Kargen hade i djupa funderingar vandrat en bit in i Byoomi, dock utan att komma till dess mitt. Ännu. Tack vare livlig fantasi var Wes aldrig ensam. Ensam var han, men ensam kände han inte sig. Han hade inte ännu reflekterat kring de okända dofter som seglade i hans riktning. Han måste ha korsat en revirgräns. Hans gång var smidig och hans svans snärtade till ett par gånger medan han började lägga märke till dofterna. Hjärtat tog ett skutt och han undrade vad det kunde vara för typer. Han kunde inte dra sig till minnes att han korsat en revirgräns men det var mycket möjligt eftersom att han tänkt hit och dit på omöjligheter och lustiga scenarion. Vad var ens logik? Vad gör logiken logisk och det är knappast sant att inget är omöjligt. Han var tvungen att senare tänka ut något som var faktiskt omöjligt. Wes försvann i tankar igen. Om det inte vore för att Wes ägnade sin vakna tid ensam åt att fundera på oväsentligheter skulle han ha utvecklat viss huvudvärk vid det här laget. Lite trött i huvudet var han förvisso.

Wes kunde nästan se träden växa, och det föreföll sig till slut vara sant för honom. Han kände deras vishet och lugn sprida sig till honom och såsom de stod stolt, så rätade även han på sig. Wes suckade förnöjt och han kunde inte bärga sig tills han stötte på någon som han kunde prova sitt nonsens på. Han hade troligen tappat stinget sedan senast han hade en konversation med en intelligent, tänkande individ och han behövde utmana sig själv. Det slog honom först nu att det kanske inte var det allra, allra smartaste att vandra planlöst i många dofters sällskap. Wes ville dock gärna ta sig till Byoomifallet, och han ägnade ett ögonblick till att tänka klart och begrunda sina egenheter. Problemet - det fanns inte något problem, i hans mening - var att han spenderat alltför mycket tid ensam och tvingats drömma ihop roliga och roande scenarion för att fördriva tiden på bästa möjliga sätt. Wes var inte sinnesförvirrad. Bara nyfiken och av naturen mycket fantasifull. Det hade varit roligt som attan att vara kapabel till att skapa illusioner snarare än att bevaka andras tankar. Att byta kraft var ju, om något, högst omöjligt. Han log vid det mentala omnämnandet av en omöjlighet. Ett-noll denna dag, än så länge, men det var blott skifte mellan för- och eftermiddag där Wes befann sig.

[Skumt startinlägg till Sleazoid.]

De senaste dagarna hade varit fullständigt kaosartade, för att inte tala om livsomvälvande. Över blott en natt hade flocken gått från att vara splittrade med olika åsikter och ledarlösa till att ha lyckats enas, till största delen, om två ledare. En av dem hade blivit han själv. Även om han på sätt och vis räknat med att en dag eventuellt behöva ta över flocken enda sedan han fått beta-positionen av Damon så var det inte riktigt så här han hade förväntat sig att det skulle vara. Han hade vandrat iväg från den plats där flocken för tillfället höll till, behövde vara för sig själv med sina tankar och skuggor. Vad var det meningen att de skulle göra nu? Han hade aldrig varit i en position där så mycket ansvar lagts på honom, om än han sakta men säkert vant sig vid att ta sig an mer och mer i flocken. Därför var han tacksam över att ha en flockbroder som han litade fullständigt på vid sin sida. Det var nog vad Qu behövde för tillfället, dessa olika inriktningar. Han ville väl inte påstå att tiden för stridande var över för honom, långt ifrån, men han var inte direkt någon ungvarg längre heller, och intressena hade främst börjat falla på andra områden, som flockens välmående. Ett vagt leende drog sig på läpparna samtidigt som han skakade på huvudet åt tanken. Det skulle nog bli bra det här. Snart skulle de få små tillskott i flocken, nytt liv, och samtidigt lyckas koordinera ihop resten av flocken och komma på någon solid plan. Skuggornas viskningar avbröt hans tankegångar då de meddelade att han inte längre var ensam. Med skuggorna lugnt svepande omkring honom så stannade han upp, lät den främmande vargen avgöra om deras vägar skulle korsas eller ej. Då han slutligen fick syn på den flerfärgade hanen, mindre än honom själv för en gångs skull, så tog han sig ytterligare några steg framåt. ''Var hälsad, främling''. Stämman var neutral, möjligen lite stel, vilket inte direkt var något ovanligt.

Där tankarna levde och frodades, fanns det faktiskt inte riktigt plats för vaksamhet. När Wes helt sonika trampade fram till en främmande varg blinkade han storögt. De avlånga springorna till pupiller vidgades och krympte. Hanen som börjat stega närmare Wes utstrålade något han inte kunde sätta tassen på. Trots det lätt strama tonfallet så anade Wes en karisma som han själv inte ägde. 
  "Vid mina båda öron... Hejsan", sade han bestört men mycket vänligt. 
  Han synade främlingen med samma vänliga uttryck i kroppsspråket. Kanske inte så artigt och propert sagt, men i detta hade han verkligen ingen konstig baktanke. Han blev sedan exalterad. Wes ansträngde sig för att inte låta det synas alltför väl, men ögonen tycktes nästan lysa upp i purt nöje. Det här var ju fantastiskt. Precis vad som behövdes. Det som absolut precis inte behövdes var knäppa och fyndiga kommentarer från Wes sida. Så han hummade bara i återhållsamhet. Han öppnade munnen snabbt och stängde den, vaktade tungan noga. Han ville inte stämpla sig själv som sinnesrubbad, nu när han inte haft möjlighet att öva på sitt vitsiga nonsens på länge, länge. Wes harklade sig. Han synade främlingen mycket ytligt och noterade lätt oroväckande dansande skuggor. Han lät verkligen inte detta slå ned hans humör eller inställning.
  "Är du, händelsevis, på väg till Byoomifallet?" frågade Wes så lättsamt han kunde. "Om så, vill du visa vägen? Om inte, vad för dig hit?"
  Wes stod inte i position att kräva ett svar på vad främlingen gjorde här, och han skulle lika väl acceptera ett ämnesbyte. Han hoppades att inget han sade skulle förarga hanen och hans skuggor. Wes var inte rädd men främlingen var respektingivande på ett vis. Kanske hade det med skuggorna att göra. Han höjde lite på ögonbrynen. Wes stod still och svansen var som frusen i en liten krok, i förtjusning och förväntan. Han visste inte vad han kunde vänta sig nu.

Hanens hälsning, om man nu ens kunde kalla det för det, fick honom att rynka på pannan för ett ögonblick. Om hanen var överraskad, skrämd eller bara märklig var svårt att avgöra vid en första anblick men någonting var det. Nåja, han själv var inte direkt vad man kunde kalla normal heller, så vad hade han att säga om saken egentligen? Han slog sig ner på marken och lät i samma rörelse skuggbenet lösas upp från sin fysiska form och svepa upp till resten av skuggorna. Med ens så blev det halva frambenet desto mer tydligt. Han behövde inte egentligen skuggbenet, speciellt inte när han satt ner. Det gjorde dock rörelserna väldigt mycket enklare även om han faktiskt kunde gå på tre ben. Lika bra att låta dem vila lite när tillfället gavs. Då hanen tog till orda igen, ställde sin fråga, så drog sig någonting misstänksamt över hans uttryck, med god anledning. Visserligen så visste han väl antagligen inte om vart Qu höll hus för tillfället, men man kunde inte vara nog försiktig med främlingar. ''Jag kommer precis därifrån, min flock har för tillfället sökt tillflykt där på våran vandring, så du får ursäkta mig om jag avböjer''. De hade skadade, och valpar som snart skulle födas. Det var inte rätt tillfälle för främlingar att stappla runt i närheten utan vidare.

Nyfiken på varför misstanke verkade korsa främlingens anletsdrag, väntade Wes med öronen spetsade, på vad som komma skulle. Den främmande hanen hade just kommit från vattenfallet. Främligen nekade artigt till att slå följe med Wes till Byoomifallet, men Wes hade nu fastnat vid det viktigaste i meningen.
  "Flock?" upprepade Wes och höjde lite på ögonbrynet. "Jag var inte direkt medveten om detta."
  Han pausade för att tänka. Han nickade snabbt.
  "Jag har då alltid undrat..." frågade Wes, medveten om att nästa mening kunde dumförklara honom i främlingens ögon. "Hur det är att vara del av ett sammanhang. Hur är flocklivet egentligen?"
  Det var av ren nyfikenhet var han ändå tvungen att fråga. Han hade faktiskt länge funderat på hur det skulle vara att inte vara ensam hela tiden. Han hade inget starkt emot att vara ensam, men han märkte att han för varje möte som kom, ville dra ut på mötet så länge som möjligt. Förutsatt att det inte gav honom stryk. Wes undrade nu vad hanen hade för position i flocken i fråga. Det var något med främlingen som fick Wes att inte vilja komma på kant med denne. Dock kom Wes sällan allvarligt på kant med andra.

Som han anat så verkade hanen inte medveten om att de befann sig där, vilket var bra på sitt sätt, de behövde inte en massa uppmärksamhet för tillfället. Om Devils fick nys om deras position och tillstånd så kunde det sluta illa. En tanke han helst inte ville tänka. En del av honom ville inte direkt svara på den underliggande frågan om vilken flock det var, men samtidigt så hade Qu aldrig varit en flock som gömt sig eller backat undan. Inte för sådant. Varför var han så vaksam? Det nya ansvaret som lagts på honom kanske påverkade honom mer än han insåg. Allting var ju annorlunda då han var en av de med det slutgiltiga beslutet. Fel beslut och de fick alla sota för det. Inte underligt att han behövt en stund för sig själv. Det skulle nog ta ett tag att vänja sig vid detta. Utan att pausen blev alldeles för lång så nickade han. ''Ja, Qu är namnet på flocken''. Hur flocklivet var? Han kunde knappt minnas hur det var att vara utan dem, ville inte ens veta. De hade varit en del av hans liv så pass länge nu att de var hans liv. Det fanns inte någonting som han inte skulle göra för dem. Han hade ju redan gett sitt liv för dem en gång, och skulle utan tvekan göra det igen om så krävdes. Förhoppningsvis skulle det dröja dock. ''Flocklivet är väl lite vad man gör det till. Samtidigt som det beror på flocken i sig och medlemmarna. Jag har varit medlem i Qu i större delen av mitt liv nu och de är min familj, mina fränder och min trygghet. Jag kan knappt föreställa mig mitt liv utan dem längre''. Ett leende låg på hans läppar under tiden han talade om flocken. Han hade inget ont att säga om dem. Det var en väldigt kontrast till flocken han fötts in i, tankar som han bestämt sköt bort. ''Något specifikt du undrar över?''.

Qu. Det var kort och koncist, hanen sade inte så mycket om det och det gjorde Wes mer och mer nyfiken. Vad höll de på med för något? Hanen verkade dock ganska öppen. Misstänksamheten var inte påtaglig men man kunde väl inte säga att Wes gjort något särskilt för att hanen skulle lita fullt och fast på honom. Tystnaden mitt emellan var inte tyst, då Wes tänkte en del. Han valde att inte höra dock, utifall att hanen kunde känna av Wes kraft när den utövades. Wes blockerade alltså tankarna som hanen hyste, han ville faktiskt egentligen inte göra intrång på någons revir, än mindre det personligaste reviret. Det passade sig inte nu, Wes ville veta mycket mer. På traditionell väg. Han lade huvudet mycket lätt på snedden och fascinerades av beskrivningen som hanen så gästfritt gav. Det lät kul, att leva den främmande hanens liv. Wes nickade gillande.
  "Ojoj, det låter härligt att ha en sådan familj", sade Wes med beundran i rösten, nästan avund.
  Främlingen frågade honom därpå ifall det fanns någon anledning till att han frågade så mycket. Om det var något speciellt han undrade över. Wes vågade inte riktigt tänka på vad syftet med allt det här var. Han var vetgirig, och hans intresse hade nått en särskild höjd. Hanen verkade inte ha jättebråttom någonstans just för tillfället, så innan denne bestämde sig för att det var dags att jaga bort Wes så kunde de kanske leda en liten, liten konversation åtminstone.
  "Jag tänker mycket vare sig det märks eller ej; så jag undrar en del. Jag har lekt med tanken på att bli en del av något meningsfullt, men jag har kanske inte det som krävs, vad vet jag", sade han lättsamt och ryckte lite på axlarna. "Wes, förresten. Det heter jag, sådär i förbifarten."
  Han hade glömt bort att sätta namn på sig, så nu gjorde han det. Han ville gärna veta mer om hanen, vad han gjorde - men han valde att fråga mer allmänt.
  "Om man får fråga; vad gör ni för något dock?" frågade Wes alltså, som om han inte redan haft en lite för lång monolog som säkert krävde ett svar också.

Han nickade som svar på det hanen sade om att det måste vara härligt med en sådan familj, men kommenterade det inte ytterligare. Han hade aldrig varit mycket för att prata i onödan. Då hanen fortsatte att tala, och nästan inte slutade, så var det dock nödvändigt att flika in ett svar. ''Sleazoid, men nästan alla kallar mig Zoid''. Wes, det var ett kort och behändigt namn, ingen nödvändighet för smeknamn och utdragna presentationer likt med hans egna. Han hade ingen egentlig preferens om vad han föredrog att kallas, han lyssnade till och uppskattade dem bägge, men visst var det smidigare med det kortare smeknamnet. Hanen slösade ingen tid förrän nästa fråga slank över hans läppar. Han drog fundersamt på munnen, lät frågan ligga i luften en stund innan han tog till orda. Inte för att han direkt behövde fundera över svaret, men kanske för att sakta ner tempot på samtalet lite. ''Just nu gör vi inte så mycket, allting är lite kaosartat på grund av vissa händelser så vi försöker mest bara komma på tassarna igen. Vanligtvis så är vi en rätt stillsam familjeflock som tror på och kämpar för rättvisa och frihet. Vi har våra fiender, visst, vem har inte det, men vi är inte som vissa andra flockar som aktivt söker upp strider. Vi räds dem dock inte''. Han visste egentligen inte hur situationen skulle se ut framöver, inte nu med nya ledare och en massa nya medlemmar, varav de flesta skulle vara valpar. Mycket tid skulle gå åt till att fostra och träna dem, samtidigt som de behövde strukturera upp resten av flocken. ''Som sagt så sker det ändringar, så allting är lite uppe i luften just nu så att säga. Så du förstår kanske varför jag inte gärna vill ha främlingar alldeles för nära min flock''. Han sade det på ett sådant sätt som en ledare borde prata om sin flock. Som han hade hört Dolor, Weed, Mivria och Damon göra före honom, som han borde göra nu. Det kändes ovant, men samtidigt rätt på något plan.

Hanen Wes mött kallade sig for Zoid. Andra kallade honom Zoid i alla fall, även om hela namnet var något annat. Denna Sleazoid väntade lite med att svara. Kanske för att det var något långt och utdraget som komma skulle, och att han behövde samla tankarna för att välja rätt ord. Hur det än låg till så började Zoid tala, och han gjorde inte Wes besviken. Wes ville ha konversation, och det fick han. Sleazoid var ganska öppen med att livet med flocken var händelserikt just nu. Familjeflock. Rättvisa. Frihet. Wes höjde lite på ögonbrynen. De sänktes och Wes log vänligt när Zoid sade att det fanns en anledning till att han inte ville att främmande individer skulle spatsera kring deras gemenskap. Wes såg finurligt på Sleazoid. Sedan lite oskyldigare. 
  "Det låter stressigt. Jag förstår att du vill hålla andra på avstånd. Du, Sleazoid, om ni skulle rekrytera, vad är det som krävs?" frågade han nyfiket.
  Han var fast i tanken. Wes såg något alldeles särskilt i det Sleazoid beskrivit. Han hade avslöjat sig också. Han ville inte vara ensam, och tänk om det fanns något annat inom räckhåll? Kanske? Wes bestämde sig för att 
  "Ursäkta min framfusighet", sade han och nickade. "Jag letar bara efter något annorlunda motför ett liv som är så ensamt. Har du känt så? Avskärmad, ensam?"
  Wes vevade lätt med svansen. Han log piggt.

Hanens fråga fick honom att fundersamt dra på munnen. Det hade aldrig riktigt funnits några direkta krav på att få gå med i flocken, inga intagningsprov eller liknande. Det enda som egentligen behövdes var att bevisa att man gick att lita på. Det kunde ta sin tid, och för tillfället var de väl egentligen inte i stånd att ta emot nya medlemmar. Hade inte möjligheterna att hålla koll på och lära upp ännu en ny individ. Samtidigt så var de inte en flock som inte gav andra en chans. Det gick emot allt vad de stod för egentligen. Innan han hade fått en chans att ge hanen sitt svar så fortsatte han att tala. De sista orden fick honom att vända bort blicken in mellan träden. Han reste sig upp, och i samma rörelse så svepte en del av skuggorna ner och kompletterade det halva frambenet, helt utan en tanke eller ansträngning. Fortfarande halvt vänd bort från hanen så slöt han ögonen i en låg suck. Minnesbilder från hans uppväxt spelade upp sig för hans inre även om han egentligen inte ville se dem. Avskärmad och ensam. Hanen visste inte hur rätt han hade. ''Jag föddes in i en flock där vars jag blev hatad för mitt blandade blod, för mina skuggor. Min egna mor ville knappt veta av mig. Flocken drev ut mig vid första bästa tillfälle, skyllde några dödsfall på mig som ursäkt. Så ja, jag känner mycket väl till den känslan''. Ytterligare några sekunder förflöt innan han vände tillbaka blicken mot hanen. ''Jag var blott en ungvarg när jag fann Qu, och de tog in mig, var de första som gav mig en ärlig chans i livet, som såg mig för den jag var. Det var ovärderligt, och jag har dem att tacka för så mycket''. Han visste inte egentligen varför han berättade allt det för hanen. Vanligtvis brukade han inte vara mycket för att dela med sig av sin livshistoria, åtminstone inte till främlingar. Kanske såg han på något vis sig själv i hanens situation? Att han själv var Dolor i just den stunden, en som kunde avgöra vart någons liv skulle ta vägen, hur det skulle formas. Det var en underlig insikt. ''Jag kommer inte vara den som i första hand nekar någon en chans till att få uppleva det, men vi är inte riktigt lika oförsiktiga längre. Vi har blivit brända några gånger för mycket för att blint lita på främlingar, vilket jag hoppas du förstår. Bevisar du att du går att lita på så kommer du accepteras som en av oss, även om det kan ta lite tid''. Han lät tystnaden lägga sig några sekunder medans han funderade över sina ord. ''Jag tänker i så fall utse en mentor till dig, en som får lära dig om flocken och som har ansvar för dig. Om det är godtagbart?''.

| Ledsen att svaret dröjt, tappade helt all rollust |

Wes var peppad och nyfikenheten var nästintill ångestladdad. Han lutade sig nästan omärkligt framåt och lyssnade noga. Han tog ett halvt steg tillbaka när den andre slutade se åt Wes håll och snart hade ett helt ben att stå på, smitt i skuggor. Wes kunde göra mycket förundransvärt, men han kunde inte manipulera skuggor eller skapa något konkret. Därför höll han huvudet vänt mot Sleazoid medan blicken varierade mellan att stundvis betrakta hanen och så även hans ben. Sleazoid började tala efter en kort stunds djup tystnad mellan dem. Wes spetsade öronen för att lyssna noga. Ord för ord sjönk in och lät sedan vettigt i det stora hela och vare sig det var fullt nödvändigt eller inte så lades det på minnet. Vilket förmodligen var det allra bästa. Wes nickade ett par gånger vid olika tillfällen när Zoid berättade sin historia. Han hade tillhört en annan flock, och hade drivits till ensamhet efter en tids otrevligheter. Wes kände ett sting av samhörighet även om deras historier inte låg särskilt nära varandra. Ett par gemensamma faktorer fanns ju dock uppenbarligen. Sleazoid sade att han inte ville neka någon chansen att gå med i en gemenskap som denna, men han sade också att misstänksamheten satt etsad kvar efter att de förråtts eller olyckligt överraskats flertalet gånger. Wes ställdes inför ett stort ansvar. Han skulle behöva visa att det gick att lita på honom, och han nickade igen. Sleazoid sade att han ville ge Wes en mentor, som skulle lära honom flockens sätt. Godtagbart? Wes hummade gillande.
  "Det låter fantastiskt. Jag tackar er för chansen ni erbjudit mig", sade han och lugnet spred sig till hans röst och hans blick, hans magtrakt och hans sinne.

[Ingen fara, jag har också haft fullt upp ett bra tag! Nu ska det dock bli ändring på inaktiviteten!]