[TW självskada på hela inlägget! Miv, om du inte kan/vill läsa det så skriver jag ett nytt!]

Hon hade inte grävt någon lya till dem än, och det var ett projekt så pass stort att det var mycket möjligt att hon aldrig skulle göra det. Men under alla de små stammar som var rötter till de gigantiska träden i skogen fanns det helt okej skydd från vädrets makter, och det var också bra då den öppna skogen erbjöd mycket mer frihet och personligt utrymme än vad en liten lya till förse dem med. Vilket ledde till att hon ännu inte skadat sig själv framför valparna. Men nu vandrade hon med stela, något haltande steg mellan träden med ögonen slutna. Det bultade ut blod ur hennes framben och ett fint rött spår bildades bakom henne. Hon brydde sig inte, älskade känslan av lugn och kyla som såren gav henne. Det var djupa sår, huden hade dragit sig åt sidorna och kött försökte pressa sig ut genom hålen. Fett bolmade upp sig som orosmoln där inne.
När hon tittade på det blev hon yr och illamående, likväl var det något hypnotiskt som gjorde att hon inte kunde låta bli att stirra. Med ett fascinerande leende på läpparna satte hon sig ner och lyfte upp det ena nu mer röda än vita frambenet och inspekterade sina skador. Hon rörde lite på tårna, tänk vad man kunde göra med en liten klo. Tänk om hon la all den kraft hon la på att skada sig själv på något annat, typ att skada någon annan. Då hade hon varit en av de mest fruktade vargarna i Numoori. Istället var hon fast i denna självdestruktiva cykel, en spiral nedåt. Var det skulle sluta var osäkert.
Hon hade tänkt mycket på det som riktigt liten, att föräldrarna en dag skulle dö, att syskonen en dag skulle dö, att hon en dag skulle dö. Och hon hade undrat vem utav dem som skulle dö först. Vem utav de valpar som skrikit "sluta kittlas jag dööör" som faktiskt skulle dö. Idag hade hon insett det, det var ju hon.

Mivria hade följt de färska blodspåren en bit för att ta reda på vem de tillhörde. Det hörde inte till vanligheten att finna blodspår i den annars så stillsamma skogen som ständigt tycktes vila i ett lugn, så den skarpa söta blodlukten blev en tydlig kontrast mot månblommornas ljuvliga doft.

Det dröjde inte länge innan hon fann en en hopsjunken karaktär som gav en matt uppsyn. Mivria stannade till något och betraktade vargen. Det var tydligt att blodet kom från denne, och det var lätt att gissa ett hen inte mådde sitt bästa. Då denne inte verkade vara något hot så bestämde hon sig för att gå närmare, och hon passerade förbi vargen, som nu på närmare håll såg mer ut som en tik, och hon ställde sig framför henne och fick syn på sargade ben. Det var svårt att direkt uppfattat hur hon lyckats bli skadad, då det inte direkt såg ut som skador från en strid.

"Vad har hänt?" Frågade hon sin lugna tydliga röst, osäker på om tiken var ordentligt närvarande i sinnet med tanke på blodförlusten.

Hon hade inte full koll på omgivningen, var för upptagen med att titta på såren och känna blodet som lämnade henne. Men då en varg passerade förbi henne såg hon upp, mötte de ögon som innehade samma färg som hennes. Honan frågade var hon fått skadorna ifrån med Tica var lite i affekt, hon kände hur huvudet snurrade och plötsligt blev allt totalt tyst. Inga surrande insekter, inga fåglar, ingen sjungande möss. Inga andetag. Ingenting. Hon såg lätt förvirrat på den mörka honan och reste sig upp bara för att direkt sätta sig igen. Ett snett leende bredde ut sig på hennes läppar, så brett att tänderna blottades. Plötsligt slutade världen snurra och all fokus riktades mot främlingen, hon kände sig mer vaken än hon gjort på länge.
"Dumheter.."
Sa hon lätt skamset. Blicken sökte plötsligt ut i skogen vid sidan om henne, men letade sig snart tillbaka till honan.
"Vem är ni?"
Varför hon ni:ade honan visste hon inte, det var bara något med henne som fick henne att känna respekt. Hon tog sig tiden att syna främlingen lite, det imponerande ärret över hennes saknade öga, den ringa storleken men raka hållningen. Honan verkade avslappnad och hennes ögon var snälla, aningen oroade. Tica kände hur hon slappnade av lätt, och genast började det bulta lite ur såren som tidigare bara känts stela. Hon såg ner på dem igen med ett litet leende. Ruskade lite på huvudet och blev kvar så.

Det var något med honans lukt som Miv reagerade på. Hon kunde inte riktigt svara på vad det var, men tiken luktade av modersmjölk. Hade hon valpar? Inga av vad hon kunde se. Kanske hade hon förlorat dem. Av hennes slitna kropp att dömma vore det ingen omöjlighet. Det var ju hur som helst inte hennes ensak. 


"Jag är Mivria, måndotter av Duraneir." Hon gav ingen mer detaljerad presentation än så, antingen hade hon hört om henne eller så hade hon det inte. Det gjorde Mivria vilket som. 

Hon gick fram något och såg på hennes sår på närmare håll. Det var inget som inte kunde läka, så länge hon undvek att börja brinna inifrån. Såren behövde tas om hand antagligen. 


"Du borde ta hand om dig bättre." Konstaterade hon kort.

Mivria sträckte på sig igen och backade några steg medan hon spände ögonen i tiken, som hon inte ens hade brytt sig om att be om en presentation från ännu. "Kan ni resa er?"

Mivria. Namnet klingade inte bekant och det var knappt Tica la märke till honans ord. Skulle någon fråga henne fem minuter senare skulle hon inte komma ihåg vad den mörka honan med de snälla ögonen hette. Hon ryckte på axlarna och avfärdade honans ord med ett "tsst", men såg sedan upp och möte hennes blick. Något skälvde till inom henne och hon vred undan blicken. Läpparna började darra. Hon ville kläcka ur sig ett barnsligt 'jag vill inte', men inte ett ljud kom ut. Ögonen tårades plötsligt och hon andades ut i en hackig rörelse.
"Mina valpar.."
Sa hon och det kändes som att hon skulle kräkas när hon försökte kväva snyftningarna.
"Dem... dem"
Hon slöt de blanka gula ögonen och ruskade på huvudet. Varför kunde inget få vara enkelt?
"Dem vill inte ha mig."
Tanken var kanske att detta skulle bli et teatraliskt utrop och att hon skulle kasta sig i främlingens famn, men det kändes som att hon fått en spark i magen och orden lämnade henne bara som en liten viskning. Sedan reste hon sig som tiken bett henne.. Hon hade gett upp.

"Dina valpar har inget val. För dina valpar är du hela deras värld. Dina valpar är ditt ansvar." 

Mivria såg tålmodigt på medan den sargade tiken reste sig sakta. 

"Kom med mig." 

Promenaden gick långsamt genom skogen. De stora rötterna som majestätiskt formade stigar och skuggor blev större och mer markanta ju längre in i den åldrade skogen de kom. 

Snart kom de till en del som öppnades upp något. Framför dem kunde de nu se vargar. Månvargar, silannis, som rörde sig på området. Det var en varm och ombonad känsla som utstrålades.

"Välkommen till måntemplet."

Mivria nickade mot Ghadam som stod längre bort, och mot en liten  Silanni som flög förbi och kikade nyfiket. Man kunde nu se ett stolt leende i den ärrade tiken och hon vände sig mot sin nya gäst. 

Hämta dina valpar. Vila upp er. Ni kan få hjälp med mat, vatten, läkning. Stanna så länge ni önskar." Hon nickade mot såren. "Men jag vill se att ni slutar med vad än ni håller på med mot er själv. Du måste minnas nu att du är en moder. Allt annat är oviktigt så länge dina valpar är beroende av dig."