Den isblåa blicken svepte över stammarna och marken. Döda skogen var inte ett främmande område för hanen, men reviret var främmande. Han visste inte hur han kunde ta sig omkring och hur han kunde använda miljön till sin fördel. Han kunde ju alltid fråga Aisu, eller de andra som var med i flocken om beskrivningen av området. Hanen föredrog dock att se det med egna ögon, då minskade risken för att han missade viktiga detaljer. 

Hanen gick med ett mer nedsänkt huvud än vad han brukade, mån om att inte förstöra något inom reviret. Han ville inte börja med att få alla sura på honom, samt locka till sig främmande individer till reviret med hjälp av grenarnas ljud. 
Trots att han var mycket försiktig och att han hade det smidiga vrenblodet inom sig så fastnade ändå de stora hornen i grenarna. Försiktigt backade han några steg och grenarna släppte taget om hans horn. 
Ibland kände sig hanen som en "gren-magnet". Grenarna kunde verkligen inte undgå från att fastna i hans horn. Kanske var grenarna förvirrade över hans gren liknande horn och trodde att de var en del av dem, en del av trädet. Xerxes fnös åt tanken. Grenar kunde vare sig tänka eller prata. Vilken dum tanke.

Upptagen med att tänka om sina fina horn fastnade han i ännu en gren. Denna gång var han rejält intrasslad. Hanen provade att backa men grenen stretade emot. Det spelade ingen roll hur han vände och vred på huvudet, grenen ville inte släppa honom. Xerxes stönade högt. "Perfect." Tänkte han innan han skakade på huvudet mer bestämt, med mer kraft. Ett högt knak ekade genom skogen och reviret när grenen bröts. Ännu en gång slängde han med huvudet och den del av grenena som fastnat i hans horn flög in bland buskaget. 
Med det vände hanen sig om och gick in mot reviret igen, trött på att utforska den döda skogen.

(Privat med Elphaba)

Hon hade hört från modern att det tillkommit ytterligare en individ till Drauagi. En enorm, vit, hornbeklädd varelse. Elphaba hade ännu inte sett honom. Hon hade varit upptagen med att träna för både Uriko och Baraz.
    Den unga tiken tog sig, nu van vid området, utan större problem genom snåren tillbaka till lyorna. Med ett "whoop" hoppade hon över en av de större rötterna. Ett plötsligt brak inne i skogen fick henne att abrupt stanna upp. Hon lyssnade intensivt och sökte efter främmande dofter. Där fanns en hon inte riktigt kände igen. Det kunde vara en främling som inte hade på deras revir att göra precis lika mycket som det kunde vara den nya medlemmen. Försiktigt började hon röra sig igen och mycket snart kunde hon se en vit, enorm varelse komma gående mot henne mellan träden. Med tanke på hornen den bar drog hon slutsatsen att det var den nyanlända hannen. Mer avslappnad än tidigare började svansen vifta bakom henne.
    "Hej, jag hörde att du är ny i flocken. Välkommen till Draugai." sade hon med ett leende.
Hur han någonsin skulle klara av att ta sig runt var för henne omöjligt att förstå. Inte nog med att han var mycket större än vad hon först trott: hornen fick honom att se ännu större ut. För att inte tala om hur mycket de måste vara i vägen för honom.

Plötsligt stod en främmande hona framför honom. Han stannade abrupt. Blicken var riktad framåt, men inte på honan, utan över henne. Han kunde dock fortfarande se hennes suddiga, lilla gestalt. Som de flesta, var honan mindre än honom. Det hade varit få vargar som han mött som ens varit nära hans storlek.
"Hej, jag hörde att du är ny i flocken. Välkommen till Draugai." Den ljusblåa blicken var fortfarande riktad över henne när hon började prata. När den främmande vargen tystnat vände han blicken nedåt, för att ta sig en titt på honan. 
Som han hade gjort med Aisu, sonade han henne, utan att säga något. Blicken rörde sig från honans tassar till hennes ögon, där den stannade. Ännu en gång sa han ingenting utan tittade bara in i hennes ögon, med en aning hård och mystisk blick, känslolös. Det var omöjligt att veta vad hanen tänkte och tyckte såvida man inte hade telepatiska förmågor.
Efter en lång tystnad(?) började han tala.
"Hej." Började han. Det var det enda han sa, sen så kom ännu en tystnad från honom.
"Vem är du?" 

Osäkerheten kom krypandes igen. Från att ha gått till att inte se på henne alls till att stirra dömande gjorde henne inte väl till mods. Hon väntade spänt på att han skulle säga eller göra någonting, men han stod bara där. Svansen hade slutat vifta bakom henne och leendet falnat. Så till sist, efter vad som kändes som en hel evighet, öppnade han sin mun.
    "Elphaba." svarade hon och log igen, något försiktigare denna gång. "Och du?"

"Elphaba." Xerxes klippte med öronen. Namnet kände han igen, även fast hanen inte träffat denna hona innan.
"Aisu's dotter?" Han visste att detta var hans ledares dotter, men han ville försäkra sig om det. När någon gett Xerxes en viss information var det svårt för honom att glömma bort den med hans bra minne. 
"Jag är Xerxes. Angenämt." Hanen såg fortfarande lika känslolös ut och såg ytterst allvarlig ut. Om han inte frågat honan en fråga så skulle man nästan kunna tro att han var ointresserad av att prata. Det var han absolut inte, men hanen använde sällan många ord och var inte särskilt... högljudd. Det var bara sån han var. Visserligen var han också en gnutta oförskämd, men hans tystnad var oftast på grund utav att han var ganska... simpel i hans språk. 

Han konstaterade att honans svans slutat vifta och honan kändes mer... stel och mindre glad. Nästan som om hon blev osäker på grund utav hans tystnad. 
"Varför så stel?" Det seriösa uttrycket såg något mer skämtsam ut. Ett roat flin växte i hans ansikte. Oh, han tyckte om det här. Att skämta om honans osäkerhet. Vilken sadist han var, han erkände det själv. 
"Vad oartigt. Ska du inte visa nykomlingen runt?" Det som varit seriöst blev en aning mer skämtsamt och roat, avslappnat. Hans ögon lös av glädje. Han väntade på att honan skulle stamma. Det var det han förväntade sig från henne. Det brukade de som möte honom göra på grund utav hur rättfram han var.

Hon nickade. Det verkade som att modern hade nämnt henne.
    "Det samma." svarade hon honom.
Egentligen var hon inte helt säker på om det var angenämt eller inte: hon tyckte mest han verkade underlig. När han sedan tog till orda igen såg hon förvirrat på hans flinande anlete. Hon var inte riktigt säker på vad hon skulle svara, om hon ens borde göra det.
    "Så oartig. Ska du inte visa nykomlingen runt?"
Den unga tiken rynkade ogillande på nosen.
    "Vad finns det att visa? Lyorna ligger åt det hållet, det finns ett litet vattendrag..." hon vred på huvudet. "...åt det hållet. Sen är det mest träd och snår."
Hon såg uppstudsigt på honom. Även om han kanske skämtade var hon inte imponerad av honom: något bra första intryck hade han definitivt inte gjort. Hon undrade vagt vad modern såg i honom. Han var bara så... så konstig.

Honan fattade inte skämtet, eller hon ville i alla fall inte försöka ta del av det. Inte heller var hennes reaktion och svar särskilt underhållande och Xerxes hade förväntat sig mer. Xerxes suckade och himlade med ögonen. 

Såklart visste hanen de viktigaste sakerna, de stora sakerna, som lyorna. Trodde honan att han var dum? Nej, han ville se detaljerna. Vad gränserna faktiskt gick, jaktmarkerna. Xerxes fnös åt honans dumhet och hans uttryck blev ännu en gång hårt och kallt. Han hoppades innerligt att resten av flocken var mer underhållande, eller mindre irriterande. Om honan skulle hälsa på honom fick hon ta och försöka hänga med i konversationen, tyckte hanen som inte märkte dubbelmoralen i hans tankar. 

"Nåväl." Sa han mörkt och riktade blicken från honan, ovanför henne. Det skämtsamma hade försvunnit och blivit allvarligt igen. Han gick mot honan, men flyttade lite åt höger när han skulle gå förbi henne. Ytterst lite åt höger. Deras päls snuddade vid varandra när hanen gick därifrån. Utan ett "hejdå" gömdes hans päls av skuggorna och dimman.

Hanens anletsdrag blev med ens allvarliga igen och ännu en gång såg hon förvirrat på honom. Hans plötsliga skiftningar i humör fick henne att tro att han var bipolär på något vis. Helt frisk kunde han åtminstone inte vara. Elphaba rynkade ännu en gång på nosen då han himlade och suckade åt henne.
    "Nåväl."
Hans ord var släpiga, en ton hon inte alls uppskattade. Då han gick förbi henne övervägde hon kort att hugga efter honom. Hon skulle utan problem kunna ta sig ifrån honom. Till skillnad från Xerxes kände hon till skogen bättre, och hon var mycket mindre, så att ta sig igenom snår och buskar skulle inte vara något problem för henne. Innan hon hade hunnit överväga färdigt var han redan förbi henne. Den unga tiken vände sig om och såg efter honom.
    "Vad är ditt problem?" frågade hon med en stämma som krävde svar.
Vem var han som trodde att han kunde valsa in här och uppföra sig precis hur han ville?

Hanen stannade- nej, stoppades av Elphabas röst. Tonen hon hade var bestämd, men hanen kände sig inte rädd och kände inte kravet av att vara respektfull mot henne. Honan var inte ledare, inte heller var hon särskilt stor. Hur många tryckvågor skulle hennes bröstkorg klara? Två, tre? Han var frestad att himla med ögonen åt honans ord. Varför skulle han respektera en sån liten varg? Det var ju snarare än räv än en varg. 

Långsamt vände han sig om och gick tillbaka mot honan. 
"Du." Sa hanen simpelt. Hans ton var inte arg, inte hans blick heller. Fortfarande lika känslolös som förut. Hanen var inte arg, snarare trött på konversationen inombords vilket gjorde honom en aning irriterad. Fast hans svar dock sarkastiskt. Hanen ogillade inte honan, inte mer än andra vargar i alla fall. Hanen hade svårt att inte ogilla andra vargar dock.

Hon såg med hård blick på den stora hannen då han stannade upp och långsamt vände sig om. Bestämt mötte hon hans blick. Hon tänkte inte vika undan. Tänkte inte låta honom göra som han ville. När han sedan öppnade munnen för att tala blev hennes blick med ens kylig. Hans röst dröp av sarkasm.
    "Jag vet inte vem du tror du är, men om du lyssnat till hälften av vad generalen berättat för sig skulle du veta att man visar respekt för varandra i den här flocken. Framför allt om man är ny och ranglös."
Elphabas röst var lugn men kall. Hennes hållning hölls dominant medan hon talade. Det fanns en viss osäkerhet inom henne på grund av hans enorma storlek, men hon tänkte inte låta honom se det. Vetskapen att hon skulle kunna smita undan honom utan problem var även den lugnande. Spänt väntade hon på hans reaktion. Ville han stanna i flocken skulle han behöva rätta sig efter deras regler, oavsett vad han ansåg om dem.

Hanen tittade ned på honan ,både fysiskt och mentalt. Trots att han själv tyckte han var överlägsen, inte bara för att han tyckte att han var smart som individ utan också på grund utav hans ras, så kunde hanen inte förneka honans ord. Hanen själv var van vid att få alla att stå under honom, med svansen mellan benen. Men som ny, så var det inte så. Han slogs av att denna flock inte var som hans förra, och att han var ny. Han hummade för sig själv samtidigt som han började se mer fokuserad ut och inne i hans tankar. Xerxes skulle behöva jobba sig upp och för att göra det behövde han följa flockens regler. Honan hade rätt och han tänkte inte argumentera mot det hon hade sagt, men han skulle inte ge henne tillfredsställelsen att veta att hon hade rätt. 

Brist på ord, stod han i tystnad och tittade på honan.

När han inte svarade henne fnös hon ljudligt och satte tassarna i rörelse i riktning mot lyorna. Hon passerade Xerxes utan att se på honom. Trots att hon kände att hon vunnit slaget tänkte hon inte förlåta honom för hans respektlöshet innan han bad om ursäkt till henne. Och oavsett om den ursäkten kom eller inte skulle hon behöva tala med sin mor om händelsen.
    "Patetiskt." mumlade hon för sig själv.
Återigen undrade hon vad Aisu hade sett i honom. Visst, hans storlek var imponerande och han besatt säkert ett stort mått av fysisk styrka. Men rent mentalt passade han lika väl in i Draugai som en fisk på torra land.

"Patetiskt." Hanen fnös till.
"Vad hände med respekt?" Påpekade han när de oförskämda orden kom ut ur honans mun. Han hade inte blivit sårad. Elphabas ord kändes bara som en vindpust som lekte med hans päls. Han följde inte honan med blicken när hon gick utan stod i samma position som han hade gjort förut. Hanen kände sig dock frestad att gå åt motsatt håll från honan, så långt ifrån henne som möjligt.

Hon stannade upp. Det var inte meningen att han skulle ha hört henne.
    "Hur kan du tro att jag ska visa någon respekt för dig när du själv ser ner på alla andra?"
Elphaba kastade en hastig blick över sin skuldra innan hon återigen fortsatte framåt. Det hade varit dumt av henne att kalla hans uppförande patetiskt, det visste hon mycket väl, men det förändrade inte hennes åsikter. Hon svor tyst. Detta skulle innebära att hon själv skulle få ett straff.

Hanen kände hur honan stannade. Vibrationerna som honan skapade när hon gick kittlade under hans trampdynor och det var ganska enkelt för honom att veta hur hon rörde sig. 
"Hur kan du tro att jag ska visa någon respekt för dig när du själv ser ner på alla andra?" Xerxes fuktade mungiporna innan han tog till ord.
"Jag förväntar mig inte att du ska ge mig respekt. Absolut inte. Men du bör inte heller förvänta dig min respekt bara för att vi delar samma ledare." Detta lät logiskt i Xerxes öron. Allt annat var lögn. Allt annat var fel. Detta var vad hans liv kretsade runt, vad han växt upp med. Det var bara ren hierarki. Det var det enda han visste om. Ord som kärlek visste han vad det betydde, men han hade aldrig prövat "ge" kärlek till någon. Han hade aldrig gjort det och kände aldrig något krav att göra det heller. Trots att han var säker på att hans åsikter var de enda rätta så fanns det någon sorts nyfikenhet långt nere i bröstkorgen som han inte kunde förneka eller ignorera, ändå fast han försökte. Det var nyfikenhet. Han ville ha något annat än hans gamla flock. Något bättre. Men ännu var hans stolta sida inte villig att offra sig tillräckligt mycket. Det var osäkert om den någonsin skulle göra det.

Återigen stannade hon upp av hans ord. En suck lämnade den unga tiken och hon bet tillbaka orden som ville lämna hennes läppar. Hon ville säga att hon förväntade sig respekt för att hon var högre i rang än honom, men visste att det inte skulle tjäna någonting till. Xerxes verkade vara så insatt i att inte visa respekt för någon annan en Aisu att hon helt enkelt gav upp. Elphaba skakade på huvudet innan hon för förhoppningsvis sista gången satte tassarna i rörelse. Det fanns ingen anledning i att lägga ner mer energi på ett hopplöst fall. Hon fick hoppas på att modern kunde tala förstånd med honom.

Xerxes fick inte ett svar. Han stannade kvar, ståendes, och kände efter honans viberationer innan de sedan försvann för långt borta och han tröttnade. Då började han fortsätta sig vandring runt reviret, utan att bry sig om händelsen och bråket alls. Oberörd, rörde han sig mellan stammarna.

(Avslutat)