[Utspelar sig på gränsen mellan norra och västra bergen, rakt under Sacrarii]


Sommaren hade blivit en allt vildare upplevelse för honan för varje dag som gick. De små valparna tycktes allt för många för hennes ensamma ögonpar att hålla koll på och även om de ofta var måna om att lyssna för att undkomma hennes bestraffningar så var de ju även valpar. Och valpar kunde inte alltid motstå lusten till äventyr. Ibland när de sov kunde hon minnas hur hon själv o hennes syskon varit, men minnena smärtade och det var just då tanken på vad äventyren gjort med hennes föräldrar fick det att svarta för ögonen. Och på dagarna när de små var i full färd med att busa och springa runt, väsnas så att hennes huvud bultade, då fanns det ingen förståelse i den lilla kroppen. Då vrålade hon på dem att hålla sina små käftar, hotade med att ingen av dem skulle få någon mat resten av dagen eller slog till någon av dem med hårda kloförsedda tassar.
Det var allt för ofta den vita tandraden blottades för de små, även om hon ännu aldrig huggit emot dem.
Vissa dagar var givetvis bra dagar. Då kunde hon ligga med dem alla omkring sig och återberätta de sagor Fiero ibland delat med henne, givetvis utan att nämna vart sagorna kom ifrån. Och så kunde hon tvätta dem noga och slicka lite extra bakom öronen tills de kiknade av skratt. Det fick henne att le och en värme som hon glömt existerade spred sig inom henne. Hon försökte givetvis hålla sig stabil inför valparna. Raseriutbrotten var korta, även om hotet om att de kunde komma ständigt låg över valparna, men hon grät sällan. Ville inte visa vilken sorg som gömde sig inom henne. Vissa nätter kunde hon dock inte hejda sig. I hopkrupen intill dem, men någon av dem i sin famn, flämtade hon hysteriskt och kippade efter andan i en hjärtskärande panikångestattack.

Men nu var dagarna i den lilla dalen över. Det hade hon bestämt sig för en kväll då hon varit på extra dåligt humör trotts att valparna lekte lugnt alldeles nära. Som från ingenstans fick hon bara för sig att det var dags att ge sig av. Kanske på samma sätt som Fiero känt då han lämnade dem. En fixidé om att de alla behövde ta sig ner för bergets sidor. Hon hade sett mycket av västra numoori nu, men mindes knappt någonting. Något hon dock mindes var skogen de hastigt passerat på vägen hit. Och det var som om det viskade inom henne att dit skulle hon. Skogen kallade henne. Och hon lyssnade.
Så den morgonen hade hon väckt valparna tidigt trotts att de somnat sent. Med en auktoritär stämma hade hon deklarerat för dem att det var dags att ge sig av. Lämna det enda hem de någonsin känt till och ge sig av ner för de livsfarliga klipporna. Och så var de på väg.
Nu hade det gått tre dagar o de var ute i bergen. Hon hade hållit sig i utkanten av dalen, hon hade liksom bara blivit kvar där när Fiero drog, så att ta sig därifrån tog inte lång tid. Nu stupade klippona branta och trotts att tassar och leder ömmade vägrade hon sakta av. Med en sammanbiten min förde hon sin barnaskara nedåt, med lite eller ingen hänsyn till de mjuka, små och klumpiga kropparna.

[Kom alla mina små kycklingar <3]

Vandringen var inte lätt då dalen hade varit hela deras värld. Nu hotade bergen omkring dem och vandringen var hård, men mor var hårdare. Hade den fläckiga valpen varit av det glada och livliga slaget så hade hon nog faktiskt gillat att vandra i bergen. De breda tassarna gav bra fäste även om det är svårt att ta sig framåt. Efter att ha vandrat så länge med så skulle nog kroppen ömma. Men valpen känner ingenting. Hon vandrar tyst fram i slutet av gruppen. Den blå blicken hålls fäst strax framför tassarna för att hålla koll på vart hon sätter tassarna. Den tjocka pälsen håller ändå rätt tätt mot den råa vinden som river och sliter i dem och ylar triumferat mellan bergstopparna och klipporna. Ur klyftorna tränger dess mäktiga stämma fram och ibland är det öronbedövande.


Valpen följer modern för hennes ord är ändå lag. Det är bara de som existerar i hela världen. Det är bara de 6 små vargarna som försökte övervinna bergens utmaningar. Mor leder dem och valparna följer. Det är så det är. Mor är alltid där att leda dem, och när de gör fel, även om felet är endast att andas, så visar hon att de gör fel. Så de kan lära av sitt misstag. Det är fel att vara för högljudd, även om det inte är den här valpens problem. Det är fel att vara livlig och hoppa runt och leka, även om detta inte heller är denna valpens problem. Men hon har andra problem. Och mor är inte sen med att säga åt henne att rätta till problemet. Visst måste hon rätta sig efter moderns ord. För mor är mycket äldre och visare. Hon vet hur världen är och hon vet hur man ska bete dig. Så att lyssna på mor är en självklarhet. Eller?...
 
Visst är det orättvist ibland. Man tycker inte att det är fel men det tycker mor. Vilja går emot vilja men det är alltid mor som vinner. Så hur gör man då? Lyssnar man på mor och rättar sig efter hennes ord eller ska man fortsätta gå efter hur man själv ser på saken? Vem har sagt att leva är lätt? Men det var mor som skapade dem i den här världen. Så det är ändå en självklarhet att följa mor. För det är mor som leder dem. Men tänk om mor har fel? Tänk om det inte alls är som mor säger? Då är det bäst att hålla tyst. Det går ändå inte att få rätt med en sådan mor.
 
Valpen följer mor. Hon sätter sig inte upp mot mor. Men hon tycker inte om när mor slår på syskonen. För i valpens blå ögon är det inte alltid som mor har rätt. Slagen är inte alltid befogade. Men vad vet en valp egentligen? Så när mor riktar slagen mot ett syskon så gör det inget om valpen går emellan. Slagen blir inte lika hårda om de delar på det. Den här valpen känner ändå ingenting. Hur ska ett slag kännas egentligen? När det knakar i kroppen är det läskigt och visst borde oron över att något är skadat finnas där. Men det gör det inte. För valpen vet inte hur smärta känns. Men är det samma smärta som när syskonens skrin skär mot trumhinnan så vet hon nog ändå vad smärta är. Kanske är det de mot modern och inte de mot världen? Kanske är det mor som har fel ändå? Men mor är äldst. Mor är mor. Mor vet bäst. Det finns ändå inget annat liv för dem än att följa mor. Så de följer mor. För mor leder dem.

Mor är ändå mest populär när hon tar hand om dem. När det inte är slag och skrik och smärta. När mor får dem att skratta. Det är då livet är som bäst. För att höra syskonens glada skratt är som ljuv musik. Då skrattar även valpens hjärta. För hon älskar dem ändå. Allihop. Även mor.
Valpen vandrar fram sist i kullen. Det känns ändå bäst att kunna se syskonen. Veta var de är. Veta när mor vänder sig emot dem. Veta när hon ska ge sig in i fajten. Inte för att det är mycket till fajt. Det är bara mor som slår. Men syskonen behöver inte ta slagen. För det gör ondare att höra deras skrin än att själv känna slagen. Förmodligen är hon den mest irriterande av dem alla. Är det så mor ser det? Valpen säger aldrig någonting och hon skuttar inte omkring som de andra. Men när mor är arg väljer valpen ändå att stå i centrum.


Så även om hon inte säger något, eller kanske inte har den bästa relationen till syskonen utåt sett. Så betyder dem alla så mycket för henne i alla fall. För de är hennes familj. De är hela hennes värld. Hon älskar dem alla så mycket. Även om vissa av dem kan vara drygare än att tugga på en sena. Även om krafterna tryter så är de motivationen. För hon vore ingenting utan dem. Så när mor målmedvetet kliver på för att övervinna de utmaningar som bergen står för, så följer valpen lika tyst som hon brukar. Hon lyssnar på syskonens röster och hon lyssnar på mors order. Hon brottas med tröttheten och utmattningen. Hon ignorerar blodspåren som lämnas efter sönderrivna tassar. Kanske borde hon ha panik över det men hon känner inte smärtan. Hon följer syskonen som följer mor. Håller sig hela tiden sist. Puttar på Lune när systern blir för rädd för att fortsätta gå. De kan inte stanna än. Inte förrän mor säger till. Kanske finns det en ny dal på andra sidan bergen? Kan man se horisonten? Vet inte, för den blå blicken vilar på syskonen som vandrar på framför henne. För de är hela hennes värld.

Vinden susade fram utan barmhärtighet. Rufsade deras små pälsar där de med varierande resultat kämpade sig fram genom landskapet. De klippiga bergen såg hungriga och vassa ut. Damm och till och med smågrus yrde kring dem. Letade sig in mellan trampdynor, in öron, ögon och mun. Solen stod högt på himlavalvet, vandrade med dem. Ett par udda ögon betraktade genom smala springor den enda större vargen i sällskapet. I täten. Modern som att hon hade döpt alla sina barn efter sin älskade måne till trots var lika hetlevrad och oberäknelig som solen. Ofta brännande, ibland gömd bakom mörka moln och sällan värmande vänlig. Bara om man hade tur tilläts man bada i hennes sken. 
Käkbenet syntes tydligt genom hud och päls när det spändes som svar på ännu en ylande vind. Även skuldrorna drogs upp och hakan kröp allt närmare bröstkorgen. Rhiannon avskydde vinden. Eller, avsky var nog inte hur hon egentligen ville beskriva känslan. Det var att bli berövad på sin balans och hur pälsen fladdrade och rörde sig som obehagliga spindlar som störde henne. Bristen på kontroll. Honan höjde sin olikfärgade blick och följde förstrött moderns svans med blicken. Smackade litet frånvarande för sig själv.
Hon var nästan alltid torr i munnen, hur mycket hon än försökte kontrollera sin andning. Det blev så när man bara kunde andas genom munnen. Bergsluften var dessutom ännu mer skoningslös än den hon var van vid. Rhiannon försökte förgäves tvinga sig själv att sluta fukta läpparna. Det lämnade bara ännu mer smärta och förvärrade rodnaden i hennes ansikte. Då och då kunde hon till och med skymta hur torra, döda hudflagor lämnade hennes ansikte. Hon hade mycket tidigt blivit självmedveten. Förstått att hon var sitt eget väsen och inte bara en tredje part som givits möjligheten att betrakta och påverkas av denna värld hon dumpats i. Förstått det redan innan hon sett sig själv lämna tassavtryck i smutsen. Inte heller hade valpen behövt se sitt eget ansikte. För även om modern fött henne och syskonen vuxit upp vid hennes sida så hade hon ändå, så länge hon kunde minnas, varit glasklart medveten om att hon var annorlunda än dem. Det fanns i mer än deras ord. Varje gång någon ryckte till då hon utan förvarning hamnade i deras synfält, i mungiporna som drogs nedåt och nosryggar som rynkades. Som vore hon  en tragikomisk spegelbild av Hecate, den ljuva systern. Något mörkt passerade de olikfärgade ögonen, kanske var det bara skuggan av ett moln. 
Lune jämrade sig om något och hon hindrade sig själv från att göra mer än bara slänga ett bistert öga. Mika fanns ändå snart nog där med sin ordlösa uppmuntran åt lilla hängöra. Själv flöt hon fram och tillbaka mellan syskonen utan att någonsin riktigt hamna varken i täten eller i svansen av deras lilla patrull. Utan att vara i vägen men också utan att vara till någon direkt hjälp för någon annan. All hennes respekt vilade hos mor. Mer av självbevarelsedrift än att hon faktiskt såg upp till henne. Om där fanns någon beundran så grundade den sig snarare i historierna hon berättade och kunskapen som följde med dem. Ibland kände Rhiannon det som att dessa historier stod för mer av hennes uppfostran än den darrande naturkraft som var hennes faktiska förälder. 
Ingen flamsade så lite som Mika. Ändå försökte honan själv undvika det så mycket hon kunde. Försökte snarare behandla det som impulser som hörde valpskinnet till. Och hon längtade efter dagen hon skulle få ömsa det nästan lika mycket som hon suktade efter kunskap. Efter något som kunde lämna ett intryck på henne, inte bara avtryck av smärta. Blåmärken, fysiska såväl som psykiska var deras vardag. Precis som hon var van vid och accepterade sina begränsningar som valp hade hon vant sig vid sin ärrade uppväxt. Rhiannon ogillade smärta, inte så att hon grät hysteriskt av det eller något. Så som hårda vindar var det mest något hon försökte undvika så mycket hon kunde. Bestraffningarna hon tilldelades tog hon lydigt emot under måttliga protester och helt utan några ursäkter. Men fanns det något Rhiannon kunde göra för att förhindra att hon fann sig positionen olydig, så såg hon till att göra det. Mor var oberäknelig, ologisk till och med, så det var svårt. Hon tillät sig aldrig att förtvivlas dock, utan försökte bemöta det som en utmaning. Vad som helst som kunde befria henne från den grå film av tristess som verkade ligga över allt i hennes liv, om så bara för en sekund. Vad som helst som hindrade henne från att sjunka i sumpen som var likgiltigheten. Och om det var att sköta sig själv, systematiskt försöka och fela tills det blev rätt, då accepterade hon den verkligheten. Ett motvilligt men medvetet kapitulerande. Det ljusa och mörka blå ögonparet vilade stadigt på modern. Solen gick inte att nå för en valp som Rhiannon.

Den unga tikvalpen gick tillsammans med familjen under tystnad. Hon hade knappt sagt någonting alls under deras resa nerför berget. Hecate var inte speciellt pratsam av sig. Hon föredrog att bevaka de andra, och då speciellt modern. Hon försökte förana moderns raseriattacker, men ibland kom de så plötsligt att det var svårt. Likt ett oväder kunde ilskan komma utan föraning, och i Hecates tycke även utan anledning. Det var sällan hon förstod vad hon hade gjort fel - men fel hade hon minsann gjort, för det var modern inte sen med att påpeka. Allt detta bidrog till att Hecate kände någon sorts hatkärlek till sin mor. Hon älskade att hon hatade henne, och hatade hur mycket hon älskade henne. Så där lagom poetiskt... Det var framförallt när Hecate blev tillrättavisad/utskälld/bestraffad, kalla det vad du vill, utan anledning (enligt den lilla valpen i alla fall) som avskyn för modern växte fram. Men hon stod ut, och det gav henne en viss tillfredsställelse att se på när hennes systrar fick smaka på moderns ilska. Det var en av få saker som gav Hecate en genuin glädje, även om hon var noga med att inte visa det för familjen.

Under tiden de färdades nerför berget tog Hecate tillfället i akt att se sig lite omkring. Då och då rörde hon sig en bit ifrån resterande familjemedlemmar, bara för att se lite närmre på den där stenen som hon tyckte rörde på sig, eller lukta lite på den där ensamma blomman. Hon var dock noga med att snabbt ansluta sig till de andra, innan modern blev arg på henne. Hon sneglade bakåt mot Mika, men sa ingenting, gav inte ens systern ett leende. Hon kunde inte låta bli att undra vad som försigick i Mikas huvud. Systern  sade sällan någonting. Inte för att Hecate var så vidare pratglad heller, men Mika var nästan löjligt tyst. Det fanns dagar då Hecate hade funderat över om Mika plötsligt förlorat talförmågan, även om hon visste att så inte var fallet. Blicken drogs sedan till Lune och Chander. Åh Chander - hennes enda broder. Hecate gillade honom, mycket mer än sina systrar. Han var mycket sötare och finare än både Mika och Lune, för att inte tala om att han var avsevärt mycket sötare än Rhiannon. De var i och för sig alla så mycket sötare än Rhiannon. Hon passade inte in med de andra i syskonskaran, och ibland trodde Hecate nästan att de faktiskt inte var släkt. I vissa vinklar var hon gräslig, men det skulle Hecate aldrig säga högt till systern.

Hon kastade en blick på modern, men slog snart ner den i marken igen, rädd för hur modern skulle reagera. Hecate förstod sig inte på henne, men hon antog att det var så här mödrar var. De var snälla ibland, elaka ibland. Ibland fick man ont som valp, och ibland slickade hon rent ens sår och tog hand om en. Allt detta bidrog bara till Hecates förvirring och blandade känslor inför modern. Hon blickade mot klippkanten längre bort, undrade vad som dolde sig där nedanför. Hon motstod frestelsen att gå fram till kanten och kolla. Kanske kunde hon locka med sig Rhiannon till kanten och putta henne nerför berget. Så skulle hon bli av med henne och inte behöva se hennes vanskapta ansikte igen... Fast, det skulle nog inte mamma gilla...

För en fumlig valp med dålig koordination mellan öga och tass, så var vandringen ner från berget en mardröm. Eirocalyphtica hade pressat valpkullen till det yttersta. De hade kämpat sig fram i flera dagar, utan längre stopp. Dessutom fanns det inte nog med mat för att Chander skulle känna sig riktigt nöjd.
   Hanvalpen hade ont i tassarna, och musklerna ömmade. Han vågade dock inte yttra sig högt om detta. Senaste gången han hade knotat hade varit ett kväll när alla varit trötta, och mamma kommit hem tomhänt från jakten. Det trötta gnället hade lett till att mamma rytit till. Chander hade blivit så rädd att han nästan kissat på sig. Det enda positiva med situationen var att han inte gjorde det. Skammen skulle blivit för stor för att bära på. Rhia hade aldrig låtit honom glömma det. 
   Resten av resan hade han tillbringat precis bakom modern. Inte för nära, då han inte ville irritera henne, men så nära som något av syskonen vågade. 

Idag vandrade Chander med sänkt huvud. Tystnaden låg som ett moln över sällskapet. Inte för att de brukade prata särskilt mycket, men ändå. Han tyckte om att prata. Inte för att han var särskilt duktig på att framföra sina åsikter, men det var en lugnande sysselsättning. Speciellt med Hecate! Hon var snäll. Han gillade Mika också, men hon pratade nästan aldrig med honom heller.
   Modern skulle nog inte uppskatta att han bröt tystnaden. Det var främst därför valpen höll mun. För honom, var moderns ord lag. Han vördade henne och ville förtvivlat att hon skulle tycka om honom. Ibland kändes det som att hon gjorde det, men ibland var det som om han inte kunde göra något rätt. Sådana dagar fick han kämpa mot tårarna. Inte heller hjälpte det att Rhia var taskig! Valpen kastade en mörk blick mot systern, men såg till att vara diskret. Systern var uppmärksam. Han ville inte dra på sig mer skit än nödvändigt.
   Mamma, påminde han sig själv. Måste ha blicken fäst på mamma. Att missa hennes signaler kunde vara ödesdigert i den här kullen. Den som var sist att reagera var nästan alltid den som fick stryk.

Den blå blicken hade studerat Hecate när hon hade utforskat saker. Mika har själv stannat till här och där för att lukta på något. Men endast i förbigående så att det inte skulle märkas allt för mycket att hon kom på efterkälken. Sen hade hon tagit några språng för att komma ifatt igen. Så det hade inte gjort någon stor skada. Mor verkar inte ha märkt i alla fall.
Öronen vippar fram och tillbaka på huvudet för att fånga upp alla möjliga ljud som ändå kan vara intressanta. Men det är mest vinden som hörs. Och ljudet av tassar mot bergets underlag. Obarmhärtigt. Några gånger har hon fått trycka sig mot backen där vinden varit för hård. Mor hade nog inte blivit det minsta glad om någon av valparna kommit ur kurs. Bättre att vara på den säkra sidan.

När mor ökar takten höjer Mika huvudet och studerar mors guppande svans. Fortare? Mika är imponerad av mors styrka och uthållighet. Hoppas på att bli minst lika stark när hon själv blir vuxen. Eller är det bara tjurskallighet? För nog kan mor vara tjurskallig. Det har nog de alla ärvt från henne i något mått. Hecate kanske mest? Eller är det tjurskallighet som gör att Mika själv vägrar prata? Nej, det är inte det att hon vägrar prata. Det finns helt enkelt inget att säga. Syskonen kan blurra på som bara den och Mika nöjer sig med att lyssna. Vill de ha ett svar så kan de få se sig i stjärnorna efter det för det kommer inte hända. Vad finns det att säga egentligen? Ingenting spelar någon roll. Det är rätt meningslöst. Vart är det de är på väg?

Hon ger Lune ännu en uppmuntrande knuff för att få systern att gå lite fortare. Det är inte bra att komma på efterkälken. Därför väljer Mika att gå sist. Bara för att hon är ordlös betyder det inte att hon inte bryr sig. Och ibland kan hon visa det. Men vad är det för mening med det?

För varje steg hon to blev Hecate mer och mer trött, men hon vägrade att erkänna det. Hon ville visa att hon var stark och tålig, både inför mamma och för syskonen. Nej, hon var inte vek! Hon lade märkte till hur Mika drog sig längst bak i ledet och hon kastade en hastig blick mot systern för att se vadhon höll på med. Hecate såg hur systern varsamt puttade på Lune för att få henne att hänga med ordentligt. Hecates ansiktsuttryck förändrades inte av det hno såg, men på något sätt kunde hon känna en uns tacksamhet över att Mika fanns. Hecate själv hade inte haft en tanke på att Lune, eller någon annan av syskonen, kanske hade hamnat på efterkälken. Hecate var så upptagen med att oroa sig för sig själv att hon inte hade en tanke på de andra i gruppen. Och det var just därför hon för en kort sekund kände en tacksamhet för Mikas existens - hon såg efter de som Hecate inte kunde förmå sig att bry sig om.

Den tanken var dock helt borta så fort hon vände blicken framåt igen och fick syn på Chander. Ett litet flin spred sig på hennes läppar och hon skuttade fram till hans sida och tryckte sig tätt intill honom medan de gick. Hon nafsade mot hans öra, men missade, och valde att inte försöka igen. Den gnagande oron över att mamma kanske kollade låg och tryckte, så Hecate försökte att ta det lite lugnare. Väl bredvid brodern blev hennes steg lätta och flytande och hon blev synligt på bättre humör. Hon kastade avsmalnad blick mot Rhiannon, men förblev tyst.
"Hur länge till tror du att vi ska gå?" frågade hon sedan Chander så tyst hon bara kunde. Hon började bli riktigt trött på allt vandrande nu, och önskade bara att få sova ordentligt för en gångs skull.

Landskapet blev bara hårdare. Som vore hon en förlängning av självaste berget drev även modern på hårdare. Hon var alltid hårdast. Den lilla ignorerade medvetet blicken från Chander, hennes enda broder. Istället lät hon blicken vandra över honom utan att någonsin riktigt se honom i ögonen och kikade istället fundersamt upp mot mor. Var det verkligen möjligt att vara så stark? Ännu var Rhiannon varken tillräckligt gammal eller erfaren för att förstå vad hon redan nu skymtat. Det bräckliga under det allsmäktiga hos mamma som fortfarande var Gud i barnens ögon. Ändå såddes ett frö av misstro inom honvalpen. Hon sänkte huvudet och drog upp axlarna ännu mer i ett desperat försök att tränga undan köldens giriga klor. Men även om vädret varit vänligare hade valpen nog ändå frusit. Hon var både för hungrig och för utmattad för att kroppen skulle orka generera tillräckligt med värme. Bara den vuxnas tassar syntes när hon bar sitt huvud så lågt, istället tog Chander upp majoriteten av hennes synfält. Egentligen tyckte hon inte fruktansvärt illa om honom. Det var bara så tacksamt att nyttja vad hon tagit till sig av mors beteenden för att sedan utöva det på honom och studera reaktionerna som följde. Ibland föreställde hon sig att brodern var en snigel. Han var lika känslig och formbar, bara man petade på honom med tass eller plötsligt gick från vänliga till hårda ord så kröp han ihop i en ynklig boll. Det var frustrerande hur han lyckades vara lika delar trög som lättmanipulerad, så i en grad att honan redan nästan tröttnat på att ge honom någon uppmärksamhet alls. Rhiannon hade övervägt att bli vänligare emot brodern, om det inte vore för att hon ansåg att han blev tillräckligt daltad med som det var. Som på kommando strök Hecate förbi henne och hon flyttade sig ofrivilligt ur hennes väg. Ångrade genast hur hon vek sig och gav plats. Den olikfärgade blå blicken betraktade stoiskt hur systern slöt upp vid hanvalpens sida, alldeles nära. För nära. Någonting vända sig i hennes mage och hon såg bort.
Rörelsen hade blottat sidan av ansiktet där födelsemärket dominerade mot vinden och kylan blev genast outhärdlig. Kvickt vek hon ned huvudet igen och knep samman ögonen för att inte gny av smärta. Rhiannon förbannade sin känsliga hud. Andningen blev ansträngd medan hon nu staplade fram i blindo. Att stanna var inte ett alternativ. Honan kände hur Lune snuddade vid hennes sida innan stressat passerade henne. Pep ett litet tack åt deras tysta syster innan hon följde upp med ett skrämt förlåt för att hon råkat nudda vid Rhiannon. Hon bara ruskade litet på huvudet till svar, ögonen fortfarande slutna. Utan att själv vara medveten om det hade valpen börjat röra sig i snett ut från gruppen, så som det lätt kan bli när man går och blundar på en gång. Då hon fortfarande trodde sig gå rakt och rätt i ledet var hon inte ens medveten om att hon var allt närmare bergskanten. Farligt nära.
Grus rullade under hennes ömmande trampdynor innan marken försvann helt och allt fäste var förlorat. Rädsla, nej, panik ilade genom hela hennes väsen och den lilla honan blev fullkomligt stel. Kunde inte ens skrika när hon föll. Bara spärra upp ögonen och hon inbillade sig att klipptänderna stirrade tillbaka när hon närmade sig dem i rasande fart. I ett desperat försök att rädda den lilla kroppen fick instinkterna henne att flänga ut med ena frambenet för att få fatt i något. Vad som helst. Fatt i något fick Rhiannon inte, istället fastnade hon olyckligt med vänster framben i en skrovlig spricka. Ett rysligt knäppande hördes och plötsligt var hon fri från klippblocken. Honan fick en skymt av benet som fastnat och förundrades över hur tassen liksom pekade åt fel håll. Inte hade hon någonsin trott att den gick att vrida så. Något logiskt han tanken inte utvecklas till innan valpen tumlade ner i gruset. Rullade med all småsten längs slänten. Smärtan var fortfarande övermålad av chocken. Ännu bara som vitglödgad hetta som blev starkare och starkare, strålade upp från benet hela vägen ut i bröstkorgen. Ett stort klippblock gav ett abrupt stopp på valpens tumlande tur med en alarmerande ljudlig smäll. Rhiannon kunde inte se ordentligt, huvudet bultade och öronen ringde. Sen kom den. En smärta värre än något hon tidigare upplevt. Först, om så bara i någon sekund, kände hon förvåning. Sin ringa ålder till trots trodde hon sig ha en tydlig och detaljerad bild av lidelse. Ack så fel hon haft. Utan att kunna hindra det så skrek hon rakt ut. Rösten sprack och hon började genast gråta så intensivt att hon blev snurrig. Mor, var det enda valpen kunde tänka. Allt som fanns var att snälla mamma, förlåt, snälla mor hjälp, ta bort det onda. Rädda mig.

"Hur länge till tror du att vi ska gå?" Hecate hade skuttat upp vid hans sida. Hanvalpen lyste synligt upp, men hukade sig nästan lika snabbt med oroliga blickar upp mot modern. 
   "Vet inte", viskade han tillbaka. "Men assååå jag är trött på att gå hela tiden..." Det sista sa han så lågt som det bara gick. Mamma skulle bli rasande om hon hörde!
   Valpen tänkte just säga något mer, nu när de hade ett samtal, men hann inte. I ögonvrån såg han hur Rhiannon snubblade till och tumlade ner. Han blev så förvånad att han stannade och bara iakttog händelseförloppet. Rhia skrek. Hennes ena tass pekade åt fel håll. Det gav honom en klump i halsen.
   Chander må inte tycka så bra om sin syster, men han önskade henne inte det här. Verkligen inte. Ängsligt såg han upp mot sin mor. Skulle Rhia få hjälp nu? Han önskade verkligen att Tica skulle vara varm och mysig. Att de skulle få stanna medan systern läkte, och att modern skulle ta väl hand om dem. Eftersom han stannat, skyndade han sig att återvända till Hecates sida.

Hennes andning gick igenom nosen med ett väsande, och hon blängde bestämt på det som låg framför henne. Man kunde tro att bergen skulle ge en översikt av landet, och visst kunde de ibland se skogar och slätter bre ut sig framför dem, men för det mesta var sikten skymd undan stenar och klippblock. Egentligen hade den unga honan ingen större aning om huruvida de faktiskt rörde sig åt det håll som hon ville. En tvekan växte inom henne ju längre tid det tog för dem att komma fram, och med tvekans ökande ökade också takten de rörde sig i. Eller, hon rörde sig i. Valparna hade börjat sacka efter nu.
Plötsligt skar ett skrik genom den tjocka tystnaden och hon snodde runt med ett morrande. Lika mycket asförbannad som livrädd. Vad hade hänt hennes stackars barn nu och vad fan höll de på med? Ett knakande nådde henne öron och för en sekund trodde hon att det var hon själv som gått sönder, att den häftiga rörelsen blivit nog för kroppen som redan var på bristningsgränsen och att något hoppat ur led. Så som det gjort senast hon klättrat i dessa berg. Men gråten som kom till hennes öron sekunden senare talade istället för något annat. Det var Rhia. En hatiskt brinnande blick vreds ner emot där ljudet kom ifrån.
Valpen hade ramlat och hon grät hejdlöst.
"FÖRIHELVETE RHIA"
Skrek hon med dov stämma. Sekunden senare kastade hon sig emot valpen.
Visst kunde man tro att detta var en mamma helt skärrad över skadan hennes älskling ådragit sig. Visst kunde man tro att hon nu kastade sig framåt för att trösta och försöka laga. För att omfamna och slicka tårarna ur det söndriga ansiktet. Istället stannade hon hukad över barnet med en morrning rullandes upp för stupen.
"Vad faan tror du att du håller på med?!"
Bannade hon barnet. Hon såg på benet som stack helt snett. Det fick smärtsamma minnen från förra gången ett sådant här ben presenterats för henne, dagen hon träffat valparnas far. Tanken fick det att svarta för ögonen på henne och hon var inte helt säker på vad som hände. Hörde som i ett vakuum hur en röst som lät som hennes spottade ur sig spydiga elakheter.
"SLUTA GRÅTA DIN JÄVLA BARNUNGE!"
Vrålade hon. De vassa tänderna var blottade emot valpen, som om hon skulle kunna skrämma den lille till tystnad. Huvudet bultade hårt och gråten skar i hennes öron, synen gick fortfarande inte att fokusera.
"Se så" väste hon på ett inte alls lugnande sätt "gå nu, du sinkar oss."
Valpen rörde sig inte.
"MEN GÅ DÅ! Med en sån som dig kommer vi aldrig fram! VILL DU ATT JAG LÄMNAR DIG HÄR?!"
Men det snyftande lilla knytet kunde inte gå. Det var en trasig valp hon hade framför sig. Synen började komma tillbaka nu, marken under hennes tassar svajade men blicken var fastnaglad på den lille.
"Du är lika värdelös som du är ful"
Hon spottade på den skärrade valpen och väste.
Sedan högg hon, inte för att skada valpen - så mycket - utan för att plocka upp den i nackskinnet. Med ett hårt grepp ryckte hon upp valpen från marken och gick tillbaka till den lilla stig de följt. Blängde på de andra valparna för en sekund.
"Och ni håller käft"
Sade hon genom sammanpressade käkar. Blicken svepte över dem och stannade lite extra länge på Mika. Valpen som alltid skulle ställa sig emellan, men som också alltid just höll käft. Så fortsatte hon nedåt i så gott som samma snabba takt. Vinden ylade öronbedövande runtom dem och ännu hörde hon pulsen bulta i öronen.

När Rhia föll föll nog en del av Mika. När det knakande ljudet når valpens öron är det endast en tanke som far genom Mika's huvud. Är Rhia död nu? När mor far ner till Rhia och skäller på valpen som skadat sig så går Mika fram till kanten och ser ner på dem. Rhia lever. Det hör man på gråten. Men hur länge? Mika överväger om hon ska ta sig ner hon med. Neråt är en sak men hon skulle kanske inte klara själv att ta sig upp igen. Så den här gången får Rhia klara sig själv. Systern är helt klart skadad och kommer inte kunna gå på det där benet. Så vad som händer henne nu spelar inte Mika någon roll. Hon lämnar klippkanten och går och sätter sig på stigen och väntar helt enkelt på vad som ska hända. Öronen ligger mot nacke så hon slipper lyssna på skrik och gorm och gnäll. Snart kommer mor upp igen och bär Rhia i nackskinnet. Hon blänger på valparna och säger åt dem att hålla käft. När mor ser på Mika ser Mika bara likgiltigt tillbaka. Valpen spetsar öronen. Denna gången går hon inte emellan. Hon väljer att avvakta. Hon reser sig lugnt upp och följer åter efter mor.

Aldrig hade världen känts mindre. Allt som fanns var smärtan. Inga tankar, ingen logik, inte ens några känslor. Bara den fysiska plågan. Tidsuppfattningen hade också lösts upp. Allt som fanns var smärtan. Och det enda sättet Rhiannon kunde klamra sig fast vid sin existens var att uttrycka den. Så hon skrek. Trasiga tjut och vällande tårar tog upp hela valpens väsen. Lämnade henne blind och döv i sin oändliga ensamhet. Innan mamma fanns där. Mor kom faktiskt. Som en förlängning av sin skapare började Rhiannon åter att existera. Landade i verkligheten igen och fann sin egen kropp och medvetandet där inuti. Blev till och formades mellan förbannelserna som regnade över henne. Orden träffade lika hårt som vore de fysiska slag. Men ingenting gjorde ont jämfört med vad valpen redan kände. Hon försökte skaka på huvudet men kippade bara efter luft när bara den lilla rörelsen sände en ny chockvåg av smärta genom henne.
Jag vet inte vad jag håller på med, mamma, snälla berätta för mig.
Tänderna skallrade när hon desperat försökte lyda ordern om att resa sig upp. Men kroppen vägrade svara. Det kvittade hur mycket den lilla honan än ansträngde sig. Hon kunde bara gråta, låta tårar och ord fortsätta falla över henne. Men det var skönt att mor var där hos henne, ändå. Frenetiskt försökte Rhiannon blinka bort all gråt, men den var envetnare än henne. Benet pulserade. Smärtan var större än hennes personlighet och begärde att få finnas. När hotet om att lämnas kom ackompanjerades lidelsen av en förlamande skräck. Valpen slutade skaka. Började långsamt återvinna synen och gråten övergick successivt i dova snyftningar. Men det snyftande lilla knytet kunde inte gå. Hennes hjärta blev kallt när ännu en förolämpning landade, samtidigt fann honan skymten av ett leende i sitt eget ansikte. Så länge hon fortfarande hörde mamma skrika så visste hon i alla fall att hon inte skulle dö. Saliven landade i Rhiannon's ansikte, blandade sig med hennes sista tårar och suddade ut resterna av leendet ur valpens ansikte. 
Gnyendet kom innan hon hade tid att tvinga ned det i halsen igen. Mors tänder mot nackskinnet var inte den direkta anledningen till det skärande lätet av smärta. Det var lyftet. Rörelsen fick valpens trasiga ben att dingla bortom hennes kontroll och hon fixerade det med blicken så att ögonvitan blottades. Hade den lilla honan inte varit lika envis som sin mor hade hon nog förlorat medvetandet av kombinationen av smärta och den skräckinjagande synen. Moderns ord vibrerade heta mot hennes slappa nacke när hon varnade hennes syskon. För första gången på vad som kändes som en evighet landade blicken hos den tysta systern. Mika. Först nu när hon i moderns käftar var i något som kunde snudda vid säkerhet kunde smärtan och rädslan bli något annat. Som någon sjuklig  metamorfos kombinerades valpens känslor till hatfylld besvikelse. För Rhiannon hade inte sett sin syster blicka ner från klippan och kunde omöjligen känna om hon brydde sig. Vad hon såg var hur Mika satt där. Bara väntade på att få fortsätta gå. Var hade hon varit när Rhiannon nästan förlorat sitt liv? Den här dagen - det här ögonblicket - skulle aldrig glömmas av denna lilla varg.

När moderns röst dånade ut över Rhiannon förstod Chander att det inte skulle bli något mys. De skulle definitivt inte stanna, och vilan kunde han glömma. Ticas hårda röst fick honom att krypa ihop, trots att det inte var han som fick skäll. Han ville så gärna att mamma skulle vara glad, men det var svårt när hon var så ombytlig. Att någon bröt benet skulle naturligtvis inte muntra upp henne. Förbaskat, Rhia! Varför behövde hon trilla och skada sig för?
   När Tica reste sig upp, nu med systern i munnen, spände sig återigen Chander. Han var orolig att Rhias klumpighet skulle straffa de andra. Istället pressade modern fram en order. Lydigt stängde hanvalpen käkarna. Något nervöst buffade han mjukt på Hecate, en uppmaning att hon skulle börja röra sig. De ville inte hamna efter modern, speciellt inte nu när hon var på riktigt dåligt humör.

Chander hade inte bättre vetskap än henne själv om deras resa. Hecate visste egentligen inte riktigt vad för svar hon hade velat ha, men någonting annat än ’vet inte’ hade hon hoppats på. Hon log dock mot brodern och nickade kort. Hon kunde inte göra annat än att hålla med honom då hon också var less på att vandra. Deras samtal förblev endast några få utbytta ord, för plötsligt såg Hecate hur hela Chanders hållning ändrades och hon vände snabbt blicken åt det håll som han såg åt.  Hon hann se sin syster tumla neråt, som om marken givit vika för hennes klumpiga tassar. Kanske hade den det också? Hecate viftade bort den skadeglada tanken och försökte febrilt komma på vad hon skulle göra. Snart nådde systers gälla skrik och gråt hennes öron och Hecate knep ihop ögonen, som om det skulle få det hemska ljudet att försvinna. Det spelade ingen roll att det var just Rhiannon som var drabbad, skriket var allt för plågsamt för att det skulle kunna giva Hecate någon tillfredsställelse. Hon hade föreställt sig att putta ner Rhiannon, var detta någon konsekvens av det tänkandet tro? Än hade inte den lilla tikvalpen någon vidare kunskap om Numooris Gudar, men hade hon haft det hade hon antagligen sett det som Deras verk.

Modern blev dock rasande, något som inte förvånade Hecate speciellt mycket.
”Du är lika värdelös som du är ful”
Hecate flinade inombords, men hennes mun rörde sig inte det minsta. Hon ville inte veta hur modern skulle reagera om hon fick se Hecate stå och småflina åt henne. Modern lyfte upp Rhia med våldsam kraft, och bar hennes sedan med sig till de andra. Hecate sa inte ett ord, utan höll sig bara nära Chander, och när han puttade lite på henne började hon röra sig framåt igen. Hon ville inte göra modern mer upprörd, ville inte hamna i hennes väg. Hon såg till att hålla reda på sina tassar, ännu mer än innan, för att inte möta samma öde som Rhiannon. Men å andra sidan skulle väl det aldrig hända, hon var säkrare på tassen än vad systern var – det var ju till och med bevisat nu.

Dagen hade blivit till kväll, hade blivit till natt, hade blivit till gryning och nu, äntligen, stannade honan. Visst hade deras gångtakt blivit allt långsammare under natten, dels för att det var omöjligt att se var en satte tassarna och också för att valparnas små ben inte klarade av att gå längre. Konstanta gnyenden hördes bakom henne men Tica hade lagt dövörat till, hon ignorerade sina små. Lika så valpen som hängde i hennes käftar.
Visst hade de inte börjat gå förrän runt mitt på dagen men de hade ändå rört på sig i säkert femton mänskliga timmar. När honan så slutligen svängde in bakom ett klippblock som skulle skydda dem från både rovdjur och solens strålar så föll alla valpar omkull som i små högar. Hon lade ner Rhainnon något oförsiktigt och lade sig sedan någon meter bort. Kroppen skälvde och sedan lugnade hon sig. Vissa moderskänslor hade hon ändå där hon låg längst ut och vakade snarare än sov, men att pyssla om de små med sina söndriga tassar och blåsor och trötta muskler det föll henne inte in. Nej hon låg med öronen bakåtvinklade och en sammanbiten min. Inga känslor tilläts fortplanta sig inom henne.


[Dra iväg några avslutande inlägg om ni känner för det <3]

Hon kände inte. Hon tänkte inte. hon bara gick. Det gick som på automatik efter att ha vandrat så länge. Benen rörde sig av sig själv. Även om hon var sömnig och gärna bara skulle vilja stanna och lägga sig ner och sova en stund. Det behövde inte vara länge. Så tilläts det inte. Moderns svans var vad hon fokuserade på medan de vandrade. Någon gång då och då smög sig den blå blicken till syskonen. Svepte en stund mellan dem och sedan fästes på mors svans igen.

När de äntligen stannade. När mor äntligen valde ut en plats där de kunde stanna och vila så valde Mika en plats åt sig själv en bit bort från de andra som hon brukar. Inte för att hon inte gillar närhet utan skulle mor få för sig att dela ut något straff så fanns det en kort tids andrum. Där lägger sig Mika ner. Eller hon snarare kollapsar i en fluffig liten hög. Hon väljer att ligga på mage och efter att en stund legat och spretat med alla fyra benen drar hon in dem under sig. Allt för att vara så beredd som möjligt på att något ska hända. Sen faller ögonlocken ihop och hon somnar.

Hon gled in och ut ur medvetande. Det var ingen riktig sömn. Trötthet, hunger och smärta i en enda trasslig kombination som resulterade i att hon då och då svimmade av. Mörkret var som en välkomnande, varm fäll av stillhet. En tillflykt från den gräsliga verkligheten. Men sitt nuvarande kritiska tillstånd till trots var valpen ändå seg. Så hon kämpade. Det blev bara som onaturligt långa, desorienterande blinkningar. Käken hängde öppen. Rhiannon orkade inte andas diskret, orkade inte skämmas eller ens vara arg på sig själv för att hon inte orkade skämmas. Korta, raspiga andetag lämnade strupen. Blink. När hade de kommit så långt ner längs bergssluttningen? Blink. Vart tog solen vägen? Blink. När dök stjärnorna upp? Det var kallt nu. Blink. Här somnade hon på allvar. Länge lämnade valpen smärtan för det drömlösa djupet.
Rhiannon växtes av att hon landade på marken. Hennes blå ögon spärrades upp, det ena ögat såg nästan vitt ut i det bleka morgonljuset. Desperat drog hon efter luft och kände hur andetaget rev hela vägen ner i bröstkorgen. Pälsen var stel av torkade tårar. Inga nya kom, även om smärtan nästan var värre nu än när benet brutits. Hon var beredd nu. Bet istället bara ihop käkarna. Hårt. Marken var våt av morgondagg och hon sänkte långsamt sitt gräsliga födelsemärke mot det kalla, blöta. Det svalkade lindrande. En lättad utandning hördes, i övrigt förblev hon så stilla och tyst hon bara kunde. Hörde mor och syskon tassa omkring följt av duns efter duns. Andhämtningar som blev djupa, skvallrade om sömn. Rhiannon brydde sig inte om att hon låg ensam, inte heller om att se efter vart någon annan i familjen låg eller ens vart de befann sig. Hon bara stirrade upp i himlavalvet. Blinkade lite åt en tindrande stjärna i skyn. Utan att hon själv märkte det föll hon nästan genast tillbaka i sitt drömlösa mörker.