Mamma var borta... försvunnen, och Hecate visste inte riktigt vad hon skulle känna. Hon saknade mamma, trots att mamma alltid var dum. Men samtidigt var hon glad att hon var borta. Inga mer utbrott, inga mer hugg eller slag. Tillvaron kändes lite mer... stilla.
Nu hade hon trippat iväg genom månblommorna och slått sig ner ensam vid ett av de höga träden. Hon gillade skogen, den var mysig, och månblommorna var otroligt vackra. Hon kunde spendera långa stunder med att bara betrakta dem, ta in dess skönhet och låta pälsen glittra i skenet från dem. Hecate själv var inte så dum att vila ögonen på, även om hon inte var alls lika vacker som månblommorna. Speciellt inte nu, när hon blivit lite äldre och päls och kroppsform inte riktigt verkade växa i takt med varandra. Hon hade blivit lite större, men hade fortfarande en valppäls som fick henne att se väldigt 'fluffig' ut. Hon längtade efter att bli äldre, att inte se ut som en valp, att inte ha det där barnsliga utseendet hon hatade. Hon hade aldrig sett sin mor som speciellt vacker, men hon var ingen valp i alla fall...
Hecate lade sig ner under trädet och fortsatte att dagdrömma. Ibland funderade hon på att lämna syskonen, men vart skulle hon ta vägen? Syskonen, och modern, var det enda livet som hon kände till. Hon hade ingen annanstans att gå, men samtidigt lockade det henne att bege sig iväg. Se vad som låg bortanför den lilla del av världen som hon hittills hade sett...

[Elphaba!]

Hon nynnade på en glad melodi medan hon med studsande steg rörde sig framåt. Så många små, egna äventyr hon varit på i Ötamon hade hon inte varit på mycket länge. Även om skogen inte skiljde sig så mycket från plats till plats ville hon se allt. Hon hade gärna haft morfadern med sig, men han var inte alltid så pigg på att utforska tillsammans med henne.
Smidigt tog hon sig under en låg rot och fortsatte framåt. Långsamt smög sig doften av en ung tik på henne. Den var bekant, påminde lite om den tyst valp hon träffat. Ett förundrat hummande lämnade henne och hon styrde stegen i riktning mot henne.

Det dröjde inte länge innan hon även kunde se den unga tiken och ett leende lade sig på Elphabas läppar.
    "Hej där." sade hon vänligt.
Hon var fortfarande inte så gammal, och kroppen var gänglig och valpig.

Hon ryckte till vid rösten av en främling. Hecate hade varken hört eller känt doften av tiken som hade närmat sig. Hjärtat hoppade över ett slag och hon flög upp på alla fyra tassarna, redo att fly om det skulle behövas. Rösten var dock vänlig, och när Hecate vände blicken mot främlingen blev hon lite lugnare. Det här var inte en varg som såg elak eller arg ut, snarare tvärtom.
Hecate vågade sig på ett litet leende, valpigt och försynt.
"Hej", svarade hon, om än något försiktigt. Hon stod fortfarande upp, men kroppen slappnade av en aning och hon fann inte längre behov av att vara redo för flykt.

Hon stannade abrupt upp då valpen hoppade högt och snodde runt för att titta på henne. Däremot kunde hon inte göra någonting åt att hon fann den gråes minspel underhållande.
    "Förlåt." sade hon och log roat. "Det var inte meningen att skrämma dig."
Trots den bekanta doften fanns det ingenting som direkt knöt de två valparna hon träffat samman. Möjligtvis ögonen. Men å andra sidan så var hon och hennes syskon inte lika varandra alls till utseendet.
    Elphaba gled ner i liggande ställning istället i hopp om att verka mindre hotfull, precis som hon gjort med den andra. Det hade funkat på henne, så kanske skulle det funka även här.
    "Vad funderade du på? Innan jag avbröt dig."
Hon lade huvudet vagt på sned.

Hecate fortsatte att le. När den andra tiken lade sig ner i gräset kände hon sig lugnare och kunde till och med sätta sig ner själv.
"Ingen fara, jag var inte beredd bara", svarade hon ursäktande. Hon tog sedan chansen att studera främlingen lite, inte för att det var speciellt mycket som hon hade att lära av att bara se på henne. Än hade Hecate inte lärt sig finessen av att läsa av andra, och det skulle nog ta en del år innan hon finslipat den förmågan. Men vad hon dock kunde se var att den här tiken hade liknande färgschema som Hecate själv, även om den här andra tiken var lite mörkare och med vit buk och mage.
Tiken ställde sedan en fråga, och lade huvudet på sned på det där sättet som vuxna tycktes göra när de talade med valpar. Hecate kunde inte säga att hon gillade den gesten, men tänkte inte göra någon sak av det.
"Nä, jag bara tittade på månblommorna", svarade hon, aningen undvikande. Hon hade inte för avsikt att börja spotta ut sig känslor till höger och vänster. "Mina syskon är här i krokarna någonstans", lade hon sedan till. "Vad gör du här då?"

Elphaba hummade och såg på blommorna.
    "De är jättefina." hon skulle aldrig tröttna på dem.
När valpen frågade vad hon gjorde i skogen slet hon blicken från de vita kronbladen. Leendet på hennes läppar blev bredare och svansen började trumma mjukt bakom henne.
    "Jag är här med min morfar."
Att följa med Malvado hade varit ett av de bästa valen hon gjort. Döda skogen hade inte varit en plats för henne. Dessutom fanns hennes mormor i den här skogen, och hon ville så gärna träffa henne,

Ett kallande yl skar genom luften och den äldre tiken såg sig om över skuldran.
    "Och på tal om morfar så ropar han på mig nu."
Svansen trummade fortfarande bakom henne när hon vände sig mot valpen igen.
    "Det var kul att träffas, även om det inte var så länge." hon skrattade vagt. "Jag är Elphaba, förresten."

Morfar. Så främlingen var alltså här med någon? Hecate nickade bara som svar. Hon hade också velat ha någon att resa tillsammans med. Syskonen var inte jätteroliga, och modern var... tja, Hecate visste inte riktigt vilka ord hon skulle använda för att förklara modern.
Ett yl bröt tystnaden och den främmande tiken såg sig om över axeln och förklarade sedan att det var hennes morfar som kallade på henne. Hecate nickade, hon skulle inte uppehålla tiken mer än nödvändigt. Själv behövde hon väl ta sig tillbaka till sina syskon.
"Kul att träffa dig också", svansen slog lite bakom henne. "Elphaba...", upprepade Hecate tyst. "Jag är Hecate", svarade hon med ett litet leende och for upp på alla fyra tassarna. "Jag ska nog gå tillbaka till mina syskon. Hejdå", därefter studsade Hecate iväg mellan månblommorna, noga med att inte trampa på någon av dem.

[Avslutat, om du inte vill tillägga något :) ]