Den fuktiga luften. Den eviga dimman.
Frenja var i full sjå med att smutsa ner tassarna. Vid rötterna av ett stort träd skyfflar det lilla gråblodet upp små högar av jord. Hålet hon arbetar med blir sakta men säkert större i både omfång och djup, till hennes belåtenhet. Ett hastigt ljud, lika snabbt kommet som förgånget, får henne att lyfta huvudet och spänna öronen. Oron speglas i de rundade ögonen samtidigt som hon ser sig om under hastiga andetag. "Bara råttor. Råttor? Ja, råttor." Hon nickar långsamt men upptäcker hur något i utkanten av hennes synfält sakta röra sig fram över marken med ryckiga rörelser. Tiken sjunker ner med hakan i den fluffiga pälsen på framsidan av halsen. "Ja, jaha." Hon harklar sig och fortsätter obekymrat att gräva vidare.

Det tar inte många tasstag innan synen av mörka små fungusar uppenbarar sig i botten av gropen. Ett glädjetjut lämnar tiken och hon dyker handlöst ner med hela kroppen för att samla ihop innehållet i sin skattgömma.

[Tezuka]

Tezuka hade fortsatt vandra efter det att hon passerat revirgränsen. Hon litade på att Erakan skulle höra av sig om hon behövdes. Visst hade det varit smartare att hålla sig till en avskild del av reviret om hon sökte ensamhet, men den tanken hade fått det att krypa i skinnet, hon behövde röra på sig och vandra. eftersom ledarrollen hängde på henne tänkte hon vända tillbaka när solen sjunkit men tills dess lät hon benen vandra med långa, raska kliv. Tankarna snurrade runt i huvudet på henne. Hon gnisslade tänder åt situationen som uppstått på grund av att dummerjönsen kommit tillbaka. Det var den största anledningen till att hon velat vandra ensam. Även om Erakan skulle hjälpa henne med att tänka ville hon hitta sin egen ståndpunkt först innan hon lyssnade på honom.

Ett intensivt krafsande bröt den hysteriska karusellen som snurrade runt i hennes huvud. Med alla fyra tassarna i marken kisade hon in genom dimman men såg ingenting. Krafsandet fortsatte i ursinnig fart och Tezuka bestämde sig för att undersöka ljudet. Ett svagt stönande hördes bakom henne men hon bestämde sig för att det bara var vinden som suckade.
Ett högt tjut ljuder genom skogen samtidigt som hon fick syn på en liten svans. Med rynkad panna närmade hon sig svansen och såg snart över en rot och ner på en miniatyr till varg.
"Den är ju mindre än Erakan!" tänkte hon förfärat och såg på vargen som hade hela kroppen nerkörd i en grop.
"Ursäkta?" frågade hon rumpan som stack upp ur marken och förvirringen hördes i hennes röst.
Hur kunde så små vargar överleva?

'Ursäkta?'
Tikens lilla huvud höjdes långsamt upp ur gropen. Ögonen rundade likt månens fulla skepnad, speglade känslan av att vara påkommen mitt i något som hon inte borde göra. Ur hennes käft stack en bit av en halväten, mörk svamp ut. "Vaaa?" Kvicka, smaskande tuggor följde.
Blicken vandrade omkring, men när hon nästan cirkulerat ett helt varv runt i gropen så spratt hon till vid anblicken av den mycket stora varg som stod där och stirrade på henne. Stirrade.
Frenja stelnade till, hjärtat hoppade över några slag och det lilla gråblodet flöt med i flyktinstinkterna  som sa till henne att fly ner i hålet igen - sagt och gjort, tiken dök smidigt ner med hela kroppen i gropen igen och tryckte ryggen mot jordväggen. Tassarna samlade snabbt på sig alla svampar som låg blottade och tryckte dem tätt intill sin bröstkorg.
Frenjas svampar.

Vargen reagerade på hennes röst och tittade upp ur hålet åt helt fel håll. Tezuka såg någonting mörkt sticka ut ur mungipan på den lilla vargen när den vred på huvudet i ett försök att lokalisera henne. När den andras blå blick hittade henne tog det kanske en sekund innan miniatyren till varg dök ner i hålet igen och skrämt tryckte sig mot jordväggen.
Förundrat tog hon ett steg fram så hon kunde se ner i gropen där vargen samlade ihop... svampar...?
"Vad gör du?" frågade hon, fortfarande med den okarakteristiska förvirringen i rösten. Hon förstod inte vad som var så viktigt med svamparna som den lilla höll i famnen och såg ut som att hon skulle försvara med sitt liv.

Med kinderna fulla av svamp ser hon på den enorma varg som sträckt ut halsen över gropens kant och blickar ner på Frenja, med ett girigt utryck i sitt anlete. Den ville ha hennes svampar - hon såg det, såg det i ögonen. Satfläsk och dyngbaggar!
"Dä efrä int hämma." Smaskandes och våldsamt skakandes på huvudet. "Int äre någhn heärr. Gååh. Gååh iväg nuh. Shaaaasch." Hon håller våldsamt hårt i sin gömma. Så hårt att några av de porösa svamparna faller isär framför hennes baktassar. Frenja märker dock inget under sina försök att få inkräktaren att ge sig av.