Den ljusa pälsen var en kontrast till den mörka omgivningen. Hornen som klädde raganans huvud passade dock mer in bland grenarna, men det ljusa färgen som de hade gjorde att de drog till sig uppmärksamhet. 

De stora tassarna kammade försiktigt igenom den silkeslena, långa svansen som han med hjälp av sina luftkrafter lagt framför sig. Så fåfäng som hanen var kunde han inte tolerera att de fina hårstråna skulle trasslas in med varandra. Men hanen var också ytterst mån om att hålla det hemligt; att han brydde sig om utseendet så mycket. Xerxes visste själv att det var en aning absurt och pinsamt, men han kunde inte låta bli. Varje gång han såg en tova i svansen kände han sig genast illa till mods. Som tur var var det sällan som hans svans blev tovig. För det mesta brukade han vandra runt bland träden lugnt och stilla och på så sätt undvika tovor. Till och med när han jagade behövde han inte springa och trassla in svansen. Det enda hanen behövde göra var att gömma sin doft och vänta på att bytet kom till honom, vilket ibland kunde ta ganska lång tid. Tekniken funkade för honom dock. 

När hanen var klar med sitt putsande lyfte han tillbaka svansen bakom honom med hjälp av luften. Han sträckte på sig en aning men fortsatte sitta ned i gläntan han gömt sig i. 

(Privat med Erakan)

Tillbaka från en utmanande patrullering kom hanen flåsande. Tempot var än högt, men han var stolt över att ha lyckats ta hela spåret med den fars han gjort. 
Erakan kunde sällan betraktas som snabb, eller stark, inte mot andra i flocken. Kanske mot någon i hans egen storlek var han uthållig och kraftig, men mot de stora vargarna i denna flock var han blott ynklig. 
Fast det var inte för hans fysiskt egenskaper som Aisu värderade honom högt. 
Hon hade talat med honom om en ny medlem. Än hade han inte träffat denna nya, men hans mål var att snarast skaffa sig en genuin uppfattning.
Det var med en stor nya tur den okända lukten slogs mot honom. I den dimmiga skogen fanns det mycket lite av vad som kunde kallas vind och all doft dränktes lätt i fukten. Den brunröda honom styrde sina steg målmedvetet mot källan.
Det tog en stund för flockdoften att sätta sig på nya individer. Längre tid än vad det hade tagit i Byoomi. En obekant doft i denna skog kunde bara vara den nya Aisu talat med honom om. 
En glänta öppnade sig framför honom. Dimman låg tunnare än vanligt. 
Erakan log lite för sig själv, det var underhållande ibland hur mycket större andra kunde vara. 
Ibland nästan löjligt mycket större, som i detta fall. 
"Hälsad." ropade han över gläntan, och närmade sig med oförsiktiga steg. Kroppen var lugn, om än att andningen vittnade om att han sprungit. Det fanns inget fientligt över honom, och hans sneda leende var genuint.

Hanen ryckte inte till när en främling tog till ord och hälsade på honom. Han hade känt dess vibrationer när den rört på sig mot honom. Om han inte känt dess vibrationer hade dess lukt avslöjat den i alla fall.
  "Hälsad." Xerxes vände blicken mot det håll orden kommit ifrån. Den isblåa blicken rörde sig över det lilla som fanns av hanens kropp. Hanen var en ytterst liten varg med brun päls. Efter hanen noterat främlingens fysikaliska egenskaper drogs hans blick mot den andras ögon.
  "Hej." Sa Xerxes tillbaka. Till skillnad från den andras leende var Xerxes ansiktsuttryck hårt och en aning kallt. Men liksom den andra fanns det inget fientligt hos Xerxes heller. 
  "Du är..?" Xerxes ton var lika hård som hans ansiktsuttryck och var mörk. Det kanske var den mörka tonen som fick hans röst att verka så hård och det kanske också var det som fick Xerxes att misstas som ond och känslokall.

De blågrå ögonen tindrade när Erakan log snett. 
"Mitt namn är Erakan, och jag är generalens rådgivare." sade han som svar. Det var inget skytigt över sättet han sade det, utan mer lagt som en mild presentation. 
Trots den främmande flockbroderns nästan hårda uttryck valde Erakan att inte låta sig avvisas. 
"Om du har några frågor eller funderingar så kan du alltid gå till mig om general Aisu inte är tillgänglig." hanen hade förmodligen inte fått en Major eller överste att förhålla sig till en, så pass ny som han var, så att veta att man alltid hade någon att gå till oavsett var aldrig fel. 
Erakan satte sig ned, och med huvudet lade på sned observerade han den vita hanen. Med de väldiga hornen var den vite kanske tre eller fyra gånger så stor som honom själv. En insekt under en tass eller en hare i en blodig käft. 
Sedan länge hade han lärt sig att tänka förbi sådana tankar. Ingen kunde röra honom med den ultimata hörsel han hade. 
Han tog en risk.
"Har Aisu gått igenom med er våra tecken?" sade han.

Kort efter Erakan presenterat sig som generalens rådgivare bugade han sig lätt med huvudet mot Erakan. Detta var en varg Xerxes respekterade på direkten. Han visste att han behövde göra det. Erakan hade en hög post, och ännu en högre var den om man jämförde med Xerxes som knappast hade någon rang alls. Så naturligt gav han Erakan sin respekt. Efter han bugat sträckte han på nacken igen och såg lika ståtlig ut som tidigare. 
  "Xerxes." Sa han simpelt, som ett sätt att presentera sig. Mer behövde han inte säga.
  Xerxes stod tyst och lyssnade på den andras ord. Om det inte vore för hans fokuserade blick skulle man kunnat tro att han inte brydde sig med då få ord han sade. De hårda uttrycker och orden hjälpte inte heller så mycket utan såg mer ut som egenskaper för att skrämma iväg den individ som vågade närma den jättelika varelsen. Trots de inte så välkomnande uttrycken fanns det inget aggressivt i hans blick, eller elakt för den delen. Men uttrycket var svårtolkat och det var inte så att det aldrig hänt att en individ sett hanen som hotfull. 
  När den andre började prata om flockens tecken la Xerxes huvudet på sne en aning innan han rätade det och skakade lätt på huvudet. Tecken? Hanen blev en aning nyfiken. 
  "Nej, det har hon inte. Jag har inte haft den äran, än." 

Erakan log igen, pressade fram ett något mindre genuint leende i brist på några reaktioner tillbaka. Utöver den nätta och respektfulla bugningen så hade Erakan väldigt svårt att tolka vad han skulle göra med hanen.
Han lutade sig tillbaka mot den strikta uppfostran han fått. Likt ett rinnande vatten kom uttrycken och skådespelet när han försökte ignorera de karga responserna.
"Det är tecken vi ristar på träden eller i marken för att hjälpa oss manövrera i dimman när den blir som tjockast." sade han summerande, innan han åter tog till orda för att förklara nästa del.
"Det finns tecken för vart lyorna ligger, och vilka vägar som är rekommenderade, och vart man kan finna fara. Det finns fler, jag kan visa några av dem." sade han, och med klorna började han rita i marken. Först tecknet för lyorna, och sedan för fara. 

[Känner att om det inte ska hända så mycket mer så kan vi börja avrunda med att erakan lär honom tecknerna sådär lagom vagt ;D ]

Xerxes tittade fokuserat på marken när Erakan ritade märkena i marken. Hanen nickade för att visa att han fattade. 
  "Clever." Sa han lågt, ärligt, och tittade upp från marken och fäste blicken på Erakans ögon. Denna gång var hanens blick inte lika kall. Den var fylld av intresse.
 "Var det alla?" Frågade han. Något nyfiket fladdrade snabbt förbi hans blick. Vem var det som kommit på den geniala systemet? Hanen kände sig för en kort sekund stolt över att vara med i en flock med ett sådant system. 
  "If so" , började han på nordspråk, "så ska jag ta en runda runt reviret." Berättade han. Xerxes visste inte om Erakan var intresserad av att höra det men det var snarare för att Xerxes själv skulle få en bild av hans dag.

Erakan nästan uppslukades totalt av det rytmiska dragandet av klor över fuktig mark, och utav ord som bara flödade ur hans mun. Innan han själv hunnit uppfatta lektionens kommande slut talade den väldiga hanen efter en stunds funderande. 
Som svar skakade Erakan på huvudet. Det fanns visseligen fler märken, men inga som behövdes gå igenom den närmaste framtiden. 
Den brunröda hanen reste på sig. Under tidens gång hade han satt sig ned utan att tänka på det. Pälsen rufsade han till genom att lojt ruska på hela kroppen. 
"Trevligt att råkas Xerxes, vi lär ses snart igen." sade han. De tillhörde samma flock, och sannolikt skulle de ses om inte allt för lång tid. 
Erakan hade redan sprungit sina rundor för denna tid. Istället borde han ta tag i lärandet av de yngre eller kanske tala med Aisu om denne nye han precis lärt känna delar av. 

[Avslutat? c: ]

Xerxes nickade åt Erakan innan han vände sig om och gick, lät skogen sluka honom. Nu skulle han leta reda på alla märkena. 

(Avslutat c: Var tvungen att ha något avslut)