| Det här rollet utspelar sig innan Jägarnas vampyrmöte |

Nog hade den vitblå hanen lagt märke till dem. Revirgränserna gick på sina ställen inte allt för långt ifrån de platser han och familjen brukade befinna sig på. Vindens viskande stämma hade meddelat om deras närvaro ända sedan han hade återvänt till platsen. Den plats som en gång hyst hans födelseflock, den plats där han en gång hade fötts och vuxit upp. Det var med en sorg i hjärtat som minnesbilderna ännu en gång flammade upp framför honom, eviga, utan något slut. Mörka, svidande, hänsynslösa. De nötbruna ögonen slöts där han låg på en av de många grenarna. En djup suck lämnade honom. Hur mycket han än försökte så kunde han inte bli av med alla känslor och minnen, fanns alltid där under ytan, hotade att ännu en gång dra ner honom när helst han kände någon form av lycka. Han försökte att hålla uppe fasaden inför valparna, de förtjänade inte att tyngas av allting som han bar inom sig, men Ajimi, hon kunde se rätt igenom honom. Det var väl en av anledningarna till att han alltid uppskattade hennes sällskap, och utan henne visste han ärligt talat inte vad det hade blivit av honom. Att förlora ännu en flock hade varit den sista droppen som ställt honom på gränsen, hotade att få allting att svämma över. Endast blotta tanken att sjunka ner lika djupt som fadern skrämde honom, det mörkret, den sorgen. Han var bruten, förstörd, men han hade åtminstone något att leva för igen. Hon och valparna hade räddat hans liv, hans psyke, det visste han. Vinden svepte omkring honom, förde med sig en av dofterna från flocken i närheten. Han hade känt doften förut, den fanns lite överallt, kantade det mesta i området, men hade aldrig träffat vargen i fråga. Annat än att de inte verkade vara hotfulla så hade han egentligen ingen uppfattning om flocken. Han gillade inte riktigt tanken på att ha dem så pass nära inpå familjen utan att veta mer om dem. Kanske detta var ett bra tillfälle att ta reda på lite mer om dem? Vinden dolde som oftast hans egna doft väldigt väl, omdirigerade den till den punkt att det gjorde det svårt för andra att lokalisera honom i den avsikten. Han behövde inte vänta länge innan han kunde skymta den bevingade, hornförsedda, vargen passera hans synfält en bit bort. Han teleporterade sig till en gren betydligt närmare honan, lät blicken för några korta sekunder studera hennes gestalt innan han tog till orda. ''Jag antar att det är hög tid att jag presenterar mig, granne''. Stämman var som vanligt väldigt lugn då han talade, och det låg en vänlig ton över den även om det inte riktigt gick att undgå att höra reservationen i den.

| Paxat till Dimitrij |

Flocken hade befunnit sig i revirets nordligare delar ett tag. Solen hade påbörjat sin nedåtgående vandring över himlen, men det var fortfarande långt kvar tills det skulle mörkna. Högt över skogen vandrade tjocka moln i spridda klungor, ledda av havsvindarna som sökte sig in från kusten.  Flocken hade vilat under dagen, men många tog sig tid till enklare nöjen under eftermiddagen innan de skulle samlas igen till kvällen. Dimitrij hade vandrat längs revirets ytterkant en bit. Hon hade känt närvaron av flera sinnen utanför gränserna ett tag. De verkade inte vara på väg någonstans. Fler av dem var unga, valpar, så hon antog att det var en familj. Hon hade varit på väg att vända tillbaks till de andra flockmedlemmarna när ett av de främmande sinnena närmat sig.
    Hon kände ingen doft, men hon kunde känna ett av de äldre sinnena komma närmre. Hon tänkte äldre då det var äldre än valpsinnena, om än det var yngre än Dimitrij själv. Ur ögonvrån såg hon efter sinnets ägare när hon kände det bland träden i närheten, och blicken föll snabbt på en ljus skepnad bland grönskan. När skepnaden plötsligt försvann, tillsammans med sinnet, och uppenbarade sig betydligt närmre henne stannade Dimitrij. Främlingen rörde sig för snabbt. Instinktivt grep hon efter kraften, men höll den endast utan att använda den. Det var ett levande sinne, solen var fortfarande uppe. Det var inte en av Dem. Förhöjd snabbhet? Förflyttningen hade varit för plötsligt även för det, och för tyst för att han skulle ha kunnat hoppa bland grenarna. Hur försiktig en varg än var kunde den inte hindra blad från att slå och grenar från att vaja. Teleportering?
    Dimitrij stod tyst och vände åter sina kallt grå ögon efter främlingen, vilken nu satt i ett av lagerbladsträden närmre henne. Det var en vit varg, mindre än henne. Det tog inte lång tid förrän han tog till orda med lugn ton. Granne. Dimitrij studerade honom med skarp blick, utan att säga något. Öronen förblev hängande under hornen, och svansen hölls i en sedvanlig båge, till hälften höjd bakom hennes kropp. Han sade att han skulle presentera sig, så hon antog att han tänkte fortsätta.

Honan svarade honom inte, men det hade han heller inte väntat sig med tanke på ordvalet han gjort. Han lät den nötbruna blicken studera hennes gestalt under några sekunder. Han kunde nog inte påstå att han sett någon med liknande utseende. Visserligen hade han stött på både bevingade och hornförsedda vargar, men inte på samma varg. Utan att dröja allt för länge så tog han sedan till orda igen. ''Mitt namn är Stripe''. Han fick hindra sig själv från att lägga till att han var ledare över Pravada Vox, ty de fanns inte längre. En känsla som smärtade honom mer än han ville erkänna. Med smidiga rörelser så tog han sig ner för trädstammen och stannade upp på relativt behörigt avstånd från den större honan, om än nära nog att kunna föra ett normalt samtal. ''Väl mött, främling''. Reservationen tycktes släppa allt mer för varje ord som lämnade hans mun, lämnade endast efter sig den lugna och vänliga, karaktäristiska, stämman. Han nickade i en hälsning innan han sedan slog sig ner på marken, svepte svansen intill sidan av kroppen. Uttrycken han uppfattade från honan verkade reserverade, men inte hotfulla. Han kunde dock inte klandra henne, han visste själv känslan av att ha främlingar allt för nära flocken, sina bröder och systrar, sina medlemmar. ''Säg mig, om du inte misstycker. Är det du som leder den här flocken?''. Blicken svepte demonstrativt över området som låg bakom revirmarkeringarna innan den återigen vändes till honan framför honom. Han var inte en sådan som direkt krävde svar av någon, speciellt inte i sådana avseenden, men han kunde inte låta bli att undra över en del saker, speciellt då han hade sin familj i närheten. Om det var något som den vitblå hanen tog på allvar så var det säkerheten av de han höll av, älskade.

Främlingen presenterade sig som Stripe. Rand. Han klättrade ner från trädet och höll sig på avstånd. Dimitrij släppte honom inte med blicken.
     ”Väl mött”, svarade Dimitrij på hanens hälsning. Hon stod kvar utan några tendenser att följa Stripes exempel när han satte sig ner. När han talade igen och demonstrativt såg på skogen bakom henne så ryckte det omärkligt i Dimitrijs öron. Den numera ständigt närvarande lätta rynkan mellan hennes ögonbryn djupnade en aning.
     ”Ja.” Hon tog ett långsamt steg närmre den vite vargen och såg på honom med avsmalnad blick. Nosen ryckte när hon vädrade efter hans doft. Kunde han höra till Dem? Även om han hade befunnit sig i området med de andra närvarande sinnena utanför reviret? Det kunde lika gärna vara en vanlig, välvillig främling, ett simpelt möte, som något planerat. Det kunde lika gärna vara en spion som en oskyldig som inte hade något med Dem eller andra flockar att göra. Hon kunde inte veta. Dimitrij samlade och formade sina mentala trådar runtom sig. De sträcktes till främlingens sinne, vidrörde det så som vinden smekte träden, men utan att se in. Utan att göra intrång. Hon tyckte inte om att göra det, men det kunde vara nödvändigt. Hon kunde behöva göra det. Hon kunde inte veta vad hans avsikter var, om de var oskyldiga eller inte.
     Efter att ha studerat hanen en kort stund i tystnad med vass, nästan intensiv blick, rätade Dimitrij en aning på sig igen. Hon kunde inte veta. Varje möte var en risk. Läpparna spändes i hennes ansikte för ett ögonblick innan hon tog till orda igen.
     ”Dimitrij”, presenterade hon sig med låg stämma. ”Har du varit här länge, Stripe?”

Främlingen bekräftade hans aningar om att det mycket riktigt var hon som ledde flocken. Denna mystiska, tillbakadragna flock som han inte visste någonting om annat än vart deras gränser gick, och nu vem som var deras ledare. Det sade dock inte så mycket. Hur länge hade de funnits här i trakterna? Han kunde inte minnas att de varit här sist han besökt skogen efter skogsbranden i närheten. Det behövde dock inte betyda att det var en relativt ny flock, många vandrade. Det hela hade väckt ett intresse hos honom, det var en sak som var säker. Honans vaksamhet fick tanken på att vinden dolde hans doft att slå honom. Det var ingenting han längre tänkte över, det gjorde den så gott som per automatik numera. Han släppte lite på den osynliga fållan och lät doften sprida sig runt omkring platsen. Han var säker på att det fanns fler anledningar till hennes vaksamhet, som den att han var en främling nära hennes revir, men att släppa fram sin doft var åtminstone artigt ansåg han. Honan presenterade sig som Dimitrij, ett namn som inte sade honom något särskilt, men han nickade för att bekräfta att han uppfattat det. Hennes nästföljande ord fick det att klippa till i öronen på honom. ''Jag växte upp i dessa trakter, i flocken Herodotus och har nyligen återvänt hit. Vi ville uppfostra valparna här''. Han försökte hålla det kort och någorlunda sakligt, att inte driva iväg på sidospår som han då och då hade tendensen att göra när helst ämnen relaterade till hans familj kom på tal. Stämman var dock fortfarande vänlig till tonen. ''Själv?''

Hon hummade ett lågt, bekräftande men tankfullt läte när Stripe svarade. När frågan vändes tillbaks till Dimitrij djupnade den lätta rynkan i hennes panna en aning. Hon dröjde dock inte mer än ett ögonblick innan hon svarade.
     ”Vi har varit här tillräckligt länge för att kalla det hem. För vissa det enda hem de haft.” De yngsta i flocken var alla födda här. De hade aldrig lämnat reviret mer än i kortare perioder. För dem var Acherati det enda hem de kände till. Hon hade inte behövt berätta det för främlingen, men något i det han sagt gjorde henne nyfiken, och hon skulle inte få svar genom att själv inte säga ett ord. Inte utan sina mentala trådar, men hon undvek att använda dem för mycket om hon kunde. Det tog mer på krafterna än vad hon ville erkänna. Att det fanns unga vargar i flocken var dock ingen hemlighet, det gick att utröna ur flockdofterna runtom revirets gränser och inne på deras område.
     ”Herodotus?” Hon talade med lugn, stillsam stämma, om än en ton av intresse spelade under orden. Dimitrij sänkte huvudet en aning för att hålla det mer i samma höjd som hanens, och höjde lätt på ena ögonbrynet. Det var en omärklig, men inte oartig gest. ”Du är inte en ninja? Jag kan inte mycket om vad som hände flocken, men jag har hört namnet.” Hon kunde inte mycket om flocken, eller rasen hon hört om i samband med den, men hon hade hört historier om dem förut. Det kändes som en evighet sedan nu.

Det var kanske inte det mest specifika svaret som hon gav honom, men han klandrade henne inte. Vem ville avslöja allt för mycket inför en komplett främling, en som lika gärna kunde vara ute efter någonting som endast vara en vänlig nyfiken själ? Behovet av att skydda sin flock och familj var desto större, åtminstone för honom. Han nickade vagt. ''Det är någonting visst med att ha gemenskapen och tillvaron av en flock ikring sig...''. En eftertänksam ton hade lagt sig över hans stämma. Han förväntade sig inget vidare svar på sitt uttalande, det var endast ett uttryck av de tankar som rörde sig i hans hjärna. Han saknade det, att vara en del av en flock. Han visste inte om han skulle kunna återgå till att ta sig an en ny flock varken som medlem eller ledare i första taget dock. Det fanns allt för mycket tyngande minnen och känslor. Alldeles för färska och blödande. Då honan frågade vidare om hans födelseflock så vände han sin uppmärksamhet tillbaka till henne. Det var inte många numera som hade hört om Herodotus, än mindre att de visste någonting om dem, eller hans ras för den delen. ''Ja, jag tillhör klanen Oga. Akaryuu, en av ledarna över flocken, var min far''. Var. Smärtsamma minnesbilder trängde sig inpå honom men han sköt bestämt bort dem. Det var en evighet sedan den värsta dagen i hans liv utspelade sig, men med det minne som kom med hans ras så kändes det ibland som om det lika gärna kunde ha hänt igår. En välsignelse lika väl som en förbannelse.

Akaryuu. Hon kände inte igen namnet mer än de vaga minnen hon hade av att ha hört om flocken tidigare. Hon noterade Stripes ordval.
     ”Jag beklagar.” Trots att Dimitrij förblev stående, utan att anletets stillhet förändrades, så infann sig en något mildare ton i rösten. Hon vägde över vikten till ena höften, och efter en kort tystnad tog hon till orda igen. ”Vad hände? Jag vet inte mycket mer om Herodotus än lösa historier.” Där fanns inget krav i hennes röst på att hanen skulle svara, och ville han inte säga något gjorde det inte Dimitrij mycket. Men hon var ärligt nyfiken. En möjlighet att bekräfta eller avfärda det hon hade hört var alltid välkommen.

[stelt? pff, näää *viftar med handen*]

Så fort som han hörde honans fråga så grep smärtan tag om hans inre, mörkret hotade inte långt ifrån. Så stark, så hotfull, precis som den dagen. Den dagen då allting gick fel. För ett kort ögonblick så övervägde han att inte svara, att förskjuta frågan, men känslorna var redan där så det var lika bra att berätta om det. Dessutom så kom ju sanningen fram, spred sig, och det skadade ju inte. Att visa vad TBB var kapabla till hade han ingenting emot, trots att det bringade honom så mycket smärta av minnena. Blicken vändes in mellan träden, men tycktes försvinna från omgivningen helt och hållet. ''En medlem ur flocken, en god vän till min far, hade slutit någon sorts överenskommelse med Blossom, TBB's dåvarande ledare. Jag vet inte detaljerna om vad det var för något, men det hade något att göra med Isil Anar, en flock vi hade goda relationer till. Hon borde ha vetat bättre än att lita på dem. Ett möte bestämdes mellan flockarna, alla vuxna vargar och min kull, de enda av ungvargarna som fick följa med''. Han tog en kort paus och harklade sig. ''Blossom mördade min mor framför oss, hänsynslöst och brutalt. Min far förlorade fattningen helt och hållet, övergav oss åt vårt öde där och då. Kriget var ett faktum''. Blod, skrik, gnisslande tänder. Bilderna spelades upp i hans sinne med perfekt kvalité. ''Om man nu kan kalla det krig, det var snarare en slakt. Vi hade ingen vidare stridsträning, Herodotus var pacifister till största delen. Det kom att bli vårat fall''. Smärtan var tydlig i hans röst då han talade. Kroppar av familjemedlemmar, flocksystrar och bröder, hans egna syskon. Överallt. Det som hade räddat hans liv var också det som tyngde honom som mest. Striden med den vitgröna hanen som hade fått honom att råka teleportera dem bort från platsen. Synen han hittat hade krossat det lilla som funnits kvar av hans hjärta. Kura, hans Kura, instängd bakom galler i en lya. Ögonen slöts, en djup suck lämnade honom. ''Jag ber om ursäkt, en av nackdelarna med nästan perfekt minne. Allt för många detaljer att minnas''.

| Nej vadå segt svar *host*
Jag tänker mig btw att Dimitrij troligen kan känna av smärtan och det från Stripes sinne även om hon inte rotar i det då uttrycket borde vara så pass starkt, men bestäm du c: |

Hon hade inte förväntat sig ett så långt svar. När Stripe tog till orda var det med uppenbar sorg, inte bara i ordvalen och hans tonfall. Smärtan syntes i hans anlete. Den strålade från hans sinne, starka känslor han inte kunde hålla tillbaka. Känslor som berörde, som föll alldeles för nära något Dimitrij länge kämpat för att hålla borta. Minnen hon inte ville tänka på.
     ”Jag beklagar”, upprepade hon när Stripe avslutat sin berättelse. Hon sänkte huvudet en aning i ett försök att fånga hanens blick. ”Det är inget att ursäkta sig för.” Där fanns inget direkt medlidande i hennes ansikte, inget som syntes utåt, men rösten höll ett lägre tonfall än tidigare, och hennes ögon bar en tom acceptans. En förståelse. Hon hade varit där. Inte på samma plats, inte i samma strid eller i samma familj. Men hon hade varit där, bland skriken, bland blodet, kropparna. Så många gånger. Alldeles för många gånger. Hon förstod. Med ett djupt andetag slöt Dimitrij ögonen och satte sig slutligen ner. Hon såg tillbaks på Stripe i tystnad en stund innan hon tog till orda på nytt.
     ”Jag ber om ursäkt om det är en alldeles för personlig sak för en främling att fråga, men, får du… mardrömmar?” Där fanns en uppenbar tvekan i hennes röst. Hon var inte säker på om hon ville fråga. Var inte säker på varför hon frågade en främling över huvud taget, men en liten röst i hennes inre behövde fråga. Ville veta. Någonstans hoppade hon att han skulle ge henne ett enkelt nekande. Något som kunde bekräfta att någon som åtminstone sade sig dela en liknande erfarenhet inte påmindes så snart ögonen slöts. Att det kanske fanns ett sätt att slippa det. En naivt hoppfull tanke. Av erfarenhet trodde hon inte så skulle vara fallet.

[Ber om ursäkt för hur fruktansvärt bullshit det här blev men hepp!]

Efter ett par djupa andetag så lyckades lugnet infinna sig hos honom igen, till viss del åtminstone. Han hade alla år av meditering att tacka för att kunna lugna sig så pass snabbt. Smärtan låg fortfarande där som en pulserande våg av känslor, men den värsta stormen hade mojnat. Han slog upp ögonen för att möta honans blick då hon återigen beklagade det han berättade. Han förväntade sig ingenting annat, det i sig var mer än vad de flesta skulle ge. För att precis ha mötts så hade deras samtal tagit en väldigt ovanlig vändning. Det hörde inte till det vanliga, men kunde på sätt och vis vara välkommet. Då honan fortsatte att tala, att ställa en fråga, så riktades uppmärksamheten tillbaka till henne igen. ''Ja... Trots att så mycket tid förflutit sedan det inträffade så kan jag fortfarande vakna upp mitt i natten med andan i halsen, panikkänslor som lamslår en''. Honan förstod, det var han nästan säker på, att hon också hade upplevt mörkret och smärtan som var nog för att förlama en emellanåt. Som ville få en att krypa ur skinnet och upphöra att existera vid tillfällen. ''Något säger mig att du är vis av erfarenhet när det gäller ämnet?''. Frågan inbjöd till att berätta mer om hon så önskade, men det fanns ingenting i varken hans stämma eller ordval som tvingade in henne på ämnen som hon kanske inte ville tala om. Ett enkelt ja skulle vara tillräckligt om det var vad hon önskade. Han visste allt för väl hur förödande det var att låta tankarna vidröra mörkret, som han precis hade misslyckats med att undvika. Han kunde dock inte förneka att ett visst intresse för att veta mer hade väckts inom honom.

Hon nickade långsamt, hade väl inte väntat sig något annat. Den som inte påverkades av en sådan händelse hade troligtvis andra problem. Rynkan i hennes panna djupnade när Stripe fortsatte tala. Det var mer ett påstående än en fråga, i allt annat än ton. Dimitrij såg på honom med avsmalnad blick. Han var en främling. En varg hon aldrig mött förut, som kunde ljuga henne rakt i ansiktet om han så önskade. Hon skulle inte veta utan att behöva göra intrång i hans sinne. Men han hade delat sin berättelse med henne. Delat vad hon ville tro var sanning. Hon hade känt det, hur hans sinne värkte, hur han läckte känslor och intryck. Hon ville inte tro att det var en lögn, men kunde inte lita på det. Hur kunde hon veta att han inte hade med dem att göra? Å andra sidan kunde hon inte veta att han hade med dem att göra heller. Han hade valpar i närheten. En familj. Hon kunde fortfarande känna deras unga sinnen längre bort. Kunde känna doften av dem i hans fäll.
     Hennes tankar vandrade, och först efter en längre stunds tystnad släppte hon Stripe med blicken och drog ett nytt, lugnande andetag. När hon slutligen tog till orda igen var det med en rå ton under det överliggande lugnet.
     ”Mer än tillräckligt.” Hon fäste åter blicken vid Stripe, skarpt grå och begrundande. Åter en stunds tystnad innan hon fortsatte. ”Har du hört talas om De Vita?” Det var en fråga hon ställt många gånger nu. Något ytterst få hade hört berättelser om, en kamp som skett i det dolda. I mörkret. I tystnad. Så många liv som gått förlorade i en strid ingen längre kände till. Ingen förutom dem. Förutom flocken, hennes familj. Förutom hon. Dimitrij väntade sig inte längre något jakande svar från främlingar när hon frågade, och de som hade hört något avfärdade det som skrönor. Påhitt. Om de inte trodde att hon talade om något helt annat. De Vita hade aldrig varit ett kreativt namn. Det fanns många vita vargar i världen. En på sätt och vis komisk tanke. De hade aldrig velat göra mycket väsen av sig. Hade det varit rätt?

Som han hade anat så bekräftade hon att även hon varit med om något katastrofalt, något traumatiskt som satte djupa spår i såväl själ som kropp. Hon inte gick in på detaljer om vad det var, men det spelade ingen roll, han var inte den som ville snoka i allt för smärtsamma och privata saker utav respekt. Om någon ville undvika ett ämne så var det oftast av god orsak. När hon sedan ställde sin fråga så rynkades hans panna för några långa sekunder. De Vita. Han visste att han hade hört någonting om dem, men aldrig riktigt lagt särskilt mycket fokus på det vid tillfället. Han sållade igenom minnesbilderna från uppväxten, de trevliga minnena. Det var någonting som hans far hade sagt under en av hans många undervisningar. Information som hade förts ner från hans föräldrar till honom och som han såg till att valparna lade på minnet. Någonting om att de hade stått för ljuset i mörkret, varit motsatsen till mörkrets varelser. Jagat dem, hållit dem i schack. Han hade inte riktigt lagt mycket vikt på informationen, inte tills dess att han själv stött på en av de så kallade vampyrerna. ''Jag vet inte mycket om dem, bara det min far en gång berättade om vad de stod för och kämpade mot''. Blicken var fäst vid honans. En bekymrad ton närvarande i såväl hans röst som blick. ''Han berättade även om att vi, min egna ras, också hade haft våra möten med de blodtörstiga varelserna. Jag trodde inte särskilt mycket på det hela, inte förrän jag själv stötte på ett av nattens barn i alla fall''. Det mörkret, hatet och onaturliga sättet hon hade fört sig på. Den blodtörstiga blicken och de iskalla orden. Det var nog för vem som helt att inse att de var verkliga, att det inte endast var skrönor och rykten. Han hade haft tur som tagit sig ur mötet med sitt liv i behåll. Det hade varit en av de längsta nätterna i hans liv. Han hade inte kunnat fly då han hade sin familj alldeles för nära, och det enda som hade räddat honom var den stundande gryningen. Ty han visste att han hade haft tur. Han sneglade kort mot ärret som klädde den högra sidan av hans hals, om än han inte själv kunde se det så visste han mycket väl att det var där. Ett litet minne från Locura.

| Så, vad sägs om att faktiskt posta inlägget med rätt konto också xD |

Det ryckte lätt i Dimitrijs öron när Stripe svarade. Han hade hört om dem, lite i alla fall. Och han hade mött en av vampyrerna själv.
     ”Gudsförgätna fördömda pestspridare.” Ett mörker sökte sig in i Dimitrijs tidigare lugna uttryck. Hennes röst sjönk i en djup morrning. De hade lidit så många förluster, alldeles för många på kort tid. De hade varit oaktsamma. Övermodiga. Desperata. ”Vi står och kämpar fortfarande.” Dimitrijs blick återvände till Stripe efter att den vandrat ut bland träden runtom. ”När mötte du en av dem? Var?” Hon behövde veta. De behövde veta. Om det hade skett nyligen och i närheten så kunde det innebära problem.

Dimitrijs reaktion var inte något som förvånade honom direkt. Han själv hade inte mycket till övers för de blodsugande parasiterna. Onaturliga, mordlystna, iskalla... Han hindrade sina tankar från att rusa iväg allt för mycket, ville inte sjunka ner än mer i det förrädiska mörkret som redan hade ett grepp om hans inre. Han gav henne en nickning för att visa att han höll med om hennes åsikt. Så det var det som den här flocken ägnade sig åt. Att jaga, eller åtminstone kämpa mot, vampyrerna. Med ens så förstod han varför de verkade hålla sig för sig själva, varför han aldrig hört något om dem. Det var uppenbart, och smart. Han skakade på huvudet när hon ställde sin fråga. ''Det var väldigt länge sedan, jag tvivlar på att hon fortfarande håller till i Nordan''. Förhoppningsvis skulle det lugna honan något, att veta att det inte var en vampyr som befann sig i närheten av deras revir, åtminstone inte vad de visste om.

Nordan, för länge sedan. Hon. Dimitrij gav ifrån sig ett lågt jakande läte, och långsamt slappnade hennes anlete av på nytt. Vem det än var Stripe hade mött så hade det inte varit i närheten. Om än det inte betydde att det inte fanns någon av Dem i närheten så var det på sätt och vis skönt att inte heller få en bekräftelse på det. Då fanns det fortfarande hopp om att där inte fanns någon runtom.
     Dimitrij studerade Stripe på nytt innan hon åter tog till orda. ”Vad hände?” Det var en enkel fråga. Hon krävde inget svar, men ville gärna veta. Allt hon fick veta kunde vara till hjälp.

Minnet vandrade tillbaka till mötet med den mörka honan, varelsen. Det som till en början varit ett relativt lugnt och sansat möte, men som endast på grund av några få ord hade brutit ut i en blodig och lång strid. ''Det var som vilken natt som helst, fridfull och lugn. Jag hade ägnat mig åt lite träning då hon dök upp. Jag visste med ens vad hon var om än jag aldrig mött någon av dem förut. Det var bara sättet hon förde sig på, mörkret som följde henne. Du vet nog vad jag menar''. Troligen hade honan än mer erfarenhet om dessa varelserna än vad han själv hade. ''Det som förvånade mig var lugnet hon visade, även om jag inte litade på det. Hon hade sett mig röra mig, verkade intresserad av mina färdigheter. Det visade sig att hon hade mött två andra ur mitt släkte och att hon var något fascinerad av min ras. Jag vet inte varför. Vi samtalade ett tag tills dess att något hon nämnde fick mig att helt tappa kontrollen...''. Endast tanken på att vampyren hade mött hans dotter, spillt hennes blod, hade drivit honom över kanten. Han var inte den som lätt förlorade kontrollen eller tålamodet, men när det kom till familjen så var det ett känsligt ämne. ''Hon berättade att hon hade träffat en av mina döttrar, blott en valp vid tillfället. Att hon hade smakat på hennes blod''. En låg suck lämnade honom. ''Hon klarade sig med livet i behåll ur mötet på något vis, men som du kanske förstår så gick det inte hem på ett bra sätt hos mig''. Han visste att det troligen hade varit dumt av honom att ge med sig för honans manipulativa lekar. Hon hade endast velat framkalla just den reaktionen hos honom, och hon hade lyckats. ''Det var en lång och blodig strid, en av de längsta nätterna i mitt liv. När gryningen äntligen kom så var jag så gott som halvdöd. Locura, det var hennes namn''. Ännu en gång hade han utvecklat sitt svar lite väl mycket. Han kunde inte riktigt hjälpa det, det var bara sådan han var. En som gärna berättade historier, ett drag han fått från sin far.

Hon lyssnade till Stripes berättelse utan att avbryta. Han hade mött ett av Nattens Barn. Han hade talat till denna, slagits mot denna och överlevt. Hans dotter hade råkat illa ut, och han hade slagits för hennes skull. Nästan förlorat livet för dotterns skull. Räddad av gryningen.
     Locura.
Namnet fick en blixtrande ilska att skifta bakom Dimitrijs ögon. Hennes nos ryckte av en o-ljudad morrning, men slätades ut i sin sedvanligt lugna mask lika snabbt som tänderna blottats. Locura. Det var många år sedan hon mött den svarta vampyren nu. Hon hade varit betydligt yngre då. Naiv, rädd, driven av hämnden som brunnit i hennes ådror. Hon hade varit dåraktig.
     Hon tillhörde inte någon.
     ”Det är starkt att hålla ut mot en av Dem på egen hand.” Dumt, men starkt. Dårskap. Han hade haft tur. Det hade de båda lät det som. Dimitrij satt tyst en kort stund innan hon tankfullt vände på huvudet. ”Du har inte funderat på att fortsätta strida?” Hon väntade sig inget utav det. Hanen hade en familj att ta hand om. Valpar. Han hade inte gått emot Locura för att hon var vampyr. Han hade gått emot vampyren för att hon sårat hans dotter. Men det skadade aldrig att fråga. Dimitrij hade erbjudit plats till vargar med alla nivåer av erfarenhet än så länge, och om Stripes berättelser stämde hade han mer erfarenhet än många andra. Inte bara av sitt möte, utan från sitt blod. Hon hade kunnat ha nytta av det.

Han granskade honans reaktion efter att han tystnat. Han var inte säker på om det berodde på berättelsen i sig, eller den specifika vampyren. Han trodde på det senare. Hade hon kanske mött Locura förut? Det verkade då som så. Då hon sedan nämnde att det hade varit starkt av honom att ha kämpat mot vampyren så lade sig ett vagt, smått roat leende på hans läppar. ''Starkt, det vet jag inte. Skulle väl snarare kalla det dumdristigt och tursamt. Att kunna teleportera sig har sina fördelar dock, helt klart''. Troligen så skulle han inte ha suttit där han satt om det inte hade varit för den kraften. Han hade tappat räkningen på hur många gånger den hade räddat antingen hans eget eller andras liv genom åren. Han var väldigt tacksam för att han hade den. Blicken och uppmärksamheten fästes åter vid honan då hon ställde en fråga, en som verkade ha en underliggande ton av en annan fråga. Ett smått fundersamt uttryck lade sig över honom då han lät några långa sekunder passera innan han gav henne ett svar. ''Hade omständigheterna varit annorlunda så hade det kanske lockat mig. För tillfället så behöver min familj mig, men vem vet vad framtiden har att bringa''. Han var inte heller redo att ta sig an medlemskapet av en ny flock ännu. Såren var fortfarande alldeles för färska för att han skulle kunna överväga det. Att dessutom gå från ledare till en medlem var i sig också en omställning. Nej, även om det lät intressant så var inte tillfället det rätta. ''Säg mig, går ni fortfarande under namnet De Vita, eller har ni något annat?''. Trots ordvalet så fanns det inget i hans stämma som krävde ett svar. Det var endast nyfikenheten som styrde det hela.

Dimitrij nickade medhållande. Hon hade inte väntat sig annat. När Stripe frågade om flockens namn fann hon sig tveka. Hon visste egentligen ingenting om honom. Han hade berättat, men det var skillnad på att tro sig veta och att faktiskt veta. Men han visste redan, eller trodde sig veta utifrån vad hon själv sagt, även om hon inte sagt mycket. Ett namn spelade mindre roll nu. Om det var ett misstag så var det redan gjort.
     ”Jägarna”, svarade hon slutligen. De Vita var sedan länge borta. ”Bara Jägarna.” Det var på sätt och vis ett nästan komiskt namn. Enkelt. Flocken hade aldrig röstat för något, eller kommit med förslag. Det var ett namn de bara börjat använda, som fallit sig naturligt. Alla vargar var jägare, på ett eller annat vis.
     En känsla vidrörde Dimitrijs sinne. En av flockens andra telepater sträckte sig efter henne. Dimitrijs öron ryckte som om hon lyssnade till ett avlägset ljud, och hon tycktes för ett ögonblick snarare se genom Stripe än på honom. Niara. I maklig takt reste hon sig från där hon suttit. Ett milt leende ryckte i hennes läppar. Hon behövde återvända. Blicken fokuserade på Stripe på nytt, lika skarp som förut. Hon skulle hålla ett mentalt öga på honom och familjen hon kände på håll.
     ”Jag måste gå. Det var trevligt att träffa dig, Stripe.” Hon hoppades att det var trevligt. Att det inte skulle vända och bita flocken i ryggen. Frasen kändes en aning tom ur hennes mun. Hon hade inte sagt mycket, det hade inte varit mer än ett kort möte, men för det behövde hon inte vara ohövlig. Inte så länge som han inte gett henne själ att vara det. Hon var fortfarande intresserad av honom, hans sort. Där fanns mycket hon inte visste som hon gärna velat veta.
     ”Du vet var vi finns”, lade hon till efter en kort paus. Hon visste var han fanns.
 
[Aaa jag vet inte, ta det]

Han kunde nästan ana en viss tvekan över honan då han frågat om flockens namn. Han kunde förstå deras återhållsamma stil med tanke på vad de sade sig jaga. Troligen ville de inte låta dem få nys om flocken. Det var åtminstone hans gissning. Då hon slutligen gav honom ett svar så nickade han vagt. Jägarna. Simpelt, men väldigt tydligt. Lätt att komma ihåg, inte för att han direkt behövde den hjälpen. ''Jägarna låter sannerligen som en flock med ett gott syfte. Jag önskar er god lycka''. Ett vagt leende drog sig i den ena mungipan. Troligen spelade hans ord ingen vidare roll, men de var alltid trevliga att yttra, och särskilt att höra. Honan tycktes försvinna in i tankar för en stund innan hon reste sig upp. Han försökte lyssna efter vad hon verkade ha hört, men till liten framgång. Det spelade ändå ingen roll. ''Detsamma Dimitrij. Jag hoppas vi får tillfälle att träffas igen''. Med de orden så reste även han sig upp. Han fick erkänna att flocken intresserade honom, och tanken på deras mål var en aning lockande, men inte nog mycket som den att återvända till familjen. Kanske i framtiden när valparna växt till sig och kunde klara sig själva, kanske då. Han vred blicken mot ett av träden och försvann från platsen. Han vände blicken tillbaka ner mot marken där han stod på en av grenarna för att lyssna till det sista hon sade. Ja, det visste han, likväl som hon visste vart han fanns. Han sänkte huvudet i en bugning innan han sedan hoppade till nästa gren och försvann snart utom synhåll.

Avslutat