Den vanligtvis brännande solen var idag en aning skonsam mot den flygande drakvargen. Visserligen bländade fortfarande strålarna honom men hösten var nära och solstrålarna var en aning svalare än vad de brukade vara. Trots att de inte var brännande heta så kände Cry fortfarande hur hans pigmentlösa hud protesterade mot solens närhet och existens. Men hanen vägrade att lyssna. Han gillade solen och tänkte njuta av dess sista besök innan vinter molnen skulle gömma den. 
 Under honom låg en tjock dimma. Hanen hade försökt flyga ifrån dimman som bara bringade död med sig, men han märkte att det var ytterst svårt, så stor som den var. 
  Från ovan såg den lugn och stilla ut, fridfull, men sen han hade råkat vandra in i dimman i träsket hade han lärt sig att det kryllade av liv bland den gråa luften. Liv kanske inte var det rätta orden. Varelserna var knappast levande, knappast verkliga. I och för sig hade han bara träffat en men denna lyssna inte till hans ord, eller så kanske den inte kunde lyssna till hans ord. Ögonbrynen bildade ett fundersamt V i hans panna. Det var åt denna riktning han sett alla andra färdats, alla andar färdats. Han kom på sig själv att denna idé, att slippa den döda dimman genom att följa efter andarnas spår österut, inte var särskilt smart. En av hans idéer som inte tillhörde hans mest listiga. Men kanske hade det varit en nyfikenhet som dragit med honom, som lockat honom till att följa dessa varelser. Kanske var deras mål den plats han kunde hitta hans borttappade minnen. 
  Ännu en gång nyfiken och med huvudet fyllt med frågor dök han ner i dimman. Vinden slet i hans sidor när han tryckte in vingarna till hans sidor för att fort kunna komma ned till den främmande marken. 
  Så pass tjock som dimman var det nära att han dunsade rakt ned i marken när han bara några meter ifrån kunde skymta sandkanten som omgav en ö. Snabbt fällde han ut vingarna och hans fart saktades ned snabbt innan han sedan landade tyst på ön. I samma stund som han gjorde det lyfte ett par fåglar, ljudligt ilskna över hanens närhet. Ljudet fick honom att rycka till. Denna dimma fick honom att bli en aning nervös, spänd. Cry kunde inte riktigt förutspå vad som kunde hända, eller vad som skulle hända. 
  Hanen vände sig om, mot vattnet som lugnt rörde sig in mot stranden. Förutom ljudet av de små vågorna var allt annat kusligt tyst. Med sänkt huvud och vaksam blick närmade han sig vattnet för att titta ned i det. Botten var djup, i alla fall av det han kunde se. Det var svårt att se då det klara vattnet reflekterade hans egen spegelbild, samt den gråa luften. 
  Gömde sig något nedanför, eller bakom, honom? Det kändes som det.

(Privat med Cillian)

Cillian hade undersökt den underliga dimman i två dagar. Bestämt hade hon simmat längs med kusten, undersökte hur långt den sträckte sig. Än hade den inte visat tecken på att sluta. Den var oföränderligt tjock. Hon simmade under den mörka ytan, spanade ständigt uppåt. Hur långt hon hade simmat visste inte havstiken. Tack vare sin omgivning gissade hon på Öarna. Öarnas undersida sträckte sig ner mot havets botten. Det var roligt hur mycket av öarna som faktiskt inte visades ovanför ytan.
   Bubblor flöt upp mot ytan i ett pärlband när Cillian slog med svansen. Kraften förde henne uppåt mot ytan. Hon stack upp huvudet och andades syre. Som vanligt raspade det lite i strupen, till skillnad från det lena vattnet. Längre fram låg en ö. På stranden stod en underlig varelse och stirrade ner i vattnet. Vad i hela..? Hon blinkade förvånat och dök ner under vattnet igen. Nästan skyggt simmade hon närmare och kikade upp. Vad var det där? Nyfikenheten fick henne att simma närmare. Tunna, bleka saker hängde från dess nos. Hon bestämde sig för att det var värt att utforska. Käckt slog hon med svansen och bröt ytan. Vattnet rann av den korta pälsen.
   Undrande, utan att säga något stirrade hon upp mot honom, men sa ingenting. De underliga sakerna var nära att nudda henne. Och vad hade han på sin sida? Underliga fenor?

Det var i några få sekunder som han hann reagera när han såg ett par ögon tittade tillbaka på honom under vattenytan, ett par som inte tillhörde hans spegelbild. Först hade han trott att det var hans egna men han såg sedan hur de rörde sig och hur de levde. Snart efter att han flämtat till av synen hörde han ljudet av ett plask och snart därefter kom dropparna flygandes mot hans ansikte. Han ryggade tillbaka men kunde inte undgå de blötta dropparna. Hanen skakade på sig innan han sedan vände fram blicken till varelsen.
Honan såg ut som en varg, i alla fall större delen av henne. Annars liknade hon snarare en fisk med hennes konstiga svans och färg. De nyfikna känselspröten kunde inte undgå att nyfiket sträcka sig efter hennes närhet. Cry begränsade dem dock. Senaste gången han låtit känselspröten göra vad de ville så hade konversationen blivit stel när de utforskade den andre.
"Var hälsad." Började han i mjuk ton, fast hans röst var hög och orden klara.
"Är du en varg?"

Vattnet som skvätt upp i ansiktet på främlingen fick honom att rygga tillbaka. Trots att hon skvätt honom i ansiktet såg Cillian bara nyfiken ut. Ingen ånger kunde skymtas i hennes ansikte - åtminstone inte innan han skakade på sig för att bli av med vattnet. Då log hon lite förläget.
   "Är du en varg?" Knappt märkbart smalnade Cillians blick av. Vad var det för fråga? Klart hon var! Att döma av hans förmåga att tala visste hon att han också var en varg. Såvida inte talande insekter fanns så kände hon inte till något annat alternativ.
   "Ja", svarade hon. "Jag heter Cillian. Du är en varg, eller hur?" Hon var tvungen att dubbelkolla.

Cry log mjukt åt hennes fråga innan han sedan vände blicken på hans högra vinge som han flaxade, sträckte på en aning. Sedan vände han tillbaka blicken på främlingen.
"Till större del." Konstaterade han något skämtsamt.
"Trevligt att träffas Cillian. Jag är Cry. Angenämt." Sa han och bugade en aning med huvudet för att visa att hans avsikter var endast fredliga.
"Vad är denna för plats? Och allra viktigaste; vad är denna dimma?" Frågade han och tittade upp i luften där han visste att den blå skymd gömde sig bakom det gråa.

"Till större del." Något osäker på om han syftade på hennes svar eller fråga så nickade Cillian långsamt. Han verkade trevlig, men hon var fortfarande inte säker. Dimman hade visat sig dölja många undrliga saker, och kanske var denne varg ännu en av dem.
   Cry var namnet som hanen bar. Ordet pockade på hennes minnen och hon försökte beslutsamt dra sig till minnes vad det betydde. Hennes far hade försökt att lära henne flera språk, men Cillian hade aldrig visat särskilt stort intresse. Hennes skicklighet på nimorian sträckte sig inte särskilt lång. Det var därför inte konstigt att hon fick ge upp och nöja sig med okunskap.
   "Vad är denna dimma?" Cillian såg sig omkring. Omgivningen var grå, död och livlös. Det pirrade i henne att återigen påminnas om vad som befann sig runtomkring.
   "Jag vet faktiskt inte. En dag var den bara här.", hummade hon. Den skrämde henne lite, men hon var samtidigt nyfiken. "Är landet ovan också täckt av dimma?" Landet ovan kändes konstigt i munnen, men hon hittade inget bättre ordval.

Hanen nickade åt honans fråga. 
  "Mm." Svarade han. "Men bara nära havet. Hela landet är inte täckt." Hans ögonbryn bildade ett V och han fick ett fundersamt uttryck samtidigt som han ännu en gång tittade på Cillians kropp. 
  "Har du aldrig varit uppe på land?" Frågade han. Hanen borde inte varit förvånad med tanke på vargens utseende. Fenan och fjällen pekade på att havet var Cillians rätta habitat, och förmodligen där hon trivdes mest. Men honan hade också ben och tassar, och det var inte omöjligt för henne att gå upp på land. Dessutom hade han svårt att tänka sig ett liv utan att ha varit på land. Det var ju där han befunnit sig hela hans liv, eller det var där han befunnit sig så länge han kunde minnas vilket inte var jätte långt.

Aldrig varit uppe på land? Cillian rynkade på nosen i en osäker grimas. Beroende på vad han menade som land var svaret olika. Vandrat på fast mark: nej. Stått på klippor: ja. 
   "Definera land", svarade hon med ett litet uppgivet leende i mungipan. Om hon skulle vara ärlig var nog ingenting hon gjort tillräckligt för att kallas land. Att vara ovanför ytan och gå var två olika saker.

Hanen tänkte efter en stund innan han försökte förklara för honan.
  "Har du någonsin begett dig till de mer västra delarna av landet? I öknen där det finns vulkaner, numoorislätten? Har du varit där?" 




(kort)

Det tog inte lång tid för henne att förstå att vad han menade var oerhört mycket mer än vad hon tänkt.
   "Nej", svarade hon lite generat. "Jag har bara varit över land i korta perioder, aldrig lämnat havet för en vandring eller så." Hon var nära att fråga om han någonsin varit under ytan, men gissade på att svaret var nej. Det vatten hon så lätt andades in var dödligt för dem.
   "Havet är allt jag behöver.", förklarade hon.

Hanen nickade åt Cillians ord. Han kunde inte argumentera emot det hon sa, protestera och insistera att hon skulle upptäcka världen. Det var ju sanningen, havet var allt hon behövde. Varför skulle en varg, skapad för att leva i vatten, vilja upptäcka ett land som inte hade något att erbjuda förutom faror? Om Cry skulle fått välja, vilken plats skulle han då välja att stanna på som Cillian hade gjort? Himlen, kanske. Något sorgset fladdrade förbi hans blick en kort stund innan han kom tillbaka till verkligheten. 
  "Är detta ditt hem?" Frågade han och ned mot djupet. Där nere fanns kanske honans familj, helft främmande från den värld Cry levde i. Hanen la pannan i veck när han ännu en gång fångades i sina tankar. Vattnet verkade så lugnt, så stilla. Det verkade så fredligt, men var det verkligen så? Hanen hade bara upplevt några månader i hans liv, i detta land, men ändå hade han träffat så mycket ondska och all ondska hade varit vargar. Så hur kunde vattnet se så fredligt ut när individerna som var där nere var vargar?

"Är detta ditt hem?" Cillian log lite. Det verkade uppenbart att svaret var ja. Om hon aldrig varit på land särskilt länge, var skulle hon då bo? Men hon uppskattade att han förde samtalet vidare. 
   "Ja", svarade hon. "Har du varit i Shendu? Det är en fantastisk ö, även om jag föredrar den delen som är under ytan."

"Shendu?" Namnet var helt främmande på hans tunga. Nej, han hade aldrig hört talas om något liknande. 
  "Nej, det har jag inte." Började han. "Skulle du kunna visa mig vägen dit? Eller berätta vägen dit?" Frågade han innan han nyfiket klev närmare honan.

Cillians leende blev lite bredare när det visade sig att han aldrig varit där. Snart följde en ny fråga; en undran om hon kunde leda honom dit. Tveksamt såg hon på utväxterna vid hans sida. Vingar, antog hon, men mycket konstiga vingar. Kunde de verkligen bära honom? För såvida han inte tänkte simma, så fick han flyga.
   "Om du kan hänga på", svarade hon nonchalant. "Det är inte så långt, men.." En undrande blick sändes vingarnas håll. "Om de där nu kan bära dig." Hon simmade ut lite längre, väntandes på ett svar.

Cry nickade åt honan innan leendet blev bredare. Hanen sträckte ut sina vingar och böjde på benen en aning innan han hoppade och slog ihop vingarna under sig. Långsamt kom han längre och längre ifrån marken innan han var tillräckligt långt upp för att kunna lägga sig vågrät och flyga närmare Cillian. Han vände sig ännu en gång lodrät och tittade ned på Cillian.
  "Visa mig vägen." 

(Avslutat? ^^)