Han bet hårt ihop med käftarna och den silverfärgade blicken drogs upp mot månen. Det var natt igen, inte något som var allt för ovanligt. Men faktiskt så hade han börjat vandra under dagarna, han hade lärt sig undvika solens strålar och allt som nu hade med solen att göra. Men ännu kunde han inte bemästra ljuset, det skulle han aldrig göra.
Den ljusa vargen gick lugnt över silverpile, hela tiden med blicken rakt fram. Hans ljudlösa steg och doftlösa kropp kunde inte avslöja honom. Nej det fanns inte en enda varg som skulle kunna lista ut vem han var, eller vart han befann sig.. Endast en mycket gammal vampyr skulle kunna se något sådant.
Det långa öronen la sig bak mot nacken och Demetri stannade upp för en sekund, satte sig ner vid ett av det silverfärgade träden. Han passade så bra in på detta område. Stället hade sin spöklika charm i vackra ljusa färger, liksom han själv. Men det här var inte hans hem, utan han tillhörde en helt annan plats. En mindre fridfull sådan..
Han vände om med huvudet, såg sig en sista gång över området innan han valde att stirra fram igen. Han var inte ensam, utan det fanns någon i närheten. Ingen lust eller nyfikenhet väcktes inom honom, utan han satt lika död kvar på sin plats och bara väntade.
Det var snart dags. Tiden var kommen och han skulle återigen stiga upp. Han skulle bli mäktig.
Dessa egoistiska tankar fick honom att smått flina för sig själv.


(edit, öppen roll för vem som helst)

Silverpile. Liknar lite en plats den sandfärgade vargen har simmat igenom vid ett tillfälle när han besökte djupare delar av havet. Det var för länge sedan. En bra bit utanför Numoori. Men nu är han här. På land. Vandrandes dessa marker. De mörka tassarna placeras vant på marken i jämn takt. Lyfts i samma ordning varefter han vandrar fram. Han rör sig lika smidigt på land som i vatten. Men i vatten har man mer rörelsefrihet. Öronen står spetsade på hanens huvud och en mjuk lätt kylig vind drar genom den sandfrärgade pälsen och får den sjögräsgröna luggen att dansa mjukt. Den havsblå blicken söker av området men ingenstans tycks liv skymtas. Platsen verkar öde. Men hanen känner ingen tvekan eller annat som kan få honom ur balans. Han fortsätter framåt. Svansen sveper mjukt bakom honom och guppar med i rörelserna.
Sedan han lämnade havet bakom sig har han lyckats utforska mer av det här landet som trots allt varit hans hem så länge. Det är något han velat göra i många år. Men inte kunnat. Han har alltid sett sig lite som havets fånge. Men han har lyckats tänja på det bandet som alltid varit så hårt knutet. För hennes skull. Han skulle kunna göra vad som helst för henne. Bryr sig inte om att hon allt som oftast skjuter honom ifrån sig. Han har känt henne länge. Sedan han var liten. Sedan hon fortfarande var dödlig. Han vill följa henne vart hon än går. Trots att de tillhör olika världar. Trots att hon många gånger hotat honom till livet. Hon har alltid betytt mycket för honom. Locura.

Han märkte inte främlingen förrän denne hade trampat på en kvist. Nog hade han kunnat förnimma något vitt i ögonvrån men hade varit mer försjunken i sina tankar att han först inte tänkt på det. Något sådant kan alltid vara ödesdigert. Men Kaine tänker inte så mycket på sådant. Han fixerar den stora vita hanen med blicken. Han märker direkt att främlingen inte är som andra. För främlingen lever inte. Levande varelser består av till viss del vatten. Vätska i kroppen. Men liksom Locura verkar inte denna främling ha det. Lika uttorkad som fnöske. Levande död. Vitben. Den havsblå blicken mörknar något. Kaine har alltid varit snabbtänkt. Bra på att lägga ihop två och två. Kaine står stilla och ser på den vite.
"God kväll själv". Svarar han utan en allt för lång tystnad från det att den vite yttrade hälsningen.

Den vite yttrar en klassisk fråga. Kaine har aldrig riktigt förstått varför att veta andras namn är så viktigt. Men såklart är det ju bra att kunna ha något att kalla den andre. Det blir lättare vid tilltal. Och när Kaine var yngre använde han sig bara av andras tilltalsnamn. Det fanns inget annat i hans värld. Han vet inte när det ändrades eller varför. Men det var som att en spärr släppte och han började 'tala som andra' så att säga.

"Mitt namn är Kaine". Presenterar han sig likgiltigt. Kaine har aldrig haft några problem med att presentera sig själv. Men han har trots det märkt att inte alla är lika villiga att presentera sig själv.
"Vem är du själv?" Det låter inte riktigt som en fråga. I alla fall låter han inte nyfiken. Kaine har på ett tag inte känt sig nyfiken över någonting alls. Det är som att ingenting lockar längre. Men att presentera sig själva borde ändå alla göra.

- Även om det inte direkt kan avgöra vem jag är, så är mitt namn Demetrius.
Han flinade, brett. Tänderna glimtade svagt till av det svaga skenet från månen.
Kaine, det var ett namn han aldrig hade hade hört innan och heller kunde han inte koppla samman denne med någon annan. Kanske skulle vargens tankar senare avslöja honom, om det nu fanns något intressant att rota fram det ville säga. Den skära tungan fuktade nosen och de silverfärgade ögonen drog sig undan, bort från vargen och stirrade ut mot natthimlen. All fokus verkade ligga långt ifrån individen, men sanningen var den att han hela tiden, helt osynligt hade sina tankar tillägnade honom.
- Fast något säger mig att du redan vet.
Han lät mer besviken nu, men samtidigt var det tillgjort. Han brydde sig inte längre, dessa vargar i Numoori verkade mer och mer leva sig in i sagorna. Och det var väll bra?
Han skrattade kort till, ruskade på huvudet och såg tillbaka mot bytet. Namnet Locura hade dykt upp. Såklart, vampyrinnan hade ju sin lilla vargvän. Kaine.

Demetrius. Så det är det Vitben heter. Kaine nickar kort som bekräftelse att han hört det men han kan inte känna något annat än avsky för denne vampyr. Han finner det inte trevligt att träffas alls. Därför yttrar han inte de ord om väldigt många yttrar efter presentation. Det enda Kaine vill är att Locura ska bli fri från sina band till denne vampyr. Att hon ska få vara fri. Hon hat tjatat många gånger om Vitben. Att Kaine omöjligt kan förstå. Men Kaine är kanske den som faktiskt förstår. Han vet ändå att det inte är någon idé att försöka få Locura att ändra på sitt tankesätt. För hon har väl inget direkt tankesätt som styr. Hennes tankar är ett enda virrvarr och hon följer instinkten istället. Följer det som är lättast. Men tankar och känslor måste ändå spela en viktig roll. Kaine lever ju fortfarande.
"Du verkar inte så besviken som du låter". Säger Kaine och studerar Demetri. Öronen klipper till på hans huvud. Kaine ser inte så imponerad ut. Han ser bars likgiltigt neutral och kylig ut. Och den kylan smyger sig även in i hans tal mer och mer. Faktiskt har Kaine sedan länge insett att man kan inte komma långt på enbart naiv valpighet och glädje, har har vuxit ifrån det. Har sett världens alla sidor. Han har vuxit upp helt enkelt. Det är inte ofta man nu för tiden ser skymtar av den där klumpiga valpen han en gång var.

- Besviken kanske man inte skall kalla det.
Öronen klipptes till och flinet behöll han. Havsvarg, så mycket han redan visste om denna varelse, nästan mer än vad han ville veta.
Den vita vampyren hukade sig smått, ner mot den mindre. Dock var han tvungen att medge att denna havsvarg var större än dom han träffat på tidigare, för dom brukade väll va mindre?
- Så, du vet vem Locura är.
Vet vem hon är, han kände inte henne. Det gjorde nog ingen förutom vampyrinnan själv, hur mycket än denna varg skulle vela förneka det. Vilken sorglig historia.
Ironi.
- Är all denna hat bygd på en avundsjuka?
Frågade han slutligen och stirrade den andre rakt in i ögonen, in i själen. Varför skulle annars en varg avsky och hata honom, utan att det ens hade träffats.

Kaine står kvar. Stilla. Och den havsblå blicken studerar Demetri. Granskar denne. Kaine är inte den som vanligtvis dömer någon på förhand. Men med Demetri har han märkt att det är otroligt svårt att inte döma denne. Även om han låter bli. Men han förstår inte hur Vitben kunde beröva Locura livet. Beröva henne friheten att vandra i solen. Beröva henne friheten. För hur kan en vampyr tycka att det livet är frihet. De är dömda till att endast vandra om natten. I solljuset kan de inte vistas ute.
Om han vet vem Locura är? Kaine kan inte säga att han vet vem hon är. Han men han känner till vissa sidor hos henne. Han känner henne heller inte. För hon är oberäknelig. Men det är det han gillar hos henne. Att han inte vet var man har henne. Men att hon ändå finns där. Och det är därför han vill vara med henne. Han vill se alla hennes sidor. Men det var Demetri som hindrade Kaine från att lära känna den Locura som var. Giftvargen som var den första att vara vänlig mot honom. Vänlig på hennes egna speciella vis. Locura är speciell. Mer speciell i Kaine's ögon. Hon är inte som andra.
"Jag har mött Locura". Säger han som svar på Demetri's fråga. För det kan han i alla fall säga med sanning. För han har mött henne. Båda två. Giftvargen och vampyrinnan. Även om giftvargen är så att säga död. Lämnat plats för vampyrinnan så finns hon ändå kvar. Om än väldigt långt in.
Det sista förstår inte Kaine. Hat bygd på avundsjuka? Hat? Avundsjuka? Visst. Det gör alltid ont att höra Locura tala så högt om Vitben. Att det alltid tycks te sig att hon leker med Kaine. Som en katt kan leka med sin måltid innan den äter. Men Kaine lever. Och det är väl ändå en triumf i sig.
Men nej, hat är det inte. Heller inte avundsjuka. Även om det i vissa fall kan vara nära gränsen till just det.
"Talar du om dig själv?". Säger han istället. Han ser bara neutralt och likgiltigt på Demetri.

- Hade jag talat till mig själv, skulle orden aldrig lämnat min mun.
Han flinade giftigt. Kaine, varg, havsvarg.. Vad var det egentligen som Locura såg i denna dödliga varelse? Det fanns inget här att hämta, han hade inget som fångade intresse. Dessutom verkade han sakna personlighet med sitt likgiltiga beteende. Men kanske var det just så han va.
Ögonen slöts halvt, det uppstod tystnad. Han avundade inte någon, för varför skulle han? En vampyr med makt och en gåva som endast han kunde uppnå. Nej, det var inte realistiskt. Stackars Kaine.. Kanske ville han inte inse sanningen?
- Håll dig undan Locura, om du vill behålla ditt liv.
Ögonen slogs upp igen och pupillen tycktes nästan förminskas då han stirrade maniskt på vargen. Håll dig undan...
Han stod fast besluten vid sina ord. Och varför va då detta så viktigt?
Endast Demetri själv vet varför.

"Inte vet jag. Det är många som talar högt till sig själva har jag märkt". Svarar han enkelt och lugnt. Den lilla havsvargen kanske är dumdristig och inte tänker en tanke på sitt eget bästa. Men han känner ändå ingen skräck eller rädsla för denne vitben. Det enda han känner är... Ja, han vet inte vad det är. Men han tycker inte om att Locura talar så högt om denne. Att hon avgudar Vitben.
Han fnyser lätt. Han är van vid dödshot. Men ännu lever han. Locura är mitt liv. Vill han säga. Men förmodligen skulle det inte tas på allvar av vitben. Men det är bara Locura Kaine vill vara med. Sedan deras första möte har hon betytt väldigt mycket för honom. Han känner så starkt för henne.
"Varför? Är du rädd att hon skulle föredra mig?". Kaine viker inte en tum med blicken. Han står stadigt kvar där han står. Ändå är det som något tvingar honom att ta ett steg tillbaka. Öronen lägger sig mot nacken för en stund.

- Lugna dig, varg.
Han skrattade tomt. Det här var kul, det var dramatiskt.. Något han som han så länge hade sökt och försökt finna. Och äntligen hade han lyckats. Bra jobbat, Demetrius.
- Rädsla.. Jag har glömt hur det känns att vara rädd, så det kan jag inte svara på. Men tror du verkligen hon skulle välja ljuset då hon lever i mörkret? Eller välja en dödlig före makten? Knappast. Du inser bara inte att hon inte har känslor, endast minnen.. Något jag så snart tar ifrån henne.
Det breda flinet blottade hans sylvassa tänder och ännu stirrade han hejdlöst på havsvargen. Skulle denne inte ge upp skulle Demetri själv gå in i en slutstrid bara för att få saker och ting bevisat. Eller, så kunde han bara släppa taget om Locura, men det skulle inte vara lika roligt.
- Du verkar nästan se det som en tävling varg.. Vågar du verkligen testa mig?

Han gillar inte de ord som Vitben yttrar. Men han visar inget på utsidan. Vitben låter som någon virrig liten sak som vill ha sin skinande leksak för sig själv. Han verkar inte se på Locura som varken vampyr eller varg eller individ. Utan bara som en pryl som han kan styra och bestämma över som han vill. Men Kaine reagerar inte. Han vet att det inte göra någon nytta att brusa upp och käfta emot som en liten barnslig valp. Men han har en känsla av att Demetri redan ser honom som just det. Så förmodligen kan Kaine inte göra någonting alls. Demetri har redan bestämt sig. Men Kaine tänker inte ge upp för det. Inget är förlorat förrän det är förlorat. Men en tävling ser han det inte som. Locura är ingen skinande pokal. Men han tänker inte ge upp mot denne Vitben. Och Denne Vitben tycks inte veta att Kaine trivs lika bra i mörkret som i ljuset. Kanske mer i mörkret faktiskt. För det är inte direkt ljust på havets botten.
"Är det vad du ser det som?". Eftersom Demetri var den som uttalat det så borde ju tanken ha slagit honom.

- Ja.
Kort och ärligt svarade han. Hela livet var som en enorm tävling, saken var då bara den att vampyrer själv inte kunde tävla då dom för länge sen förlorat livet, men med en levande inblandad kunde spelet återigen börja.
- på sätt och vis..
Hans röst hade blivit hes och blicken matt. Mötet hade börjat nå sitt slut, det kände nog även Kaine på sig. Nog skulle Demetri lätt kunna hugga efter denne, fortsatta jaga honom i en evighet. Men han höll igen och stod emot lusten. vargen skulle kunna komma till användning senare med tiden, och han kunde knappt vänta tills den natten skulle inträffa.
- Jag har i alla fall varnat dig, sen är det upp till dig, eller er, om ni vågar gå emot.

Att han inte gillar denne Vitben är väl uppenbart. Men han visar det ännu inte utåt. Tänker inte ge Vitben det nöjet. Men det tar emot att bara stå där. Utan att kunna göra något. Om han ändå var som dem. Som Locura och Vitben. Då skulle han kunna stå emot starkare. Men det är väl omöjligt. Kaine står kvar där han står. Med samma fasta hållning. Han tänker inte vika en tum. Men detta kommer inte leda någon vart. Men om de möts igen. ... Vem vet? Kaine tänker inte svara mer. Han står inte tyst för att han på något sätt tappat talförmågan. Han väljer det. För det finns väl inget mer att säga? Inte denna natt i alla fall.

[Kort. x3 Avsluta nu eller?]

Vargen vart tyst, likså hela omgivningen. Han tog mötet för givet nu, det var över, och han var varnad. Detta kunde bli intressant, väldigt intressant. Hur långt skulle hans makt sträcka sig den här gången?

Inom några få sekunder var den vita vampyren spårlöst försvunnen. Han hade förflyttat sig på en enda sekund och befann sig nu på något helt annat område. Ett område långt bort från denna plats.

(kort, knas, AVSLUTAT xD <3)