De gick under tystnad. Tramptass i täten och Zhevra och Kione strax bakom. De hade anlänt till berget i skymningen. Den smala vägen upp mot grottmynningen kunde kännas otäck för den ovane men Tass och Kione hade vid det här laget vant sig vid den. De passerade Diamantgrottan och stannade till i den stora salen. De såg inga andra medlemmar ur flocken. Allt var stilla.

 "Följ med Kione." Sa han med blicken vänd mot den bruna honan. Han nickade åt Kione och vände sig sedan om och försvann iväg åt motsatt håll utan ett ord. Kione såg på honan och log svagt. 

 "Kom." Uppmanade han och förde honan ner i en grottgång. Han var säker på stegen trots att det var nästintill kolsvart i grottgången. De färdades länge i mörkret. De klättrade över branta klippor och kröp i trånga gångar, vadade i iskallt bergsvatten och dök ner i avgrundshål fyllda med kristallklart vatten. Ibland kunde de skymta en skepnad någonstans i mörkret eller höra avlägsna, viskande röster - var det flockmedlemmar eller var det andra väsen? De var inte ensamma i Blodbergen. Men en sak var säker, deras väg gick långsamt längre och längre ner i berget. 

[Zhevra och Kione. Jenn du kan läsa om grottorna här.]

Sakta försvann de djupare in i bergets mörka, gapande gångar. Tid och rum tycktes flyta ihop och sakta lösas upp till intet.
Då synen inte var mycket att förlita sig på i det becksvarta mörkret utan någon ljuskälla så var Zhevra noggrann med att lyssna till Kiones steg då den unge visade prov på att vägen inte var för honom okänd, samt att hon antog att han inte hade blivit ombedd att leda henne, till vilken destination det nu var, om han inte kunde vägen. Det hade varit... dumt, och något hon inte förväntat sig från den enörade typen.
Jag antar att det inte är någon ide att jag frågar vart vi är på väg? Förutom ner i bergets mage. Hon suckade. Tramptass verkade väldigt hemlighetsfull med hela det här. En fnysning hördes. Och vad är grejen med att inte ha något ljus här? Det hade inte skadat med att lysa upp stället.
Utan fler invändningar från den äldre honan så fortsatte de vidare genom den oändligt långa gången som ledde dem allt djupare neråt.

[Ta ett korvigt svar!]

De vandrade under tystnad tills Zhevra valde att bryta den. Hon framförde sina klagomål och Kione var tyst ett ögonblick innan han valde att svara.

 "Vi är snart framme. Du behöver inget ljus, låt dina andra sinnen leda dig." Hon skulle antagligen svara med en dryg kommentar och i vanliga fall skulle Kione kontra med en ännu drygare. Men uppdraget han hade fått var alldeles för viktigt får såna fasoner. De fortsatte vidare genom en smal tunnel som mynnade ut i en liten grotta. Där fanns ett litet utsprång, lagom för en varg att ligga på men annars var grottan så gott som kal. Väggarna var fuktiga och på marken fanns små ansamlingar med vatten. Det fanns varken något ätbart eller mjukt att ligga på. 

 "Du ska vänta här." Kione kunde inte se honan, men han såg ut i mörkret där han visste att hon stod och kände ett sting av dåligt samvete. Hennes andhämtning var en smula ansträngd efter deras vandring. Det var han som hade lockat med henne till flocken och nu skulle hon lämnas ensam här, i den här förbannade, mörka hålan. Men Kione skulle aldrig ifrågasätta ledarens ord. Det här var en del av honans intagningsprov, även om hon antagligen inte visste om det. Utan några fler ord vända han sig om och började vandra tillbaka upp mot markytan.


(Okej nu ska hon vänta så länge så att hon håller på att dö av tristess och psykbryt osv. Vi snackar days här, i ensamhet och mörker <3)

Tiden gick och de två vargarna tog sig längre och längre ner i djupet. Avlägsna skuggor tycktes nyfiket följa dem båda, som att vargarna hamnat på en plats där de inte längre hörde till eller där de var fullkomligt välkomna. Zhevra ruskade av sig blickarna från varelserna, vars ögon såg ut att lysa i mörkret, och fortsatte efter ynglingen med bestämda steg. Hon räddes inget som var fegt nog att gömma sig från solens ljus.

Jaha... Det var med en uppriktigt förvånad ton som hon yttrade sitt ord när de stannade upp och Kione bad henne att vänta. Och vad var meningen med det här? Att vänta i en sketen liten håla i djupet av berget, och vad skulle hon vänta på? Vad är det som ska ske? Kommer Tramptass hit eller? Men när hon insåg, eller snarare hörde hur Kione rörde sig bortåt, bort mot densamma väg som de kommit från - och dessutom ignorerade hennes frågor på samma gång, så väckte det elden i den Cazariska tiken.
Slyngel! Röt hon förbannat. Att du ens vågar ignorera mig på detta sätt. Jag ska hugga dig i svansen när jag får chansen till det. Hon frustade, och tog några djupa andetag för att lugna sig själv. Mycket snart försvann ljudet av mjuka trampdynor mot det hårda, fuktiga underlaget och Zhevra insåg att hon skulle bli tvungen att göra som hon hade blivit tillbedd. Det fanns inte en chans i världen att hon på eget bevåg skulle finna sin väg ur berget och alla de otaliga tunnlar som låg gömda i dess inre.


[Ah, jag måste bara ha skummat inlägget när jag skrev igår. Ska lägga till lite grejor här senare så att det stämmer överrens med det!]

Zhevra, det är dags. Kom till mig. Tramptass röst kallade på henne. Hans röst var så nära, men han fanns inte där. Honan hade en lång väg att vandra. Klättringen upp till Devils grottor var mörk och full av faror. Ingen visste vad som gömde sig i mörkret. Men en sak var säker - Zhevra var inte ensam.

Hon såg det. Ljuset. Samtidigt som det fyllde hennes hela varelse med värme så smärtade det ögonen. Hur många dagar som passerat kunde hon inte säga - om några dagar ens passerat. Förvirringen hade varit total i det fuktiga, kolsvarta utrymmet. Hon hade lyckats få i sig vatten och mineraler genom att slicka fukten från bergsväggarna, men någon föda hade hon misslyckats med att få tag på.
Men nu var hon på väg. Han hade kallat henne och visat vägen till friheten. Kraftlös, trött och smutsig. Kroppen värkte och dom tidigare hungerkänslorna hade sedan länge övergått till vad som kändes som ett tomt hål i hennes buk - och de öppna såren som låg blottade över framsidan av båda frambenen värkte, pulserade och hettade. Självförvållade sår som hjälpt henne att fokusera på något annat än mörkret och ljuden av droppande vatten under tiden hon spenderat i ensamheten.
Det skulle läka men behövdes med all förmodan tas hand om när hon kom ut för att hindra infektionerna från att sprida sig vidare.
En utmattad suck sipprade mellan läpparna och hon tog dom sista ansträngda kliven ut i friheten.

Så fort allt återvänt till verkligheten och hon återfått sin styrka så skulle Zhevra se till att banka något hårt i skallen på den där nedrans telepaten, men för stunden var hon nöjd med att få se hans dumma anlete igen.

[Avslutat.]