[Utspelar sig efter att Aisu givit sitt uppdrag till Xerxes. Ensamroll, svara ej tack.]

Aisu sprang ikapp Uriko. Han hade inte hunnit speciellt långt och hon var snart vid hans sida.
"Jaså, ni ville ta en promenad ändå?" frågade han med ett leende mot henne.
Aisu log brett tillbaka.
"Ja, men jag behövde bara tala med Xerxes", svarade hon och log svagt tillbaka. "Jag har skickat ut honom på uppdrag."
"På så vis", sade hanen och klippte med öronen.  "Vi får bara hoppas att han klarar av uppgiften."
Aisu nickade kort. "Det tror jag nog."
De fortsatte sedan gå en stund under tystnad. Då och då sneglade hon på Uriko, såg hans tassar röra sig över marken, såg öronen då och då klippa till på huvudet. När hon hade blicken framåt kunde hon då och då se i ögonvrån hur han vände på huvudet och såg på henne, och hon fick bita ihop för att inte ett leende skulle avslöja att hon var medveten om det. Efter ett litet tag slog Uriko till henne på benet. Sedan tog han några skutt tillbaka och flinade finurligt mot henne.
Aisu stod först och bara kollade. Vad i hela friden höll han på med?!
"Kom igen. Du är!"
Aisu suckade och himlade med öronen. "Snälla Uriko, vi är väl inga barn heller"
"Kom igen! Man blir aldrig för vuxen för att ha roligt"
Aisu log, förstod hans poäng, och sanningen var att han hade så rätt. Istället för att vara vuxen sköt hon ifrån marken med bakbenen och kastade sig mot honom. Hon sträckte fram tassen och dunkade honom på huvudet. "Du är", skrattade hon och hoppade sedan iväg för att han inte skulle hinna slå henne tillbaka. När han kom springandes emot henne satte hon av i full fart mellan träden, vilt fnissandes. När hon kollade bakåt såg hon att hon hade honom hack i häl, han verkade inte ge upp i första taget. Hon stannade till, snurrade runt och såg han komma farandes. Uriko tog ett litet skutt och kastade sig rakt mot henne, Aisu backade, snubblade till och föll på rygg på marken. Uriko landade ovanpå henne och deras nosar möttes för en kort sekund. Uriko log lite generat, men gick inte bort. Aisu log.
Plötsligt, som en blixt från klar himmel, kunde hon se en annan varg framför sig. En hane med fler gråa nyanser än de som Uriko hade, och med de allra vackraste bärnstensgula ögonen som hon någonsin hade sett. Det var nästan så att hon till och med kunde känna hans doft. Inte Urikos, utan Hans.
"Gå bort!" röt hon.
Uriko gjorde som hon sa och backade bort några steg och såg oroligt på henne. "Vad är det?"
Aisus blick smalnade av och hon vände hastigt blicken till honom, men hon sa ingenting, i alla fall inte till en början. Hon bara såg på honom, men den enda hon kunde se var Fiero.
"Jag går tillbaka till lyorna", sade Uriko, aningen irriterat men samtidigt med en lugn stämma.
Aisus svarade inte, men såg efter honom då han försvann bort. Hon suckade tungt, varför var Fiero tvungen att fortsätta hemsöka henne? Han var borta, han skulle aldrig komma tillbaka, så varför kunde han inte bara försvinna på riktigt? Hon gillade Uriko, men minnet av Fiero fanns fortfarande kvar, hängandes över henne som en mörk dimma.
(Du kommer aldrig bli fri, Aisu)
Aisu ignorerade den inre rösten, även när den fortsatte att tala med henne. Hon ville inte lyssna på Envidia, ville inte höra hennes hånfulla stämma och sarkasm.
(Du kan inte slippa mig, Aisu. Bara slappna av och luta dig tillbaka)
Aisu rusade irriterat på huvudet och började gå genom skogen. Hon gick inte raka vägen tillbaka mot lyorna, utan tog en omväg runt dem. Faktum var att hon inte riktigt planerade att gå tillbaka dit, inte ännu. Kanske skulle hon ta och sova utomhus under den kommande natten? Bara för att få rensa tankarna lite.
(Ingen dålig idé, Aisu)
(Knip igen)
Vid roten av ett stort träd lade hon sig ner och slöt ögonen, lät kroppen och huvudet få vila och falla in i sömnen.

När hon vaknade igen var det natten. Skuggorna dansade mellan träden på de ställen där månen ljus inte tycktes nå. Hon reste på sig och ruskade på sig för att få löv och jord att ramla från pälsen. Nöjt såg hon ut över skogen.
(Släpp ut mig!!)
"Nej, mitt lilla hjärta, det tänker jag inte göra", svarade hon med en sammetslen röst. Den inre rösten fortsatte att skrika, kämpade för att ta sig ut. Men det skulle inte hända. Nu var det Envidias tur att styra och ställa lite.