(Pax till Taavviis! :3)

En natt, en natt så skylig som denna, rörde sig tyst frammåt. Hon hade
börjat röra sig på natten. Mer och mer. Varit en vit duva i ett träd, en duva som spanat
runt i den nu gula skogen för att söka det hon försökte finna. Men det var lenge sen,
mycket lenge sen. Hon borde göra något vettigare en bara sitta här uppe i de gulnande kronornas
träd och stirra ner mot marken med alla sinnen på spän. Men denna natt tog energin över och hennes
tassar rev mot barken och långa skåror efter hennes snabba tassar mod trädens bark då hon klättrade upp,
hoppade. Hon ville springa, springa, springa.

Hon borde få sträcka ut. Hon tog mark och lyfte det vita huvudet, lätt med en mjuk men endå intensiv
blick tittade hon sig runt. Hon började gå, bara gå frammåt. Hon tänkte inte utan bara gick mycket stilla med högtburet huvud
och mot den stora fylliga månen. Hennes päls lyste i månensken och hennes ögon var vakna.
Snart endrades den "trädiga" terrängen till en bred och lång eng. En betesmark för bytesdjur. Men just denna
natt var den tom.

Hon drog efter andan och hennes kropp darrade lätt till innan hon tog ett lätt språng frammåt innan hon
satte fart på den springfulla benen och hennes kropp sprang lätt och dansande fram över engen.
Vindens drog i hennes päls och hon sprang mot månen. Men hur mycket hon en skulle springa så skulle hon aldrig
nå den. Då hon kommit i slutet av engen så saktade hon in. Hennes andetag var tyngre, men hennes
kondition var ännu på topp och det var inget som ansträngde henne mycket.

Hon vände sig om och granskade streckan hon hade sprungigt och satte sig sen ner innan hon
lade sin kropp ner, men hennes huvud var ännu höjt.
Hon ville yla, men ville inte brytna tystnaden. Hon ville kalla på honom. Men kunde inte.

Hon sänkte huvudet mot tassarna som blivit blöta av dagg.
Kall men endå skön att vila sitt huvud på.
Ögonen stirrade en kort stund ut i mörkrets dimma, försökte
se och finna. Men slöt dem sen. Hennes kropp föll i en
mjuk dvala. Och hennes kropp svevade i skyn, men hon skulle
falla. Falla ner ner ner, och aldrig kunna ta sig upp igen.

Men hon var inte rädd, nej tvärtom. Hon var ytterst förväntasfull.
Men sömnen räkte inte länge, hon kunde inte sova. Inte nu
och den mjuka dvalan förvandlade sig till värkliga livet igen och
hon slog upp ögonen och höjde sig upp på alla fyra igen.
Som om hon aldrig hade sovit, bara blundat.

Så satte Ying fart igen, nu med mer lugna fasta steg rörde sig
hon frammåt. Hennes ögon spelade inte samma nyfikenhet,
de var bara bestämnda och längtande. Men lockandet från
trädens kronor kunde hon inte motsstå och hon hoppade upp
på en av grenarna. Och fortsatte sen genom träden.

Hon stannade upp då hon såg den svarte skepnaden ligga stilla
på marken. Hon visste att han visste. Att hon nu stog bara 3 m
ovanför hans svarta kropp och tittade på honom.
Ying lade sig stilla ner på grenen och bara iaktog honom. Försökte
hitta hans doft, som hon aldrig fått känna. Hur kunde det vara så
konstigt att ha såna känslor för en död?

Men han var inte död i hennes ögon. Med huvudet lutande mot tassarna
och ögonen fulla av längtan log hon stilla och iaktog honom.

(bajs! D:)

Den ena tassen dinglade ner från stammen medan hon hade sitt egna
huvud lutad mot den andra. Huvuder var en aning på sne då hon
kollade på hans stora muskulösa kropp. Hon hörde på hans korta
ord och vinklade öronen bakåt innan de åkte fram igen.
"Du är inte så lätt att hitta precis, som andra" sa hon och
log mjukt. Hon reste sig sen och klättrade ner till grenen under innan
hon hoppade ner och tog mark. Gick lätt fram till den svarta kroppen
och satte sig ner. "Det är inte bra för dig att bara ligga sådär,
andra kan ju få för sig att du värkligen är död" sa hon lätt
retsamnt men också mjukt och flinade så de vita tänderna syntes.

Hon lade sin ena framtass på hans svarta päls och tittade sen ner
mot hans huvud. Hon lyssnade på hans sång, men sa inget.
Fast hon visste att natten inte var oändlig. "Får jag fråga en sak?"
sa hon tyst men väntade inte på svar innan hon fortsatte
"Vem gjorde dig igentligen till vampyr? Och varför tillät du det?"
hon la huvudet på sne och hade fortfarande sin blick fast på
hans ansikte.

(Blev skit kort -,-)

Hon andades försiktigt, ut och in, hon var inte död..
men han var och det skulle hon inte kunna ändra på.
Hon höll kvar sin tass, log tyst för sig själv medan hon
iaktog honom, varje hårstrå som satt på hans kropp,
hon måste komma i håg allt då han försvan igen..
"Det gör jag alltid" sa hon försiktigt och flinade
svagt, road. Hon hade bara varit nyfiken, viljat veta
mer om honom, mycket mer. Det fanns för många
frågor. Men han blev arg ilsken. Hon ryggade inte
undan men lyssnade på honom och strök försiktigt
med tassen på hans päls tills han tystnade.

"Vissa söker bara evigt liv, tycker det är en gåva.
Trodde inte du var sån heller. För sånna är oftast lite
vrickade... inte för att man själv ska säga något.
Tjej som försöker vara ninja och är förälskad i en
vampyr." hon skrattade till och fortsatte att strycka
med sin tass över hans päls. "Men vem var han som
gjorde det mot dig?" sa hon nu med mer allvarlig
stämma, nästan lite sorgsen.

Hon pratade, han lyssnade. Han hade lugnat sig
slappnat av. Han behövde mer kärlek en vad hon
kunde ge. Hat för vampyrer var stort för andra.
Det visste hon gott... Men de var endå som oss
andra.. Han reste sig och hon kände hans andedräkt.
Kall mot hennes egna varma.. Hans röst som fick henne
att tystna sen den kära tungan mot hennes nos och hon
darrade till, lätt som ett höstlöv.

"Gissa" viskade hon bara tyst i hans öra och slöt
de blå ögonen och så mindes hon den gången, förra
gången då han bitit henne. Dett hade inte varit hemskt.
Bara underbart... Hon förde sin nos mot hans öra, till
hans päls och borrade in sin nos i den.
Det var nu, och ingen skulle få ta denna stund i från henne.
Men tänk om han bara spelade ett spel, lekte med henne
som katt och mus? Nej hon var inte rädd för honom, bara
att bli sårad.

Hon försökte dra in hans doft, men det gick inget. Det enda
som luktade kring honom var den svaga doften av död.
Så hon slutade försöka och lät sig i stället bara föloras och
slöt ögonen. Men snart slutade det, lika snabbt som det
börjat. Han gick bakåt... lät henne stå kvar med slutna
ögon och hon öppnade dem tvärt. En rätt så utstött
min kom i hennes ansikte men försvan snart och hennes
ögon glänste till innan hon skakade på huvudet.

"Följ med" sa hon sen efter en kort stund och började
gå mot platsen där hon kom i från. Hon vände sig om
och tittade på Tavar och lade huvudet på sne och
ögonen glittrade till.