Han slingade sig fram genom vattnet, från sida till sida med huvudet bara precis ovanför ytan samtidigt som benen vilade mot magen. Så blev vattnat allt grumligare och slutligen blev det ytterst svår att simma. Trött klättrade han upp ur leran och spanade ut över våtmarkerna. Nu hade han lämnat öarna bakom sig. Kanske inte för alltid, men för en stund. Han hade gjort en liknande utflykt i sin ungdom, i sitt förflutna, men då inte vågat sig ut i det okända. Det var något han ångrade numera och det var det som drivit honom ut på vandring igen. Det enda han fått utav sin förra resa var ett par ärr och ohyggliga smeknamn. Serpier blev han kallad redan av öarnas invånare, men inne i landet hade fördomarna varit fler. Man blir ju bitter bara av att tänka på det tänkte han med en bister min. Nu hoppades han att världen var mer accepterande emot de av hans slag, eller att han skulle hitta fler som honom själv. Visst hade de funnits ett fåtal bland öarna, som hade sina nästen och simmade emellan varandra för att utbyta värme, men de var aldrig en gemenskap som Serpier kommit in i. Även i den egna societeten var han utstött. Trotts att man kunde anta att han efter 30 år av uteslutning skulle vara en ganska kall känslolös hane så var så inte fallet. Närmast naivt hoppades han ännu att varje möte skulle bli av det bättre slaget. Att han slutligen skulle välkomnas av varma vänliga själar. Så det var med sådana förhoppnings han påbörjade vandringen in i landet. Med lätta steg och nätta tassar hoppade han mellan de olika ojämnt fasta tuvorna. Pälsen var brun och stripig av leran men rygg och ansikte var fortfarande vackert grågult som alltid och de blekgröna ögonen gnistrade då de sökte efter nya platser att sätta tassarna på. Han var inte rädd för att bli skitig men ville helst inte fastna någonstans. Det skulle vara ett just typiskt slut på hans vandring, innan den ens hann komma igång..

Galenskap. Illojalitet. Mörker. Det var några få av en hel uppsjö av ord som kunde beskriva en sådan varg som Asmodeus. Hans patetiska familj hade varit duktiga på att beskriva honom, och hans bröder lika snabba på att med en hånfull blick se ner på honom. De hade aldrig förstått sig på honom, aldrig förstått hans storhet, och vad han kunde bli. Vad han skulle bli. Han var ju praktiskt taget en Gud, och att de inte ville böja sig för hans storhet var skrattretande.

Han hade strövat från Kaiwood och genom Eldskogen, och hade slutligen nått den här intetsägande platsen. Träsket. Det var en bister syn, minst sagt. Han stannade upp och såg ut över platsen. Våtmarker, blandat med träd och torra markbitar. Asmodeus visste inte riktigt vad han gjorde här, egentligen. Det fanns knappast någonting att sätta tänderna i, varken byten eller andra vargar. Om man inte talade om fåglarna, men de kunde knappast gå under termen 'mat'. Omedvetet for tungan ut ur munnen och över läpparna. Käftarna var fortfarande rödstänkta av blod och smaken av järn fyllde munnen. Han ryste till av den där underbara känslan som for genom kroppen vid smak av blod. Smak av död. Det fanns nog ingenting som kunde mäta sig med den. Den fick honom att rysa, fick honom att skratta, men inte minst gav det honom ett sug efter mer.

Med tunga, men ack så smidiga rörelser, tog han sig längre in i träsket. Han visste inte riktigt varför, men benen bar honom längre in, även om han var säker på att det inte skulle finnas någonting av intresse här.

Den långa svansen hölls högt över marken bakom honom, den lilla pälstofsen på dess slut var lerig och stripig, något han skulle göra något åt så fort han tagit sig ur dessa snåriga träskmarker. Den blå tungan slank då och då ut mellan de breda läpparna och smakade på luften. Först doftade det bara unket från sänkorna och gaserna som puttrade upp genom gyttjan, men snart kunde han ana en annan doft. En liten symfoni av dofter, så känsliga och så delikata. Han log och ansiktet delade på sig ända upp till öronen. En varg. En annan av hans slag. Kanske inte en Serpier, kanske inte en vänlig själ men likväl hans första möte! Han kände hur det pirrade i honom av ivrig förväntan och tassarna började föra honom snabbare framåt. Det dröjde inte länge innan han kunde se främlingen. En snövit hane, om än med lite träsksmutts i pälsen, med gnistrande klarblå ögon. Leendet log kvar på hans läppar då han stannade. Öronen låg fortfarande, så som de alltid gjorde, bakåtlutade mot hans nacke. Inte för att han var rädd, arg eller osäker, men för att det var det som för honom kändes naturligt. Det var där de gulfläckade öronen hörde hemma. Han höjde lite på huvudet och sökte den andres blick.
"Var hälsad"
Sa han med en lätt uppspelt vibration på rösten.

Någonting dök upp, störde hans vy av omgivningen och fick honom att reflexmässigt slicka sig kring munnen. En varg, alldeles för lång än vad som var normalt, med ormliknande kropp och lika tråkig i färgen som träsket de befann sig i. Lite så där matt grågrön. När varelsen, vargen, talade ljöd rösten i Asmodeus öron, och han kände hur det började koka uppe i huvudet på honom. Återigen slickade han sig om munnen, denna gången medvetet. Hungrigt stirrade han på den andra, tills dess att han insåg att han faktiskt blivit tilltalad. Ögonen smalnade av och han flinade mot den andre.
"God day", svarade han dovt, utan vidare tanke på att den här främlingen kanske inte talade det språket som Asmodeus var van vid att ta i sin mun. Men han var inte den som rättade sig efter andra, snarare tvärtom - det var alla andra som borde rätta sig efter honom. Han stod över alla dessa sorgliga invidider som befolkade detta land.

Det ryckte till lite i öronen då hanen talade men de låg kvar på sin plats. Var det så att hanen enbart pratade Nimorian? Själv var han upplärd men samtidigt inte på topp när det gällde just det språket. Men, hanen hade ju förstått hans hälsningsfras. Fast kanske var det sånt alla lärde sig, precis som han var tvärsäker på vad Good day innebar. Oh well, tänkte han och insåg att det var på Nimorian, det var lika bra att bara köra på. Språkmissar fick inte bli en faktor i hans första möte!
"Mår jag fråga vad en hane sssom ni gör i desssa marker?"
Ännu ett försiktigt provande leende klöv hans ansikte mitt itu.

Hanen fortsatte att tala på det språk som Asmodeus inte var bekväm med att tala. I hans ögon var det ett döende språk, medan Nimorian snarare var på uppgång.
"Well...", började han och tog några steg närmre den främmande reptilvargen. Hans blick var stadig fäst på den andra, och utan att vika av med blicken eller knappt ens blinka fortsatte han; "I'm just looking for something to sink my teeth into."
Flinet växte sig bredare i hans ansikte och han naglade fast blicken på hanen. Men han visste inte själv om han faktiskt var ute efter det han just yttrat sig om, eller om endast känslan av att se någon darra inför honom skulle räcka för att mätta hans hunger. Den hunger som Asmodeus hade handlade inte rätt och slätt om att döda, nej, Asmodeus var en mycket mer komplex individ än så. Likväl som blod kunde få honom att rysa av välbehag, likväl kunde synen av en skräckslagen undersåte ge honom samma känsla.

Om så var möjligt pressades öronen än längre ner på hans nacke och han flyttade huvudet bakåt i samma  takt som hanen rörde sig framåt. Tungan slank reflexmässigt ut mellan tänderna medan ögonen spärrades upp lätt panikartat.
"You... You wanna hunt?"
Försökte han sig på. Kanske var det det, och inte det mycket våldsammare o farliga alternativet, som hanen hade menat? Kanske kunde de komma bättre överens om de båda pratade nimorian?
Ja detta första möte gick ju allt snyggt!

En lilla paniken som uppenbarade sig hos den andra fick Asmodeus att rysa till av behag. Den där känslan, av se någon annan rädd, var obeskrivlig. Nästan lika underbar som känslan av att hålla någon annans liv i sina tassar. Att få vara den som bestämde över liv och död.
Hanens prövande ord fick Asmodeus att skratta lätt, men han respekterade främlingen för hans användande av Nimorian. Men bara lite.
"A hunt? Well only if you are willing to run for your life", hans ögon smalnade av och mungiporna drog uppåt i ett brett flin. Sedan ruskade han lite på huvudet rullade skulderbladen bakåt lite. "I have tasted lizards before, but never a wolfsnake like you. Tell me, how do you taste?", han tog några steg närmre och slickade sig om munnen. Kanske smakade de likadant, men han hoppades inte.

Man kunde tydligt se hor rädslan tog sitt grepp i hans kropp. Visserligen darrade han inte, tack gudarna han kunde komma undan med lite stolthet kvar för han darrade iallafall inte, men den långa halsen var intryckt i kroppen och öronen stora och vattniga. Den långa svansen hade krupit in mellan benen och den svartgula pälstofsen på dess topp - som nu mer var gyttjebrun -  svängde försiktigt fram och tillbaka. Och även om hanen uppenbarligen var en ondskefull skapelse, och även om han blev hotad till livet, så kunde han inte låta bli att känna både skam, bitterhet och ilska då vargen påpekade hans ormblod. Såklart, fördomarna i det här landet hade kanske inte förändrats över huvud taget de närmsta tio åren.
"Well, actually, we're warmbloods so i guess we taste about the same as any wolf.."
Fick han ur sig, varför viste han inte. Det var en ytterst besynerlig sak att besvara. Men kanske var det för att han ville poängtera att han visste var mer varg än orm.
"And like other wolves, we are people. And we'v got loved ones.." okej inte han "And we're able to feel fear."
Tonen var nu lätt anklagande och han såg på den andra med en besviken min.

Asmodeus såg en klar rädsla hos den ormlike, och flinet växte sig allt bredare ju längre han betraktade den besynnerliga varelsen. När denne varelsen sedan besvarade honom kunde han inte låta bli att låta ett roat skratt lämna honom.
"Maybe you shouldn't have said that", väste han och slickade sig instinktivt om munnen igen. "You know, I am tempted to try out, if your words are true", fortsatte han. Han rörde sig långsamt närmre den andra, men vek sedan av och började traska i en cirkel runt främlingen. Hela tiden försökte han att låta bli att vandra i någon blöt pöl, och samtidigt ha ögonen fäst på vargen, ödlan, whatever, som han nu hade i mitten.
"Loved ones?" han lät ett skratt eka ut från hans strupe. "Love is an illusion. Created by fools, for fools", han fortsatte skratta medan han cirkulera runt den lilla hanen.