De var borta.
Allt var borta.
Pravada Vox fanns inte mer.
Splittrade.
Döda.
Borta. 
Och hon var ensam.

Ensam. 
Hon hade aldrig känt sig så liten.

Allt de hade jobbat med. Som de hade kämpat. De hade slitit som djur. Hon hade lagt ner sin själ i det här. De skulle kämpa, de skulle besegra ondskan. Alla timmar, dagar, månader de lagt ner på stridstekniker och strategier. De skulle skapa fred i Numoori. Så naivt av dem att tro att det var möjligt. Hon visste inte ens vilka som levde eller var döda. Var fanns Stripe och hans valpar? Jaro? De måste ha klarat sig. Men vad skulle hon göra nu? Hennes mål i livet hade misslyckats. Skulle hon försöka finna dem? Om de ens hade överlevt skulle de vara långt borta nu. 

Om hon hade varit där, skulle hon kunnat rädda dem? Frågan som hon aldrig skulle få svar på. Den skulle jaga henne resten av livet. 

Den ljusa honan satt ihopsjunken i utkanten av silverskogen. De gamla pilarna knarrade så där välbekant i vinden, så där som de alltid hade gjort. Vinden förde med sig de skogsdofter hon var van vid. Samma fåglar kvittrade i de vindpinade träden. Det här var hemma. Men hon skulle inte kunna fortsätta leva här. Inte efter det som hade hänt. Hon skulle aldrig glömma. Hon skulle inte orka leva kvar här.

Men för hennes fallna flocks skull skulle hon kämpa vidare. Pravada Vox skulle leva vidare inom henne. Hon hade fel, hon var inte ensam. Cademion Axos vakade över henne. Hennes mor vakade över henne och resten av hennes fallna systrar och bröder vakade över henne. Hon visste det, även om hon inte kunde se dem så kunde hon känna deras närvaro. 

Det var de som gav henne styrka att resa sig upp och ge sig av. 

Theia hade inte gett upp. Hon skulle fortsätta kämpa om det så skulle kosta henne livet. Hon hade inget annat att leva för. 


(Ensamroll. Svara inte, tack!)