Hon låg mitt i trappan. Kände kölden stiga upp i kroppen. Den tjocka pälsen till trots så stack det ändå i huden närmast underlaget. Men det var skönt att vara kall. Lugnande. Ögon så gula mot allt det isiga blå. Långsamt rörde de sig, följde portarnas kontur. Memorerade varje liten form. Tankarna var många. Hon tänkte på hur tacksam hon var över att hon befann sig på den här sidan om dörrarna. På rätt sida. Hon tänkte också på första gången hon mött Hielo. Men det var ingenting ovanligt. Vördnaden var total varje gång hon spelade upp tillfällena Han talat till henne för sitt inre. Särskilt den allra första gången. Skillnaden låg inte i hur hon kände inför något kring Honom.
Den låg i den surnade känsla som hade börjat sprida sig inom Akela. Som mögel. Fick henne att känna sig svampig och stressad. Idag promenerade hon inte genom Hans magnifika salar och korridorer. Istället låg honan här i mitten av trappan, på mitten av steget. Trots att blicken följde dörren var det egentligen sig själv hon granskade. Synade sig själv genom ett ofrivilligt filter av blöt skam. Förtjänade hon att vara här? Att bli en del av Nordriket, kalla sig ett isblod? Hon hade trott det. Nej, hon hade varit övertygad om det. Men enda sedan flockmötet hade den unga honan blivit alltmer självkritisk, för Hielo såg uppenbarligen något i henne som honan själv var blind inför. Något som saknades. Det hade gått två dagar nu. Efter båda morgonträningar hade Akela funnit sig själv här. Hela underkroppen hade börjat domna, sa åt henne att röra på sig. Men raganan låg kvar. Mitt i trappan, mitt på steget. Oförmögen att gå varken upp eller ner. Följde porten med blicken. 



OFF: privat med Nyaldi ♥