Hanen gick långsamt mellan de döda trädstammarna. Det hade kanske varit en dålig idé att röra sig mot Eldskogen. När delar av Lövskogarna dog gjorde dess invånare likaså eller smet ifrån den hemska hettan. Han kom ihåg var han befann sig och vad han gjorde. Han hade tränat med sin lärare, eller före detta lärare, Hewa. Han undrade var han kunde hitta henne nu. Senaste gången Xerxes hade träffat henne var i Ötamon, en lång väg från hans flocks revir. Han gjorde en grimas när han kom ihåg hur honan hade sett ut. Det ena benet var borta på honan, och det skulle det alltid vara. Det var något som irriterade Xerxes. Det var som om honan var stökig och som om han aldrig skulle kunna göra rent henne. Det skulle alltid vara något som saknades, något som var på fel plats.

Abrupt stannade Xerxes. Så här kunde han inte gå runt. Han skulle aldrig hitta vargar i det döda landskapet, ändå fast lite liv vågat sig fram. Lika snabbt som hanen stannat vinklade han huvudet bakåt för att yla, för att meddela att här fanns han. Om han inte kunde komma till vargen skulle vargen få komma till honom istället. Dessutom var ju inte hans uppgift att vara diskret, utan snarare locka till sig flocklösa. 

Hanen tystnade och väntade tålmodigt.

(Privat med Tamon!)

Hur lång tid hade gått? Hur många dagar? Han visste inte, ville inte veta heller. Att räkna dagar efter händelsen hade inte varit hans prio. Nej han hade tvingat sig själv till att inte följa henne, att inte ge upp den sista av hans stolthet, om han nu hade någon, för att rusa efter henne och be henne tänka om. Nej. Hon var en krigare, en Vren att räkna med, så länge du var en flock i behov av krigiska medlemmar, tydligen. Var du en vän, någon att växa upp med och tala till, då hade man inte kunnat räknat med henne. Det hade hon tydligt bevisat för honom. Men ändå kunde han inte förmå sig att klandra henne. Han förstod, och det retade honom.
En suck undslapp hans käkar och hans djupt lila blick låg på hans stora tassar. Han visste inte vad han gjorde, varför han var kvar här. Kanske var det en påminnelse, till att Impero hade haft sina lagar och regler av en anledning. Det fanns en anledning till varför känslor inte förekom. Till att allt var beräknat och noga uppvägt. Han hade lärt sig det nu, den hårda vägen. Det var väl bara rätt, ändå kunde han inte undgå att tycka att det borde få vara annorlunda, men han vande sig med det. Det var lättare. Bara glidna ner i gamla vanor, gamla spår.
Ett yl avbröt hans tankegångar och han lyfte slött huvudet. Ljudet hade inte varit varnande, mer kallande, som om någon ville uppmärksamma att denne fanns i området.
Av stämman att döma gissade han på att det var en hane, men han visste att rösten kunde bedra. Skulle han möta upp denna främling som kallade? Han hade onekligen inget bättre för sig, och en distraktion var alltid välkommen, så varför inte?
Efter sin lilla stund av betänketid så satte han kroppen i rörelse, i rät linje i riktningen där ylet ekat.
Skogen runtom honom, död men ändå levande, kunde inte kallas mycket av ett skydd, kala grenar och låga buskar dolde ingen, och snart skymtade han främlingen mellan stammarna, ljus päls och horn. Ragana. Han hade hört sägnen om deras uppkomst, deras förbannelse, men han visste inte om han trodde dem eller höll med andra av hans släkte. Det skulle även vara en lögn ifall ha sade att hornen inte såg mäktiga ut.
Han stannade till, tiotals meter ifrån främlingen med ett tomt uttryck i ansiktet. Han sade inget, det hade trots allt varit främlingen som kallat på honom, så var det upp till denne att föra fram sin avsikt.

Mycket snart kunde Xerxes känna vibrationer från en främling som färdades mot honom. Däremot stannade denna flera meter ifrån honom, för långt för att kunna hålla en konversation med en vanlig samtalsvolym. Xerxes vände lugnt på huvudet och tog sig en snabb titt på främlingen. En vren. Xerxes hade ännu inte hört ett ord från främlingen men han var redan imponerad av hans existens. 
  Lika lugnt som Xerxes vänt på huvudet ställde han sig upp och började gå mot den främmande vrenen. Xerxes hade en tendens att gå långsamt men just då gick han en aning snabbare. Att tråka ut den andre var den sista han ville när han skulle försöka att locka till sig främlingen tillbaka till flocken.
  "Var hälsad." Sa Xerxes när han kommit så pass nära att de bara var tre meter ifrån varandra. Som alltid var hanens röst mörk och hård. Kanske också en aning högljudd. 
  "Vad får en Vren att söka sig till denna skog, ensam?" 

Den ljuse mellan träden reste sig, drog ut sin fulla höjd som förstärkte uttrycket av att vara mäktig som hornen gav. Men Tamon backade inte, han reagerade knappt på närmandet som inte avslutades fören främlingen stod blotta meter ifrån honom, ett språng och det skulle vara borta, mellanrummet. 
Den lila blicken fångade främlingens snabbt innan den lämnade den, inte i tecken på svaghet, nej om det var något Vrenen inte var så var det svag.
Den hälsade, utan att uppge namn, och fortsatte i nästa andetag med en fråga.
Ensam. Det var nyckelordet, den sanning han inte ville känna. Han var ensam här. Men han hade haft sällskap, och nu var hon borta, borde det verkligen såra honom så? Smärta i bröstet likt ett tryck ifrån insidan.
Han reflekterade inte mer över det, orkade inte sänka sig i samma tankar i djupet.
"Vandrar, upptäcker, lever och dör" han såg återigen på främlingens ansikte när han uttalade det kryptiska svaret. Hur den andre skulle se på det och tolka det brydde ha sig inte riktigt om, vad var det dennes ensak att veta visste han inte, och han hade fortfarande inte fått någon avsikt till mötet, var det värt det? Den lilla stunden av glömska? Han fick väl ge det mer tid, det var allt han hade kvar nu.

"Vilket tråkigt, simpelt liv." Konstaterade Xerxes högt. Detta för att få den andre att kanske öppna sina ögon för hur ycket högre krav man kunde ställa på livet, för att förtydliga hur miserabelt han levde jämfört med Xerxes som tog det han ville och behövde. 
  "Jag kan ge dig mer än bara ett liv, ifall du är villig att ta den chansen." Sa han mörkt, men väldigt bestämt och i en klar ton som fick hans ord att verka mer trovärdiga trots att det var något i hans blick som fick en att rygga undan. 

(kort, usch.)

Han såg på den vite, hanen. Han hade talat närstan direkt, tänkte högt tankar som i andras sällskap skulle kunna vara farliga. Tamon hade ingen önskan för stunden att ta någons liv, men det fanns mindre vänliga vargar i världen. Hur många av dem som befann sig i detta, för honom, främmande land visste han inte.
Men kanske fanns det sanning bakom orden, kanske var det just det som gjorde dem farliga. Men för honom gjorde det inget om livet var tråkigt, simpelt, fulltändigt dötrist. Inget förändrade något ändå. Kanske om han ändrat på sig tidigare, ifall han brytt sig om det då. Kanske om han itne varit Tråkig, hade hon stannat då? Men nu? Nu var det inte värt något.
Den ljuse tlade åter, och orden registrerades utan att Tamon lade ens ett uns av sin uppmärksamhet på hanen där han stod med blicken ut mellan de svärtade träden.
Dock så vreds en av de långa öroen åt dennes håll och snart efter huvudet, igen. Han granskade honom med den djupt lila blicken, drog den över hela den resliga ljusa kroppen, den avlånga ansiktet och de enorma hornen. Fnös hårt och vred bort blicken igen.
"Vad får dig att tro att du har något av värde att tillföra mitt liv?" hans röst var rak på sak, tom. Det var en riktig fråga, inte till för att håna. Vad gav honom rätten att tro att han saknade något ur livet, nu var det visserligen så, men det han saknade skulle han heller inte kunna få, och tvivlade på att denne ragana skulle kunna ge honom det.
Innan han gav den andre en chans att svara suckade han lågt men fortsatte blicka ut i skogen när han talade.
"Men för all del. övertyga mig"

"Bege dig mot döda skogen. Den ligger söder om Eldskogen, denna skog. Du vet att du är där när du ser den. Döda skogen får denna att se levande ut." Förklarade Xerxes. "Där kommer du kunna träffa en varg vid namn Aisu; ledaren av Draugai." Xerxes tystnade en stund innan han fortsatte förbi hanen. Han stannade dock innan han gick in i buskaget.
  "Jag skulle eskortera dig själv men jag är på uppdrag. Må lyckan stå dig bid."Sa Xerxes torrt innan han fortsatte sin vandring. "One down, one more to go." Tänkte Xerxes.

Han såg på hanen som svarade nästan direkt, nästan litet för ivrigt. Tamon höjde sakta huvudet och såg på honom med de djupt lila ögonen. Han hade inte bett om en vägbeskrivning till en annan varg som skulle övertala honom. Men vad hade han att förlora, det kanske skulle slå hål på ett ett par dagar. Men vad skulle han göra sen? Det fick han väl lösa då. Han såg lätt emot Söder och sedan tillbaka på Raganan.
Kommenterade inte på honom då han vände och gick, men Tamon var inte dum. Han hade varit med i flock förut. Så intensiv och ivrig hanen varit för at få med honom i flocken var det antagligen det som var hans påstådda uppdrag. 
Det var något Tamon skulle få tänka på om han ville ära hanen genom att utföra. Han fnös lätt och fortsatte framåt, åt samma håll han varit på väg mot innan han mött hanen, nordväst.

[Avslutat]