Pågående Event
Senaste ämnen
» [VE20]Skulpterande snö[P]
You'll never be alone [Ceruyana] EmptyIgår på 15:36 av Poppel

» [Avslutat] Till dödslistan
You'll never be alone [Ceruyana] Emptytor 21 jan 2021, 10:55 av Yargol

» [Avslutat] Titeländringar
You'll never be alone [Ceruyana] Emptytor 21 jan 2021, 10:51 av Yargol

» [Avslutat] Titlar
You'll never be alone [Ceruyana] Emptytor 21 jan 2021, 10:51 av Yargol

» Äntligen hemma [P]
You'll never be alone [Ceruyana] Emptytor 21 jan 2021, 00:33 av Flippa

» Utan mitt liv [Flippa]
You'll never be alone [Ceruyana] Emptytor 21 jan 2021, 00:13 av Flippa

» Skapandet av en Yeti [Lune]
You'll never be alone [Ceruyana] Emptytis 19 jan 2021, 12:01 av Trian

» Ett nervöst bakhåll [P]
You'll never be alone [Ceruyana] Emptytis 19 jan 2021, 10:17 av Trian

» Its on [P]
You'll never be alone [Ceruyana] Emptytis 19 jan 2021, 00:19 av Matvei

Vem är online
Totalt 4 användare online :: 0 registrerade, 0 dolda och 4 gäster. :: 1 Bot

Inga

Flest användare online samtidigt: 152, den mån 04 nov 2019, 23:54
Chatt
Heads up! Uppdatering av karaktärslistor och titlar
You'll never be alone [Ceruyana] Emptytor 10 dec 2020, 15:57 av Yargol

Hej allesammans!

Nu när Numoori äntligen tycks vakna upp lite igen efter årets långa dvala så passar vi i Crew på att se över medlemslistan och alla karaktärer och konton vi har på sidan. Vi har med detta upptäckt att där är väldigt många karaktärer och konton som i dagsläget saknar rätt titel eller någon form av notis om vad som hänt dem, och det gör därför just nu att det ser ut som att flera spelare …


[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 1
Vinterevent 2020
You'll never be alone [Ceruyana] Emptytis 01 dec 2020, 00:29 av Admin

.•¨*•.¸.•¨*•.¸.•¨*•.

Mörker och stjärnklar natt bryts snart av ljus
Och plötsligt nu som förr
Med färger från en dröm
Så ser vi himlen åter dansa


.•¨*•.¸.•¨*•.¸.•¨*•.






Välkommen till vårt officiella vinterevent 2020 som är en direkt callback till norrskenseventet 2014.

Det vi fick bevittna då …


[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Affiliates




 

 You'll never be alone [Ceruyana]

Gå ner 
FörfattareMeddelande
Cerulean

avatar

Spelas av : Julia

You'll never be alone [Ceruyana] Empty
InläggRubrik: You'll never be alone [Ceruyana]   You'll never be alone [Ceruyana] Emptylör 11 feb 2017, 21:19

[Låt ♥]

"When you fall asleep tonight just remember that
we lay under the same stars

Hey, I know there are some things we need 
to talk about"

"Jag tror aldrig jag tackat dig."
  Cerulean vände tankfullt blicken mot Huyana där hon dåsade till i den döende eftermiddagssolen. Långt ovan gnistrade de första stjärnorna, sprakande små prickar av vitt mot en bakgrund av mörkt blått och lila som ljusnade fram mot horisonten glödde likt ett smalt band av brinnande orange. Nyansen matchade Ceruleans päls så som den fångade ljuset, päls som annars var mer gyllene är röd. Vinden var inte mer än en kylig bris, en kyla som inte endast kom från nordliga marker. Han kände hur den så försiktigt silades mellan fjädrarna, hur den lekte med den täta pälsen runt hans hals, hur den fick Huyanas dekorativa fjädrar att spela. Han hade alltid gillat hennes fjädrar, men numera, varje gång han såg dem, spreds värmen i bröstet på nytt. Det var en bekväm värme. Någonting märkligt familjärt även fast han inte kunde påminna sig någonsin känt sig så lugn förr. Han hade inte tänkt på det, inte mycket. 
  Men sen hade han spenderat en hel strid med ett öga åt hennes håll. Hon hade inte vetat att han funnits som en skyddsängel där uppe, och inte heller att han set till att ha hennes rygg fri när den vita tikens uppmärksamhet varit någon annanstans. Han visste att han inte borde ha gjort det - att han borde koncentrerat sig mer på att försäkra hjordens undergång. Det hade han gjort, också - men inte lika fullhjärtat som han borde. Han skämdes.
  Men hade varit så rädd - för i samma ögonblick han förstod att Huyana skulle gå till strid, så valde han det också. När hon stred, gjorde han det i hemlighet med halva hjärtat hos henne. Inte förrän efter striden hade han tänkt, och förstått någonting. Det var ingenting av den galna desperationen, de dyrkan han valt att kalla kärlek, som han känt för Blue. Inte heller var det tacksamheten, lojaliteten, han haft till sin familj och idag hyste för Qu. Det var någonting annat. Han kallade henne vän. En vän, allt han någonsin önskat sig. Men frustrationen hade stigit i bröstet för det var inte nog om än en vän var det finaste han någonsin haft. Hon, var det finaste han haft. Hon och lugnet, det var så vackert. Han ville aldrig sluta vara lugn med henne.
  Hon gav honom frid. Han visste inte hur. Han mindes allt så väl, från det att han träffat henne i Itrozo under hans vansinnesfärd tvärs över Numoori. Han hade varit sjuk. En sjukdom djupt rotad i själen, av ångest och depression. Men hon hade talat till honom och på någon vis, hade det varit lätt att svara. Han hade inte förstått först, varför han skickats till henne, vad det var Kiera och Tien hade sett i hans medvetande, för han hade aldrig riktigt lagt märke till det själv. Lugnet han sökt, hade funnits som en fackla i mörkret vid deras första möte.
  Så, när han träffat henne åter, hade allt bara.. fallit på plats. Det hade tagit tid, otroligt mycket tid, och så många ångestattacker och oroliga nätter där han skakat av ångest och vånda - men där hade hon funnits. I början hade hon inte rört honom alls, bara talat. Den där rösten, och så småningom en fysisk närhet. Ja, rösten. Han mindes inte alltid vad som sades, heller var han inte alltid vaken. Men hon hade talat och han hade så småningom vaggats in i trygghet på nytt. De talade aldrig om det. Det bara hände. Och det fungerade. och han var tacksam, så tacksam. Det var en vecka sedan striden, nu. Ångesten han lyckats förtränga under striden hade blossat upp åter igen, men likaså hade Huyana funnits där med sin röst. Hon fanns alltid där.
  "Jag har alltid tänkt att .. en dag, att jag en dag skulle berätta för dig vad som gjort att jag är som jag .. varit." Cerulean såg på vännen igen, hans fina vän. "Men jag vill inte längre." Han slog ner blicken i marken för ett ögonblick, pressade ihop läpparna, valde sina klumpiga ord väl. "Det.. det behövs inte. Förstår du? Kommer du ihåg när jag sa att jag dött flera gånger? Det var länge sen, men jag minns. Jag sa så till dig, för det var så det kändes. Länge. Men inte nu längre." Han såg upp mot honan igen. Det spelade ingen roll, ingenting av vad som varit innan Qu spelade länge någon roll. Inget löfte han avlagt i galenskapens dimma. Inget smärtsamt. Ingen smärta. Det fanns ingen smärta nu. "Jag behöver inte berätta för .. det spelar ingen roll längre. Det.. det spelar ingen roll, för jag är inte trasig längre. Minns du det? Fånge i min egen trasiga själ, minns du det? Jag är hel nu." Rösten var fullkomligt stadig och ansiktet nästan undrande. En ensam tår rann nerför kinden. "Jag är hel, Huyana. Du är min vän och du hjälpte mig att bli hel igen. Jag är .. tacksam. Tacksam. Du - du måste veta. Jag älskar dig."

"Take a piece of my heart, and make it all your own,
so when we are apart, you'll never be alone"

[Jag gråter framför datorn]
Till överst på sidan Gå ner
Huyana

Huyana

Spelas av : Punkis

You'll never be alone [Ceruyana] Empty
InläggRubrik: Sv: You'll never be alone [Ceruyana]   You'll never be alone [Ceruyana] Emptylör 11 feb 2017, 22:57

Spellista

Den stilla bäckens porlande vaggade henne till söms. Ögonen var halvslutna där hon låg och såg på vattnets färd mot sitt okända mål. Den lätta brisen fläktade fjädrarna inom hennes synhåll och hon log när den gyllene fjädern som varit Ceruleans fångade den neråtgående solens strålar. Det kändes bra att vara på den plats där hon fått den och återigen bara njuta av hans sällskap. Hon hade velat ha det allt oftare efter striden mot de levande döda, inte så att dem spenderat mycket tid ifrån varandra innan dess heller men den senaste veckan hade hon tyckt illa om tiden dem inte var tillsammans. Kanske var det för att hon fortfarande inte berättat för honom och hon inte ville missa chansen när den kom. Det var som en tagg i sidan, det faktum att hon ännu inte hade berättat för honom vad hon hade insett under striden. Men hon var rädd för att krossa det här ögonblicket, det var så fulländat och okomplicerat.
Hon vände huvudet och såg på honom när han pratade, nyfiken. Vad hade han att tacka henne för? Det var han som fanns där, som gav henne mening med sin närvaro, det var han som fick henne att känna sig som att hon behövdes och hon gillade det. Han som var så fin och ändå så bräcklig, även om han var starkare än han visste om, det hade hon sett i striden. Så modig, en ensam varelse i himlen, den som överskådade allt.
Så fin
Hennes hjärta slog ett dubbelslag. Ögonblicket var här, hon kände det ända ut i klorna.
Tyst lyssnade hon på honom, mötte hans blick när han såg på henne och följde honom med blicken när han inte gjorde det. Hjärtat slog lite snabbare.
Hur skulle hon kunnat glömma?
Hans ord hade skavt i henne sedan det första mötet och hon hade velat veta hela tiden, varför han varit ingenting och varför hans själ hade varit så trasig. Aldrig hade hon pressat honom för hon ville inte tvinga honom att uppleva det igen. Hon nickade tyst när han frågade om hon kom ihåg, det behövdes inga ord, inte än. När tåren rullade nerför hans kind spred sig värmen i hennes bröst och strupen snördes åt som om hon skulle gråta. Han var hel. Det var det ända hon önskat honom sedan dem först möttes, hon hade inte brytt sig om det var hon som skulle göra honom hel men hon hade tyckt att han förtjänade att vara hel, att han förtjänade att se skönheten i världen. Ett litet leende drog upp hennes mungipor när hon mötte hans något undrande blick. Hans ord fick hennes leende att bli bredare tills hon trodde hjärtat skulle brista av alla känslor som virvlade runt i henne. Hans sista ord fick henne att snyfta till, det gick inte att hindra den häftiga indragningen av luft. Hon slog ner blicken mot marken men kunde inte sluta le. Ögonen fylldes av tårar och hon blinkade frenetiskt för att dem inte skulle rymma. Han fick inte tro att hon var ledsen. Tårarna rymde ändå och hon såg upp på den gyllene vargen, så vacker i den neråtgående solen som fick hans fäll att glänsa på ett overkligt vis.
"Det är någonting som jag inte berättat för dig." sa hon med gråtmild röst "Jag vågade inte berätta det för dig den dagen jag fick fjädern, men i min födelseflock betyder det.." hon snyftade till och blinkade bort tårarna ".. betyder det att man är en del av familjen. När man fäster en del av sig själv hos en annan betyder det att man är en del av familjen. Jag vet att du inte visste det och att det inte var vad du menade, men jag är glad för att du gjorde det för jag.." hon flyttade sig närmare honom och drog ett djupt  andetag, han hade tagit det första steget så nu måste hon vara lika modig.
".. Jag älskar dig med."
Till överst på sidan Gå ner
 
You'll never be alone [Ceruyana]
Till överst på sidan 
Sida 1 av 1

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Tadaar :: Tadaar-
Hoppa till: