[Vill helst att INGEN ifrån någon flock hoppar in här, det blir lite störande då. ^^"]

Solen sken över skogens alla lövträd och det var en väldigt fin dag, skogen var full av liv och något vitt-blått-svart kom springande, fyra ben bar upp individen för att ens kunna springa, denna filur hade siktat in sig på en liten sjö, den vite hoppade snabbt och smidigt i sjön, men på något vis ändå en aning klumpigt på grund av sin maskulina kropp. Ett stort plask kunde höras då den vite snuddade vattenytan och föll i. Simfenorna förde honom till bottnen av sjön och han trivdes i vattnet, gälarna på den vite gjorde så att han kunde andas hela tiden och slippa gå upp till ytan för luft. På vardera framtass kunde man finna vardera simfena och stödben, vilket gjorde det allt mycket stadigare i vattnet och lättare att simma med frambenen.

Den vite lade sig där med ryggen emot den sandiga bottnen och bara låg där, han tittade upp emot den gula solen, den var vacker, och han började att skjuta ut en liten virvelvind i sjön, men bara en litenofarlig en som var kanske vara 1dm hög och alltså mycket liten då da. Den vite studerade sitt egna verk och fortsatte att skjuta, fast denna gång is, små isbitar, mycket små och ofarliga som snurrade runt i den lilla virvelvinden, och den vite började att jaga virvelvinden på bottnen, och försökte komma ikapp, och tillslut på grund av sin skicklighet; kom han ifatt den och trampade på den för att få slut på den lilla leken. Nu simmade den vite upp till vattenytan för att titta om någon var där, dom blåa ögonen sökte över området, och plötsligt fick han syn på något vitt inte så långt bort; huvudet slank ner under ytan och han simmade ner till bottnen, han var inte rädd, men osäker på vad han skulle göra. Han visste inte vad eller vem det var som stod där.

[Pax till ENDAST Ying! 8D]

Skogens löv dallrade till i vindens drag, löven hade gulnat som allt på hösten. Grått och trist, regn helatiden, men inte nu. Inte denna dag.
Denna dag skulle man njuta av eftersom solens sken och lövskogen värkade vara av guld. Från lövens alla gula färger till solens strålar som gjorde allt gnistrande.
Löven ville sleppa sig lös från trädens kronor för att sen få flyga i väg med vinden. Skogen virvlade av liv, djur som sökte mat inför vintern. Men en vit
varghona med en lila svart "punk" man som gick fram i skogen. Hon hade ett par blå gnistrande ögon, som var pigga och nyfikna på omvärlden.
Hennes steg var snabba och kvicka och hennes öron vinklades åt alla håll. Och så tog hon ett kvickt och smidigt språng frammåt och fällde ut de långa kattliknande klorna
som tog sig fast i stammen och förde henne snabbt upp åt längs björkens stam innan hon hoppade upp på en gren och stannade upp, det såg nästan ut som om
hon försökte hålla balansen. Men hon hade inga problem med det. För hon höll sig mest uppe i träden, så varför så skulle hon inte hålla balansen då?

Ying förde sig lätt över till träd till träd. Och hon jobbade fortfarande på att göra sig ljudlösare i träd och smidigare. En regning elr blåsig dag så hördes hon aldrig.
Men som nu kunde man höra, mjuka stamp från träden då hon landade elr om hon landade fel och nån kvist bröt.
Hennes energie var aldrig slut. Vatten. Det var det som mötte hennes nos. Hon förde sig mot "doften" elr vad man skulle kalla det.
Fortfarande genom träd. Men stannade upp då vattnet skymntades och hoppade kvickt ner på marken igen. Och började försiktigt röra sig mot vattnet.
Men så fördes något upp mot vattenytan och spräckte vattenytans lugn. Ying ryggade bakåt men stannade sen upp då det som hade kollat upp på henne
försvan ner igen. Hon gick försiktigt fram till vattenytan, mycket tyst och tittade nu ner mot den stilla vattenytan. Hennes ögon glittrade till av nyfikenhet
då hennes spegelbild bildades i vattnet. Vem fanns där nere?

(Nice inlägg du skrev! :D)

[Tack detsamma! ;D]

Det vite visste vad han skulle göra, så han simmade upp till ytan så att bara huvudet syndes; "Hejsan .. vem är du?" Frågade han och såg på den andre framför honom, medans han väntade på svar simmade han omkring i vattnet. Simmade snabbare och snabbare, och tills han blev lite yr så stannade han och såg på den andre, ännu en gång. Dom blåa ögonen letade efter något som han kunde skjuta på, och så tillslut, hittade han något perfekt. Den vite började att skjuta stora istappar på ett träd så att den blev helt full av is, nu var det inte längre en björk; nu var det, en gran? Med fina istappar på och som var väldigt skickligt smyckad med olika former på isen? Overkligt. Eller kunde det vara möjligt? Javisst, så var det, den vite gjorde allt trist. Han gav sig på ett till träd, denna gång en ek lite längre in i skogen, kanske 12 meter bort, men det var inte något svårt för honom, oh nej, allt var bara så lätt. Men så vände han blicken emot den andre vite igen, facinerande hur den kunde ha man tyckte han allt, aldrig hade han sett någon med man, bara pannlugg. *Hur kan denne ha en sådan fräck man? Så färgglad, och dom färgerna som gör en så glad. Och kärleken .. denne påminner mig bara om min älskade Love .. Hoppas att du har det bra där uppe, hör du det? Love?* Tänkte han och såg upp emot himmelen, sedan fälldes en istår som ringlade sig ned för hans högra kind. Det såg ganska så overkligt ut, men i vissa stunder så gråter han ovanligt, eller kanske skrattar.

Dom blåa ögonen vändes sedan emot eken igen som han hade gjort så fin, och isen glittrade vackert i solens strålar, den fina gula sol som värmer världen. Tassarna trampade sig fram i vattnet och den vite kom till land, han ställde sig i gräset framför den andre. Han bugade svagt med huvudet för att vara artig, och sedan gick han emot den gamla be isade eken. Han såg upp emot den, tänk att det var han själv som hade piffat upp denna gamla ek, han log lite smått för sig själv, och vände sedan sitt huvud emot den andre, ännu en gång. Leendet dog ut ..