Iwaku hade haft ett högt tempo från Silverpile genom Ken-yak, där de sedan hållt sig på gränsen mellan Kaiwood och Numoorislätten. För att ta sig fram till Mardouf, där han hittat den gamla passagen över till döda skogen genom själva ravinen. Han började inse att åren hade sprungit ifrån honom och vad hade han åstadkommit? Inget. Fanns det något för honom kvar i världen att försöka nå? troligtvis inte, så det ända rätta var att gå tillbaka. Ta sin plats i flocken igen och leda dem som han var ämnad att göra. Göra dem starka och ge dem visdom när de behövde den. Han hade så mycket kunskap att erbjuda och ändock hade han aldrig varit speciellt givmild med den. Han hade vandrat genom Numooris alla områden mer än en gång och hört historier från landets alla håll och kanter. Han mindes varje litet ord de sagt till honom och till andra. Det fanns inget slut. Det var Ethie som fått honom att inse allt detta, när han tagit henne under sina vingar insåg han verkligen hur mycket han hade att erbjuda och han ville visa sin familj detta, att han inte bara var bra till blod och krig. Han hade någon slags själ, precis som dem.
Med långa beslutsamma kliv tog han sig fram mellan de döda trädstammarna. Följde spåret han åter igen fångat upp från Kaiwood. Vad gjorde dem här? Här fanns inget att leva för. Döda skogen var inte en plats att bosätta sig på. Vad var det med Aisu? Han förstod inte. Kanske var det just därför de var här? För att bytesdjuren var få och fienderna färre? Han visste inte riktigt, men han ville ta reda på det. Ganska snart började de närma sig revirs gränsen var på han stannade efter en stund. Han stod stilla och andades stillsamt. Hon hade sagt att hon var redo. Han hoppades att han gjorde rätt. Han hoppades hon verkligen var redo. Ethie var inte direkt den varg han kunde se i flock, men han skulle hjälpa henne. Få henne att inse att med nummer blir man starkare.
Han vände huvudet, blicken emot henne. De kalla, döda ögonen såg uttryckslöst på henne och skvallrade varje gång om hans blindhet. Dömd att leva i sin mörka själ för evigt. Han kunde höra, se hennes steg och nätta siluett komma närmre. Då och då önskar han att han hade fått se henne på riktigt, fått se hennes mor och om de hade liknat hans tidigare partner, Fatima. Men de ända likheterna han kunde se var deras nätta kroppar, var på Ethie och hennes syskon hade ärvt mer storlek och massa från hans egna gener än vad Mikayo själv gjort. Det var en aning intressant, även om hans avkommor smutskastat honom genom att föröka sig med varandra så kunde han inte klandra Ethie. Det hade inte varit hennes val och han skulle se till att hon lärde sig vad som var rätt och fel här i livet. Han skulle guida henne.
- Stanna här. Jag kallar på dig..
[Bara för att få ihop tidslinjen lite :)]