Uriko hade strövat längs revirets gränser under natten. Det hade varit både ensamt och skönt att få vara för sig själv, med att bli ensam med sina tankar hade även gjort honom aningen nedtyngd. Någonstans inom honom kändes det som att något var fel. Där fanns en tanke, en känsla, som kändes fel trots att han inte visste vad den betydde. Han skakade bort tankarna, samtidigt som han gick mot lyorna och revirets mittpunkt. Den tjocka dimman som som utgjorde mer eller mindre Döda Skogens hela karaktär skingrades en aning ju närmre mitten han kom. Kanske var det Aisu som börjat skingra dimman, hon ägde trots allt den kraften, eller så var det bara en aningen mer dimm-fri dag. Oavsett vilken anledningen var så kände sig Uriko upplyft av faktumet. Dimman här i Döda Skogen var av ett helt annat slag än den han och Levi hade fått uppleva närmare kusten. Döda Skogens dimma var trygg, den vid kusten hade bara varit... kuslig...
Väl framme vid lyorna gick han fram till en och kikade in. Där inne låg Leviathan fortfarande och sov med Frihet mellan sina framtassar. Uriko log smått åt synen och gick sedan mot ett träd och gjorde sig en plats under den. Han hade sig ner och placerade huvudet på framtassarna med en djup suck.
Han hade varit i flocken ett tag nu, och om sanningen skulle fram så kunde han inte trivas bättre. Flocken var kanske inte allt vad han hoppats på, men den dög finfint ändå. Han kände sig hemma här, och han hoppades evinnerligt att han skulle bära med sig den känslan för en lång tid framöver.

[Bambra ^^ ]

Bambra rörde sig med lätt tveksamma steg genom den dimmtäta skogen. Även om dimmorna var lättare just här vid lyorna. Hon kände sig lite osäker på vart hon skulle sova, hade inte riktigt fått in rutinerna än. Allting var så nytt för henne. Reglerna. Rutinerna. De vardagliga samtalen med främmande vargar som inte egentligen var främmande. Som hon hade en samhörighet med. Det skrämde henne inte men det var ovant. Hon undrade hur länge det skulle ta för henne att smälta in, bli ett med den här flocken. För hon antog att man blev det, att man vande sig och började känna sig mer säker och hemma. Det verkade så lätt för alla andra, som om de hade klurat ut allt och bara var helt självklara i sin roll. Hon såg upp till dem, framförallt såg hon upp till Aisu. Den honan var en stor hona, en sann förebild, och Bambra kunde inte annat än att känna sig imponerad var gång hon såg henne och kanske framförallt hörde henne prata. Hon var så självsäker och verkade veta precis vad hon höll på med. Bambra avundades det. Men en dag kanske hon också skulle bli sån. En dag. Kanske. Hon bet sig lätt i den ena läppen. Så såg hon ett pas tassar breda ut sig framför henne där hon gick och stirrade ner i backen. Hon stannade skrämt upp och tittade upp på Kreschimhanen, Uriko trodde hon att han hette, som hon nästan helt missat.
”Oj!” Utbrast hon ”..öhh… hej”
Smidigt, väldigt smidigt. En dag, en dag ska jag passa in här, intalade hon sig tyst och log ett generat leende.

Han hade inte sett någon komma, så när han såg in Bambras förvånade ansikte så misstänkte han att han såg minst lika förvånad ut.
"Åh", Uriko satte sig hastigt upp. "...miss Bambra", sade han sedan och nickade kort mot tiken. Han hade inte riktigt talat med den nya tiken något ännu, inget annat än korta hälsningsfraser. Den nya tiken var ny, och i ärlighetens namn hade Uriko svårt att förstå varför Aisu valde att ta in så många unga. Men han litade på ledarens val, hon såg kanske något i Bambra som Uriko än hade att upptäcka. Hur som helst såg han fram emot att få lära känna henne. Han gillade att flocken växte, att han fick vara en del av en växande flock. Det var på något sätt.. spännande.
"Allt väl?" frågade han sedan och gav henne ett litet leende. Han ville hålla kvar henne hos sig ett litet tag till, för att kunna starta någon form av bekantskap. Han fann det viktigt att veta var man hade de andra i flocken, de skulle trots allt leva tillsammans nu.

Då hanen kallade hennes miss ströks öronen lite bakåt och en än mer generad min lade sig över hennes anlete. Kinderna blossade.
”Öhm, Uriko”
Fick hon ur sig som en halvdan hälsningsfras. Varför kunde hon inte bara vara avslappnad och cool när hon talade med vuxna. Sådär självklar. Det var hennes största ambition. Att bli så trygg i sig själv och i flocken. Hanen ställde henne en fråga.

”Jo då, är bara ute o vandrar lite i nattens dimma” Fick hon fram med ett spelat lugn i rösten, men sedan sprack masken. ”I ärlighetens namn.. så vet jag inte riktigt vart jag ska sova...” Fick hon sedan fram med en snabb ordföljd och blicken sökte marken igen i ett generat uttryck. En kort tystnad la sig mellan dem innan unghonan ryckte till. ”Och hur är det med dig?” Haspade hon fram och log svagt.

Han gav henne ett leende. Hon mindes hans namn, det hade han inte räknat med. Då han endast hade ett namn att lägga på minnet så hade hon desto fler, så han blev nästan smickrad över att hon kom ihåg honom. 
"Det är bara bra med mig", svarade han enkelt, och återgick sedan till det Barbra precis hade nämnt. "Ni kommer hitta er plats i flocken snart, det är jag säker på", försäkrade han henne. Han kunde ju så klart inte vara helt säker, men nog trodde han nog att även Barbra skulle hitta sin plats och sitt kall i flocken. Urologi hade gjort det, så han hade inga tvivel på henne.

Hanen var så lugn och samlad och verkade så säker i sin sak. Bambra sneglade ner i marken snett bakom henne med ett generat uttryck.
”Tror du det”
Fick hon fram med en röst som lät lite ynkligare än vad hon själv hade velat. Hon hade aldrig tänkt på sig själv som en flockvarg men när hon gått med hade det känts både rätt och roligt, men nu fann hon sig själv fullständigt missanpassad i det här helt nya sociala sammanhanget. Dimmorna rörde på sig mellan träden och slingrade sig runt henne kropp. Det var lite ruggigt tyckte hon, men hon började likt de andra medlemmarna vänja sig vid det. Känslan av fukt nära inpå kroppen.
”Jag tror jag har nästa jakt.”
Sade hon mest för att slå hål på den tryckande tystnaden som lagt sig mellan dem. Och kanske lite för att markera att hon faktiskt höll koll och gjorde sitt bästa för att passa in i flocken. Hon såg faktiskt fram emot att jaga för sin flock. Det skulle vara ännu en ”första gång” av någonting. Nya erfarenheter var alltid lockande. Samtidigt trängdes de spridda tankarna och förväntningarna med oro och ångest: tänk om hon inte skulle hitta något rov, tänk om hennes fångst inte skulle duga åt flocken. Hon oroade sig för mycket. Och känslan av att inte riktigt passa in låg alltid nära till hands.

Uriko nickade lugnt.
"Det är jag säker på", svarade han med ett leende. "Ni kommer falla in i flocklivet mer och mer. Det är inte alltid lätt att ständigt ha andra kring sig, och ibland så vill man bara vara för sig själv. Men när allt kommer omkring så skulle jag aldrig byta Draugai mot att vandra ensam igen", sade han och såg på Bambra. Han kunde förstå hennes osäkerhet, känslan av att man inte riktigt visste vad man gett sig in på. Men för Uriko hade det också varit spännande, exalterande. 
När Bambra sedan nämnde att hon skulle jaga vid nästa jakt så log Uriko varmt mot henne.
"Jag är säker på att det kommer gå strålande", sade han. "Ni kan inte göra sämre ifrån er än vad Leviathan gjorde under sin första jakt", skrattade han och tänkte på den unga hanen. Det hade inte gått så bra under den vites första jakt, men han hade gjort sitt allra bästa, även om det inte hade räckt just den gången...

Bambra log, Urikos ord var märkligt tröstande. Han hade en bra inverkan på henne. Leendet fylldes av tacksamhet. Tacksamheten fortsatte strömma ur henne då hanen började tala om andras misslyckade jakter. Han ansträngde sig verkligen för att hon inte skulle känna sig dålig. Det var rörande. För några sekunder hoppades hon att hon inte skulle bli en sån där man skämtade i former om ”jag minns då Bambra gjorde det för första gången” följt av ett skratt. Hon fick helt enkelt se till att bevisa sig så att det inte blev så. Men så försvann oron och hon fnissade lite instämmande åt Urikos ord.
”Får jag fråga vad som hände då?”

"Tyvärr var jag inte med själv, Levi berättade lite skamset om det hela", log han roat. "Men Levi är ibland lite... hm... oseriös skulle man kunna säga, och han tänker inte alltid efter innan han gör något", Uriko kastade en hastig blick mot lyan där han sett att Levi låg och sov. Han trodde knappast att unghanen skulle vakna, men han valde ändå att hålla ett vakande öga mot lyans öppning, samtidigt som han började tala igen. "I vilket fall som helst så jagade han ett rådjurskid. Och om man ska tro Levi så var han riiiktigt snabb", han himlade med ögonen åt Bambra och skrattade lätt. "Levi berättade att han visste att det var en bra ide att kasta sig ner på rådjursungen från högre höjd, hur han nu visste att det skulle vara en bra idé. Så han tar sig upp på en kull, kiden rundar kullen, varpå Levi kastar sig ner...", Uriko gjorde en paus och drog dramatiskt efter andan. "...och landar rakt på marken", Uriko kvävde ett gapskratt. Han visste att Levi inte hade tyckt om att han berättade historien, men Uriko tyckte att den var allt för bra för att inte dela med sig av.

Hon följde med intresse i blicken hela berättelsen, nickade kort åt honom att fortsätta i de korta pauserna. Då han kom till slutklämmen fnittrade hon till, ett klingande skratt som hon försökte hålla tillbaka.
”Haha hur gick det sen, fick ni någon mat till slut?”
Frågade hon och svansen slog lite bakom henne. Hon satte sig ner, började verkligen trivas i den äldre hanens sällskap och hade inget emot att spendera en längre stund i det. Han var så vänlig och verkade så mån om henne. En riktigt bra varg att ha i en flock. Hon beundrade allt mer Aisu och hennes förmåga med flocken. Det var inspirerande att se hur en sådan väva av olika personer kunde resultera i något så stort. Visst skavde det ännu något, men hon trodde att hon skulle komma att trivas här. Det här var hennes nya familj.

Hennes försök att hålla tillbaka ett skratt misslyckades och Uriko var glad över att hon fann historien underhållande, även om det var på Leviathans bekostnad.
"Jodå, men vi fick hjälpas åt att jaga mer mat dock", svarade han och satte sig upp. "Och om ni inte misstycker, så får ni gärna vara tyst om det jag precis berättade. Jag tror inte Levi skulle uppskatta att jag berättade det för andra", sade han sedan med låg ton, fortfarande med ett vakande öga på lyan. Uriko tyckte om Levi, även om den unga hanen var så olik honom på många sätt. Än hade han inte heller hade han inte funnit någon som delade hans djupa tro till Gudarna, och framförallt Aurinko då, och han undrade om det fanns någon där ute med samma tro som honom. Det kanske bara var Uriko som visste vem som var den största Guden?

Bambra kände hur ett leende låg fast på hennes läppar, vistelsen i flocken kändes med ens mycket lättare efter den här konversationen med Uriko. Hon nickade åt vad han sade.
”Ja då, jag ser ingen funktion i att sprida denna berättelse”
Sade hon med låg ton. Att skratta åt andra medlemmar kanske var skönt ibland, men det kändes samtidigt elak att tala bakom någons rygg. Hon uppskattade att Uriko delat med sig av historien, det hade lugnet hennes oro och varit bra för den allmänna moralen, men hon önskade inte trycka ner en annan flockbroder. Tänk, hon började till och med tänka som en flockvarg. Se till det kollektiva behovet. Hon som alltid sett sig själv som en ensamvarg, hon som till och med lämnat sin familj för att leva ensam. Och nu fann hon sig själv här, och stortrivdes. Uriko var en stor del i det.
”Tack”
Sade hon med ett varmt leende. Hon antog att han skulle förstå vad hon menade, han hade verkligen piggat upp hennes denna kväll.



[Haha det skulle vara så kul om Uriko träffade Sarabi ngn dag. Hon hävdar ju att Tenkai är den sanna eldguden och att Aurinko bara är en skugga i jämförelse xD Skulle vara kul om han träffade Nardol oxå, så kunde de bounda lite över sin tro c:]

Uriko log, nöjd över att hon inte verkade se någon glädje i att berätta hans historia för någon annan. Han kände sig tacksam över det å Leviathans vägnar.
"Ingen orsak", svarade han henne sedan med en varm ton i rösten. "Det är inte alltid lätt att komma in i en flock, men man gör vad man kan för att få varandra att må bättre", lade han sedan till.

[Kort, men det kanske är dags att avsluta? ^^

btw så skulle Uriko bara bli förbannad på Sarabi, antagligen. Och Sarabi på Uriko eftersom han inte vet vem Tenkai är xD ]

Leende som låg på hennes läppar var stort och genuint. Uriko var en bra flockbroder. Hon gäspade lätt och sträckte på sig.
”Jaa...” Började hon ”Det börjar väl bli dag för mig att hitta någonstans att sova”
Sade hon sedan och återknöt till det som samtalet börjat med. Hon var glad att hon fått dela denna stund med Uriko, men nu var det tid att sova. Om inte allt för många timmar skulle gryningen vara här.
”Godnatt, Uriko”
Sade hon med värme i rösten, och så började hon gå iväg genom dimmorna. Hittade en större trädstam vid flockcentrets utkant att kura ihop sig invid och somnade snart. Sömnen var djup och drömfri.


[Haha jag kräver att detta rollspelas någon dag!]

[Avslutat, du kan få skriva ett sista inlägg om du vill :)]

Han nickade åt hennes ord.
"Det kanske är bäst det", log han. "Godnatt", han såg efter henne när hon försvann bort. Han hade uppskattat det lilla samtalet med henne, och han hoppades att hon kände likadant. Han hoppades även att hon skulle finna ro i flocken och så småningom se den som sin familj, precis som han hoppades också kunna göra en dag.
När dimmorna hade slukat Bambra slöt han ögonen och föll in i sömn.

[Avslutat]