter Fabrali"
Han fnittrade fortfarande litet när den Novoka frågade vad han gjorde i Blodbergen och ett litet leende prydde hans läppar när fnittret dog ut.
"Åh jag är bara på genomresa till andra sidan"
Förklarade han snabbt medans en av de små ljusfläckarna i hans päls rörde sig över hans nosrygg och fångade hans intresse.

Hannen räckte ut tungan åt honom innan han talade, konstigt tyckte Novoka. «Ah-ah men det är väl just vad en elak varg skulle säga då de ljuger, fast kanske en snäll varg med då de brukar tala sanning» han besvarade med en suck och himlade med ögonen. Den lille hummade, det var tydligt att den var fast i sina tankar. Men snart svarade han. «Det är för att jag inte sade det» skrattade den lila vargen. «Men jag heter Fabrali» mhm, Fabrali, han la det på minnet. Fabrali fnittrade något och log innan han åter igen talade. «Åh jag är bara på genomresa till andra sidan» med något förvånad blick ser han på den lille, detta karga landskap är inte skapt för en så liten och definitivt inte ensam varg. Han har tur ifall han skulle klara sig igenom de kalla nätter och varma dagar som han har framför sig, speciellt om han skulle stöta på resterande medlemmar utav Devils. Kanske Novoka ska lura med sig den lila lilla hanen till flocken? «Andra sidan? Lycka till, det snöar inte här direkt» sa han och synar den andre från topp till tå. Han tycker sig kunna se att de vita prickarna i Fabralis päls rör på sig, frågande kisar han på ögonen. «Ursäkta mitt beteende» han skakar på huvudet. «Jag kanske kan hjälpa dig? Till andra sidan?» säger Novoka så trevligt som han kan och bjuder på ett brett leende, svansen viftar smått.
  Han vänder kroppen emot vägen som han kom ifrån, riktar huvudet emot den lille. «Kommer du?» yttrar han innan han börjar gå. Fabrali får följa med eller ej. Novoka orkar inte dra med sig den lille mellan sina käftar, inte idag.

Novoka kommenterade atthan skulle behöva tur för att ta sig till andra sidan och Fabrali snörpte lite på munnen, han trodde sig kunna klara det, men om det var jobbigt kanske han lika gärna skulle välja att gå tillbaka?
Något verkade fånga Novokas intresse då han kisade med ögonen och Fabrali kunde gissa vad det var han tittade på, men innan han hann förklara så ursäktade Novoka för sitt beteende och Fabrali log brett, han hade ingen aning om vad den andra ursäktade sig för, men det gjorde inget, han var vänlig, den här främlingen., han erbjöd sig till och med att leda Fabrali till andra sidan.
Sen frågade han om Fabrali skulle komma och han nickade frenetiskt innan han med ett litet ljus stod bredvid den andre och flinade brett.
"Led vägen" Sade han med tydligt upphetsad röst och snart kom de små vita prickarna flygande efter för att landa i hans päls igen då han glömt ta med de på teleporteringsturen.