Det var kväll och månen sken ner genom det färgglada lövverket. Den skog som annars tycktes brinna låg nu stilla i ett silverfärgat sken. Det var fridsamt som alltid i den hemtrevliga skogen, en perfekt tid att lägga sig, skulle man kunna tycka. Willow hade inga sådana planer. Hon strövade runt genom skogen, nosade på några lönnblad, krafsade lite i marken här o där och gick hela tiden och nynnade på en melodi med huvudet diggande. Hon tog några danssteg och fanns sig snart djupt inne i sitt egna dansnummer. Tassarna rörde sig smidigt längs med marken, hon gick upp på bakbenen och gungade med kroppen, gjorde ryckiga rörelser med framtassarna och gick sedan ner i en kullerbytta och var lika snabbt uppe på alla fyra igen. Själv tyckte hon att hon var ganska bra på att dansa. Själv tyckte hon att hon var ganska bra på det mesta. 
Willow hade levt majoriteten av sitt liv i Höstskogen, alla hennes minnen kom härifrån. Och den här delen av skogen kunde hon utantill. Men på senare tiden hade något slagit rot i henne, börjat gro och växa i bröstet. Äventyrslusten. Hon ville inte vara kvar här längre, dra runt på samma stigar varje natt, gå till samma dammar varje dag. Hon var less på det. Hon drömde om världen utanför den här skogen. Inte för att hon ens kunde föreställa sig hur stor den var eller hur den såg ut, så visste hon att det var dit ut hennes hjärta ville. För varje natt som passerade började det krypa allt mer i kroppen. Hon kunde sitta med sina klor hamrandes i en rytmisk tackt mot marken, likt en klockas tickande, och bara vänta på att tiden skulle gå. På att ögonblicket då hon skulle ge sig av kom närmre. Det var inte det att hon inte trivdes, nej tvärt om, hon älskade skogen, älskade sin mor och hela sin familj. Men det fanns en rastlöshet inom hennes som inget rådda på. Hur gärna hon än försökte fokusera, försökte meditera, försökte och försökte och försökte, så var hon ett vildhjärta. För vild för den här delen av världen.

[Privat med Lotus]