Den mörkt röda hanen har lämnat Höstskogen bakom sig och stäppen sprider ut sig framför honom och runt omkring. Här har han aldrig befunnit sig tidigare och det är med spänd glädje och nyfikenhet som han rör sig framåt i lätt trav. Vart ska han gå? Han följer tassarna och nosen darrar lätt när den fångar upp och filtrerar alla dofter som vinden sveper med sig. Tänk så långt han faktiskt har kommit sedan han lämnade Nordan. Det känns som en evighet sedan.

Med raska steg travar han fram och den intensiva gröna blicken ser sig piggt omkring. Solen har lämnat sin högsta punkt på himlen och än är det många ljusa timmar kvar till mörkret drar in över världen igen. Han har gått om tid att se sig omkring och försöka hitta något att äta kanske. Och senare kanske även en plats han kan vila på. Han har gått om tid.

Öronen står orörliga på huvudet. Vargen hör ingenting i alla fall. Tassarna trummar mjukt mot underlaget för varje steg han tas. Trots att han inte hör om hans framfart skulle vara ljudlig så rör han sig lätt på tassen och har ett relativt dämpat steg när det kommer till ljudnivån. Svansen hålls i linje med kroppen och guppar mjukt med i vargens rörelser.

Hastigt stannar vargen upp när det är något som fångar hans fokus. En bra bit längre fram står ett gäng vildhästar och betar fridfullt. Sådana där djur han han nog inte sett tidigare. Är det bytesdjur? Det här var intressant. Lugnt sätter hanen sig ner och iakttar vildhästarna.

[PAX TILL PAIMONIA]

Hon hade nått en stor stäpp, helt olik de skogsklädda områdena hon kom ifrån. Det var som om världen plötsligt hade förändrats. Det påminde henne till viss del om Numoorislätten som hon passerat tidigare, men det var som om detta område var aningen... kargare. Numoorislätten hade känts mer grönskande än denna plats. Varför visste hon inte riktigt.
Djurlivet var annorlunda här också. Paimonia hade först inte varit säker om där fanns några byten, men så hade hon stött på en mindre kanin. Den hade fått duga som måltid.
Där fanns också stora hovdjur, vars sinnen inte liknade några andra hon hade stött på. De fascinerade henne, och därför hade hon för en stund stannat till en bit ifrån en stor hjord av dem. Hon hade gärna tagit sig närmare. Men att fälla en av dem verkade vara en utmaning. Och faktumet att de verkade röra sig i klunga gjorde dem heller inte mer lätt tillgängliga. Säkerligen skyddade de varandra, precis som vargflockar gjorde.

Paimonia gäspade och sträckte på sig. Hon hade vilat nu, sett nog av de stora djuren. Det var dags att röra sig vidare. Hon hade en flock att finna.
Så reste hon sig och började vandra. Men inte hade hon hunnit långt innan hon märkte ett sinne som var bekant. Ett som tillhörde en varg.
Hon stannade upp, vädrade. Blicken svepte över slätten, och visst kunde hon väl skymta en gestalt längre bort? Kanske det var något med information, någon som kunde hjälpa henne. Det skulle hon behöva, för nu var hon åter i sitt planlösa vandrande. Den sista ledtråden hade lett henne hit, hon behövde något mer att följa nu.
Så med smidiga språng styrde hon färden mot den främmande vargen.
"Främling!" ropade hon medan hon kom allt närmare. Några språng till, sedan saktade hon av på farten tills hon slutligen stannade en bit ifrån den andra vargen. En hane, med rödaktig päls. Hon närmade sig honom bakifrån, men han borde väl ha hört hennes rop.
"Var hälsad."
Hon flinade emot den andra vargen, sökte hans uppmärksamhet.

Tyst och stilla iakttar han vildhästarna längre fram. Funderar på hur deras kött skulle smaka. Det vore intressant att testa. Men deras ben och hovar ser fasligt starka och hårda ut. För att inte tala om deras muskulösa kroppar. Nog skulle han kunna tänka sig att deras kött skulle smaka fasligt gott. Det vattnas nästan i munnen vid tanken. Men det är dumt att förvänta sig något när han faktiskt inte har en aning om det är sant och inte heller vore det smidigt att riskera något genom att försöka fälla en av dem helst själv. Och inga krafter som skulle kunna vara till nytta besitter han heller. Åhja, det är intressant att studera dem i alla fall. Han kanske kan lära sig något av det?

Plötsligt får han en känsla av att vara iakttagen. Att inte vara helt själv längre. Det känns som att något kryper upp för ryggraden på honom. Öronen klipper till på huvudet och han reser sig snabbt upp och snor runt och står plötsligt öga mot öga med en svartblockad ung hona. Överraskat ser han på henne.
"Vem är du?" Frågar han lätt misstänksamt. Är det någon nackdel med att inte höra något som stör honom så är det att inte kunna höra om någon försöker smyga sig på honom. Och han bannar sig själv för att ha varit så oaktsam. Främlingen skulle mycket väl ha kunnat hoppa på honom och gjort slut på honom om hon velat. Kanske upptäckte han henne i sista stund? Man kan inte vara nog försiktig. Och Törne själv behöver verkligen vara extra vaksam.

Paimonia stannade upp. Det var som att han inte hörde henne. Ingen reaktion gavs. Eller så kanske han bara var dryg? Ögonen brynen rynkades i hennes panna och en svag irritation fick hennes svans att svepa bakom henne.
Men så plötsligt, som att främlingen med ens blev medveten om hennes närvaro, svepte han runt och stirrade emot henne. En snabb och bestämd fråga uttalades, och Paimonia blev så bestört att hon backade ett steg vid hans hetsiga beteende.
"Paimonia," svarade hon med en irriterad röst. Hon stirrade emot honom samtidigt som hon fnös. Vad var detta för en dåre? "Vem är du?"
Det verkade som att denna varg var lite speciell, minst sagt. Och helst hade hon bara velat vända honom ryggen. Men hon kunde inte, inte innan hon visste ifall han bar information om flocken hon sökte. Hon fick helt enkelt skynda sig till den frågan, för att sedan kunna vandra vidare från den här galningen.

"Aimona?" Han smakar lätt på namnet. Det låter fint. Men han har en kliande känsla i bakhuvudet att något inte är riktigt rätt.
"Mitt namn är Törne". Han ignorerar känslan för stunden och sveper lätt till med svansen efter att ha presenterat sig och ett lätt leende placeras på hans läppar.
"Är det något du vill eller är du bara ute på vandring?" Frågar han och flinar lätt åt tiken. Lite söt är hon allt.

[Förlåt för supersegt och kort flummigt svar men jag har inte haft någon ork alls för numoori på länge].

Huvudet lades lätt på sned medan Pai lyssnade till hans uttal då han sade hennes namn. Han missade en hel bokstav. Nej, något stod inte riktigt rätt till, hon kände det på sig. Hans hetsiga beteende då de möttes och nu hans underliga uttal... Det var inte bara hennes namn han sade konstigt, utan alla ord han uttalade verkade nästan vara... Som om han talade med en brytning på något annat språk, men ändå inte riktigt så.
Hon såg emot honom med en fundersam blick. Nej, det var lika bra att gå rakt på sak, här ville hon inte spilla onödigt mycket tid.
"Jag letar efter flocken Qu. Du råkar inte veta något om var de befinner sig, Törne?" Hon ansträngde sig, uttalade hans namn extra tydligt, som en tydlig pik om att han hade sagt hennes fel.
Med en smått misstänksam blick slog hon sig sedan ned i sittande ställning, inväntade hans svar. Ifall hon hade tur kanske hon skulle få veta vars dessa vandrade Qu-galningar höll till. Det vore då verkligen på tiden.

Han tippar huvudet på sne när hon talar.
Qu? Flocken Qu? Han har fått veta att den flocken ska hålla till på stäppen här någonstans. Han har inte funnit dem än. Han är fortfarande osäker på om han ska försöka leta upp dem. Men om någon flock vore trevlig att bli en del av så vore det väl Qu? Det är så han har funderat i alla fall.
"De ska befinna sig här någonstans. Söker du dem med?" Han rätar på nacken och öronen klipper till på huvudet. Den intensiva gröna blicken vilar på den bruna tiken framför sig. Funderar även hon på att kanske bli medlem i Qu?