Luften var tjock av värme och doftade illa av bränd sten, han var inte jättenära vulkanen, men marken var varm under hans tassar och han såg sig omkring , det var ett öde landskap och inte mycket växte här, han visste att det var en död zon, men det var den döda zonen han hade kallat hem i hela sitt liv och han ansåg sig passa där, någon som inte gjorde det dock var hans broder.
Han själv ansåg att brodern var för vek för att leva i det hårda klimatet, och därför hade han bestämt sig för att lämna hemmet bakom sig, han behövde hitta ett klimat där brodern kunde träna upp sig, vilket deras hem inte var bra för, det var ett hårt klimat, men inte på det sättet att han kunde träna, inte många bytesdjur han kunde jaga, inte många andra vargar att slåss emot, och de de stötte på tog Zarko själv sig an.
Han andades in av den tjocka varma luften och rörde sig tillbaka mot platsen han valt ut för att de skulle sova inatt, han själv hade gått upp tidigt för att tänka igenom saker litet, och nu kunde han säga att han gått igenom sina tankar tillräckligt.
Han såg snart sin broders sovande gestalt och rörde sig närmre för att sedan sparka till den med framtassen och grymtade.
"Get up, we're leaving, and I don't care what you have to say about it, you have five minutes before I leave, if you're not ready by then, I ditch you"
Han var hård mot brodern, men han var det av kärlek, han hade dödat fadern för att rädda honom, och sen dess hade han själv tagit hand om honom, gudarna vet att det behövdes.

(För Qauaz)

De två bröderna, med sina pastellfärgade manar, hade levt i denna mörka öknen i hela sitt liv, två ljusa varelser mot en svart bakgrund, ständigt utsatta för vilken varelse som helst med uppsåt i sinnet. Dock hade Qauaz blivit skyddad ifrån de flesta av livets hemskheter. Hans fäll var ren och fri ifrån ärr eller andra vanebildningar, skyddad av den betydligt mer ärr prydde brodern, hans beskyddare, väktare. De ljusa hanens känslor till det som var den sista som delade hans kött och blod i den här världen var blandade. Han visste att han inte skulle varit vid livet om inte brodern räddat honom, och gudarna skulle veta hur tacksam han var för dennes existens, men samtidigt fann han broderns lust till strid, blod, onödigt, till gränsen av morbit, men han älskade honom. Visste att hur långt han än gick skulle Zarko finnas där om han såg tillbaka bakom sig, även om det inte riktigt var vad utomstående skulle kunne se sig till i deras samtal.

Den svarta jorden, som till största del bestod av stelnad lava och aska, var varm under hans kropp, den var alltid varm här, där han låg och sov. Det var en plats brodern valt ut åt dem föregående dag, det var mest brodern som ledde vart de skulle, som bestämde när de skulle äta och vart de skulle gå. Det var en lugn, drömlös, sömn. Dock blev den abrupt avbruten då broderns ena tass obarmhärtigt borrade sig in i hans sida. Han stönade uppgivet, hummade sömndrucket.
De skulle gå nu, om han inte gick skulle han lämnas. Qauaz var inte säker på om de återkommande hoten om att bli lämnad var sanna, men han ville ogärna tro det, men samtidigt kände han sig inte säker nog i sin tro att han testade dem. Om Zarko utan samhetskval kunde döda båda deras föräldrar kunde han säkert lämna Qauaz med.
 Den mintgröna blicken lades på den något ljusare brodern och han nickade kort, sträckte ut hela kroppen innan han reste sig ifrån den uppvärmda marken.
"Where to today?" Hans egna röst så mycket ljusare än broderns, så mycket yngre till stämman, ynkligare kanske vissa skulle vilja säga, men med mycket mer livsglädje bakom orden. Han var van att vandra kring i öknen om dagarna med brodern som ledaren, och han visste ännu inte att planen var att lämna de svarta slätterna och hemmet till landets vulkan bakom sig.

Zarko stod och såg på brodern som sträckte sig, han väntade i tystnad, och när brodern frågade vart de skulle kollade han bara mot horisonten och väntade i några sekunder innan han kikade ner på brodern igen.
"You'll see eventually, just get up"
Han tänkte inte berätta vart de skulle för ännu visste han inte, men han tänkte gå öst, ut i öknen som var så olik deras egen öken, här var det varmt men med moln och värmen kom underifrån, där gassade solen och han var ovan vid det, men det var dags att de skulle se världen, speciellt brodern, efter öknen skulle de norr, se vad världen hade att slänga på dem.
När de fem minuterna hade gått började han gå mot öst, han visste att brodern skulle följa med, det gjorde han alltid.
"Oh, one hint you'll get, we have never walked like this before, so get ready, we're leaving this place, forever"
Han kunde ge sin bror lite att gå på

Brodern hade varit tyst, inte helt ovanligt, när han själv förberett sig för dagens vandring, och talade inte fören han hört Qauaz fråga. Svaret var kryptiskt, något som faktiskt var nytt, även om följande kommentar inte var det. Den var ändå onödig, han stod ju redan upp, väntade mest på att broden skulle leda vägen.
 Han skulle just till att kommentera det kryptiska svaret då den äldre lawaren började gå, för att inte hamna efter kom han snabbt upp i takt och följde brodern som återigen talade. De skulle lämna detta stället, för alltid. Qauaz stannade till. Brodernverkade inte kunna känna en känsla kopplad till en plats, men Qauaz var mer känslosam, och de här mörka slätterna hade varit hans hem i hela hans liv, han hade inte känt till något annat än värmen som kom ifrån jorden, himlen som ständigt var hopad av moln, de små bytesdjur de alltid levt på.
"Are you sure?" han såg inte mot brodern då han frågade, vad han visste kunde den ljuse redan ha vandrat ifrån honom. Qauaz kände en spänning i bröstet, men också en rädsla, hur visste dem att de kunde fånga bytes djur på andra platser? Hur visste de vart de skulle finna vatten? Men samtidigt, han visste att han skulle inte klara sig ensam här heller, brodern hade hjälpt honom mer än lärt honom något.

Han visste att brodern följde efter honom, det gjorde han alltid, han var för feg för att stanna ensam, för feg och svag, han kunde inte göra något utan Zarko, men det skulle det bli ändring på.
När frågan kom blev han nästintill irriterad, vad gav brodern rätt i att ifrågasätta hans beslut? Vem trodde han att han var som kunde fråga en sån sak?
Han vände sig om och såg på brodern som stannat, och han bildade en mask av avsmak, han visste att det var hans eget fel men det gjorde inte saken bättre, han skulle ta sitt ansvar och fixa det hela.
"When have I ever not been sure of a decision I made? Keep walking or I will really leave you"
Nästintill fräste han ut åt brodern och vände sig om för att gå österut mot öknen

Qauaz lyfte blicken och hann se brodern stanna och vända sig emot honom, hans anlete var klätt i avsmak. Till en början ville Qauaz känna den sedvanliga skammen, viljan att ursäkta sig, så som det alltid varit, men istället kände han hur en irritation växte sig i honom då bordern fräsandes svarade honom. Det smakade konstigt på tungan och en värme spred sig i hans lemmar.
 "Last time I checked you never had made a decision quite so big like leaving the only home you've ever had" Hans röst var hård, klart irriterad, tonen nästintill idiotförklarade brodern.
 Förvåningen spreds i hans eget bröst. Han hade aldrig sagt emot förut, aldrig fräst tillbaka. 
 Men han kände sig något stolt över prestationen, för han var irriterad. Vem hade egentligen gett brodern rätten att ta hans föräldrar ifrån honom? Bestämt att han skulle följa med honom?
 Qauaz var väl medveten att det var så att fadern försökt ha hans liv, men det kunde han inte rått för, och vad hade modern gjort för fel? Varför hade hon fått stryka med?
 Tassarna stod kvar i marken, han hade inte tagit ett enda steg sedan bordern vänt sig tillbaka för att fortsätta gå.
 Den mint färgade blicken var fäst åt hans håll, beredd på vad som än skulle komma att hända.

Svaret som hans broder kom med var inte något han hade väntat sig, det var helt okaraktäristiskt av honom att få ett sådant utbrott men Zarko brydde sig föga om ett litet rebelliskt upprorsmakeri, det faktum han brydde sig om var att brodern verkade idiotförklara honom.
Han gick tillbaka mot brodern, han var större än denne, och med de ärr han samlat på sig under årens lopp såg han tämligen mer skräckinjagande ut.
När han kommit fram till brodern väste han honom rakt i ansiktet med ord som dröp av nedvärdering.
"Last time I checked I'm not forcing you to come with, all I'm saying is that if you don't you'll have to survive here, on your own"
Han visste att brodern inte var den bästa överlevaren, inte än iallafall, men han skulle bli det, på ett eller annat sätt, och om Zarko var tvungen att lämna honom där skulle han det.
"I'm not telling you again, I'm leaving"
Han vände sig om och började gå, denna gång utan att se sig tillbaka eller vända sig om

Brodern vände sig om, och han såg minst sagt inte glad ut där han stegrae emot Qauaz, som dock tjockskalligt tjurigt, som en valp i trotsåldern, stod kvar med en bitter uppsyn. Zarko behövde inte köra med honom hela tiden, det var trots allt inte hans egna fel att han inte kunde så mycket, om brodern bara gett honom mer utrymme hade han säkert varit bra på saker!
 Plötslig stod den ljusare hanen framför honom, så nära att deras nosar nästan rörde vid varandra.
Orden som rann ur broderns mun, och tonfallet dem sades i, fick det lätt att koka inom honom.  Qauaz hade heller inte sagt något av det. Hade aldrig sagt att han skulle stanna om brodern gick, aldrig sagt att det var en dålig idé. Altt han hade gjort var att fråga om brodern var säker på sitt val.
 Han ville säga allt det, svara lika nedvärderande som brodern. Han ville skrika den i hans ansikte, att han inte valt något av detta, att det inte blivit så ifall Zarko bara inte dödat deras föräldrar. Men Brodern avslutade med en kort mening och började gå igen. Qauaz stod där och formligen skakade av irritationen som så plötsligt blossat upp inom honom. Broderns ljusa päls kom allt längre ifrån honom medan han envist stod kvar. Försökte hitta något att göra sig av med ilskan på, utan resultat, och började snart gå, i raska ilskofyllda steg, det skulle bli en lång vandring om de skulle fortsätta såhär, men faktum kvarstod, han behövde fortfarande brodern, och han visste innerst inne att när han slutade vara arg så älskade han fortfarande honom.

[Avslutat]