Han jagade fram genom Höstskogen med siktet inställt på den flyende hjorten. Skuggvargen som for förbi kunde tas för en svart blixt, eller en blinkning som svärtade ögonen för en sekund, för sedan var han borta och de enda tecknen på att han någonsin passerat var att de rödfärgade höstlöven darrade på buskarnas grenar.
Men så träffades han av en lukt, som fick stopp på honom lika effektivt som ett slag hade gjort. Han tvärnitade och nästan ramlade framåt flera steg, medan hjorten försvann mellan träden. Men han kunde inte förmå sig att fortsätta. Lukten stack i näsborrarna. En lukt som vanligtvis steg upp från hans byten. Fast aldrig så här starkt.
Lukten av död. 
Med rynkade ögonbryn hämtade han andan en kort stund, lät pulsen gå ner och hjärtat lugna sig efter jakten. Det var inte hela världen - han kunde återuppta jakten senare. Så hungrig var han inte. Istället kände han ett hett behov av att spåra upp luktkällan, det som osade död, och ta reda på vad det var en gång för alla.

Så han började trava raskt framåt, följde lukten tills han återigen tvärstannade. Ögonen spärrades upp av rädsla och förvåning. Framför honom vacklade en varelse framåt, och den stank. På riktigt. Han kunde nästan se lukten stiga upp från den ruttnande kroppen. Det var nästan omöjligt att se att det en gång hade varit en räv, men han såg den vita svansspetsen. Kroppen var obehagligt mager, revbenen bröt nästan ut ur huden, och det högra frambenet verkade vara brutet. 
"Herregud", viskade han misstroget.
Räven raglade plötsligt framåt med skrämmande hastighet och flög på honom med saliven skvättande om käften. Sekunden därpå kände han hur ett antal sylvassa tänder begravdes i huden på hans pälsklädda hals, precis över skuldran. Ett skrik av smärta, förvirring, rädsla undslapp honom och han backade samtidigt som han ruskade på sig för att bli av med räven som hängde i skinnet på honom och vägrade släppa taget. 
Till slut förlorade räven greppet och slungades mot ett träd. Kroppen träffade stammen med ett oerhört äckligt ljud, som han inte ens kunde beskriva. Räven blev liggande på marken och han stannade inte för att se om den reste sig.
Medan han flydde pulserade en tanke i hans huvud, i takt med blodet som rann ur bettet på halsen.
Den som är död bits icke. Så var det ju.
Men den här hade gjort det.

[Ensamt inlägg.]