Den lilla grottvargen sänkte huvudet mot marken. Något kallt fastnade på nosen och fick henne att nysa. Hon lyfte huvudet och ruskade på det, men snön satt kvar. Hon gned huvudet mot frambenet och då försvann det äntligen.
Snön hade fallit i Nordan. Den hade lagt sig över marken, över mossan och alla nedfallna trädstammar som ett iskallt, sövande täcke. Alla ljud dövades i snön, och den gjorde världen ljusare även i hennes oseende ögon, eftersom solljuset reflekterades i den vita mattan. Det var så kallt. Hon var en grottvarg, inte en isvarg. Hon var inte byggd för att klara snö, hon var gjord för att bo under jorden, långt från såväl sol som snö. Kylan tärde på hennes redan alldeles för magra kropp. Hon kunde bara alltför väl tänka sig hur förfärlig hon måste se ut - utstickande revben, gråaktig hud som spände över skelettets knölar och ben, ofta huttrande. Hon kunde omöjligt vara en vacker syn.
Unnown hade vandrat ifrån Blindir i soluppgången för att få vara för sig själv ett tag. Hon hade inte gått långt, och såg till att vara tillräckligt nära för att inte tappa bort spåret. Hon kunde inte föreställa sig vad hon skulle ta sig till om hon förlorade honom. Men hon behövde lite ensamtid. Bara sitta stilla, lyssna på skogsljuden, fundera och vara ensam.
Hennes lilla kropp skakade redan av kylan, men hon satt kvar. De helvita ögonen vändes mot vintersolen, utan att se den, men dess sparsamma värme sträckte sig ändock mot henne.
Plötsligt kom en doft seglande mot henne. Den gjorde henne rädd, som om en tass kallare än snön grep henne om hjärtat. Det var något sjukligt över den, något ruttet och fel och ...
... död.
I samma ögonblick hörde hon ett lågmält stönande och ljudet av knarrande snö och kvistar som bröts. Lukten tilltog i styrka. Hon reste sig hastigt. Hjärtat bankade.
"Vad i ...?" Hon såg sig vilt omkring, alltför medveten om begränsningarna hennes blindhet medförde. Ljuden var närmare nu. Så nära. För nära.
"IIIIIÖÖÖÖGHHH!" Unnown kastade sig bakåt när en pust av död kom farande mot henne tillsammans med det klafsande ljudet av käftar som slogs ihop bara ett par decimeter från hennes ansikte.
Vad var det som hände?
Hon stannade inte för att ta reda på det. Varelsen grymtade igen, ett ordlöst ljud, oartikulerade, primitiva stönanden. Hon kastade sig bakåt, halkade på isen som gömde sig under snön - den fördömda isen - paniken, rädslan när hon insåg att varelsen var precis bakom henne, att hon var jagad, att den var ute efter henne ...
"Blindir!" vrålade hon för fulla lungors kraft. Rösten bröts på slutet. Hon kom på fötter och sprang. En tung duns någonstans snett till vänster om henne talade om för henne att varelsen hade fallit offer för isen precis som hon, och isklumpar kom farande mot henne (antagligen från varelsens sprattlande ben). Hon ignorerade smärtan och sprang fort, fort, fortare än hon någonsin gjort förut och den iskalla luften brände i halsen och och paniken gjorde det svårt att andas och tänka klart och Blindir och hon visste inte var hon var och hon visste inte var han var ...
Där. Där var han.
Hon var i trygghet, var säker, men hon skakade fortfarande av chock och rädsla. Hon var rädd. Så obegripligt, otroligt, fruktansvärt rädd. Mest av allt var hon rädd för att hon hade lett varelsen mot Blindir, och därför försatte honom också i fara. Ingen varelse hade dykt upp än, men hon vågade inte tro att det var över än.
Vad hade hänt egentligen?
[ENSAM]
[ 
tis 05 mar 2024, 12:23 av 
