Ett lätt regn föll över den vidöppna stäppen. Det var väl inte för intet som den kallades Stormstäppen, om än detta troligen var väldigt lindrigt. Det var i alla fall vad den mörkgrå honan hade hört, hade inte mycket att jämföra med då detta var första gången som hennes tassar vandrade över området. Timmen var relativt sen, solen hade nog kommit en bra bit på sin väg ner för himlavalvet vid det här laget, men den doldes till största delen av de mörka regnmolnen. Det var svårt att säga med säkerhet. Honan stannade upp för att ruska det värsta av vattnet ur den relativt tjocka pälsen. Hon var säkerligen ingen vacker syn för tillfället, pälsen tung av vatten, luggen spretig och den vanligtvis räta mankammen slokade nu likt en vissen växt. Med en suck så lät hon benen föra henne framåt igen. Hon visste inte egentligen varför hon befann sig på platsen. Det var ju inte som att hon sökte efter någonting speciellt, och nog fanns det områden med mer inbjudande väder än denna stäpp. Till och med karga Eriinari, där hon föddes och växte upp var att föredra, tyckte då hon. Då doften av en främmande varg nådde henne genom vätan så stannade hon kort upp för att lokalisera vart doften kom ifrån. En hane, så mycket kunde hon avgöra. Det var ju inte som att hon hade någonting bättre för sig, så hon kunde väl lika gärna ta och se vad det var för en individ som hon skulle korsa vägar med.

| Paxat till Zodiac |

Den gyllene stäppvargen har rört sig utanför flockens revir och tagit sig en bensträckare. Han tycker om att röra på sig. Föredrar det framför att sitta stilla och göra ingenting. Öronen står spetsade på huvudet och han rör sig snabbt framåt i trav. Den långa svansen sveper med i rörelserna efter honom. Det lätta regnet hinner knappt få vargens päls fuktig innan det torkas bort. Runt vargen tycks en mild glöd vila. Han har samlat på sig mycket solenergi och har inte gjort av med så mycket. Hanen rör sig smidigt och lätt framåt på lätta tassar.

En rörelse i ögonvrån får honom att stanna. Han hade kanske inte förväntat sig att möta någon på vägen men när han vrider på huvudet är det en blöt mörkgrå varg som rör sig mot honom. Vinden ligger fel så han kan inte uppfatta någon doft. Tyst står han stilla en stund. Den vassa gula blicken hålls fäst på främlingen som tycks vara på väg åt hans håll. Öronen klipper till på huvudet innan han vänder sig mot denne främling och börjar i lugnt mak röra sig närmare. Han har väl aldrig riktigt varit den mest sociala typen. Men man vet heller aldrig vad som kan hända när man möter på någon främling. Det ser ut som en tik av vad han kan döma. Större än honom själv. Efter en stund stannar han upp. Tänker inte gå hela vägen fram. Han sätter sig ner och den långa svansen placeras kring hans tassar. Den glödande vassa gula blicken möter en lika gul. Han nickar kort.
"God afton". Det känns mest passande med tanke på att solen möjligtvis står väldigt lågt någonstans bakom molnen.