| Detta är ett enmannainlägg mellan Stripe och en NPC, vänligen svara inte här |

Morgonen var stillsam, harmonisk där den vita hanen för tillfället låg på ett stenblock under Acheratis trädkronor. Tankarna virvlade som vanligt omkring i hans sinne, alla minnen, alla känslor. Ibland var det en förbannelse att ha ett nästan felfritt minne, saker hemsökte honom under en väldigt lång tid. Även om Ajimi hade hjälpt honom komma igenom den värsta depressionen så låg den ändå kvar där under ytan. Då och då när helst hans minne triggades av en doft, något han såg, vad som helst så flödade det mesta över honom igen likt en flodvåg. Han hade förlorat så mycket under sitt fortfarande rätt så unga liv, två flockar, massor av familjemedlemmar, och smärtsammast av dem alla...Kura. Det enda han egentligen hade kvar i denna värld var sina älskade valpar, som nu var så gott som vuxna. För att inte glömma Ajimi såklart, hon hade kommit att betyda väldigt mycket för honom under de senaste månaderna. Han visste inte vart han skulle vara för tillfället om det inte vore för hennes hjälp. Han hade varit farligt nära att drivas över kanten, att som sin fader helt förlora förståndet, men på något sätt så hade han lyckats ta sig samman, och det var han tacksam över. Vindens sammestlena stämma påkallade hans uppmärksamhet, meddelade honom om att Ajimi var i närheten, hennes doft följdes dock tätt av doften av löp. Hon hade hållit sig borta från honom de senaste dagarna, nu förstod han varför. Det dröjde inte särskilt länge innan han kunde urskilja hennes vita gestalt mellan träden där hon kom gående mot honom. Det låg någonting i hennes hållning dock, var det osäkerhet? Det var ett drag som inte var likt henne. ’’Stripe, kan jag få tala med dig om en sak?’’. Det låg även en viss orsäkerhet i hennes stämma, vilket väckte en vag oro inom honom. ’’Har det hänt någonting?’’. Tankar om allt från sjukdom till våldtäkt hann nog segla igenom hans hjärna tills hon skakade på huvudet. ’’Nej, inte precis’’. Han pustade lågt ut innan han tog sig ner från stenblocket och slog sig ner på marken en kort bit ifrån henne. ’’Vad har du då i tankarna?’’ frågade han med den så vanligt lugna och vänliga stämman han oftast talade med, men det låg en smått bekymrad ton över det hela. Hon slöt kort ögonen i en suckning samtidigt som hon slog sig ner på marken. ’’Det här kommer låta galet, och det är säkert fel av mig att ens fråga. Du får säga nej, jag tar inte illa upp. Nej, det är nog för mycket begärt, varför tänkte jag ens tanken...’’. Hon suckade och vände den blå blicken in mellan träden. ’’Ajimi, du vet att du kan prata med mig, oavsett vad det gäller’’ svarade han och sökte efter ögonkontakt med henne, vilket hon till slut gav honom. ’’Ja... Du vet att jag nämnt att en av mina högsta önskningar är att få egna valpar, men att jag aldrig har hittat någon lämplig hane att skaffa dem med...’’. Hon tog en kort paus och harklade sig. ’’Jag fick den här galna tanken igårkväll om att du kanske skulle kunna tänka dig att hjälpa mig med det?...’’. Hennes öron veks bak mot nacken och ett något generat och osäkert uttryck lade sig ännu en gång i hennes anlete. Han kunde verkligen inte påstå att det var någonting han hade väntat sig höra henne säga, den vaga chocken gjorde honom mållös. ’’Wow...’’. Hon ville att han skulle skaffa valpar tillsammans med henne? En del av honom kände sig på något vis ärad över att hon frågat honom, medans den andra delen nog var alldeles för överraskad för att kunna avgöra vad han kände om det hela. ’’Jag vet att du fortfarande älskar Kura och redan har egna valpar. Liksom varför skulle du vilja det? Vi har bara känt varandra i några måncyklar. Det var dumt av mig att ens fråga, för mycket begärt av dig. Förlåt...’’. Det var nog rätt uppenbart att hon skämdes och kanske helst skulle vilja försvinna från platsen, men av någon anledning så stannade hon. ’’Du behöver inte be om ursäkt, jag blev bara...överraskad helt enkelt’’. Hans stämma var fortfarande rätt så förbluffad, vilket kanske inte var så konstigt egentligen. Han kunde se att hennes uttryck lättade lite, men försvann gjorde det inte. ’’Jag kan inte klandra dig. Jag känner mig galen av att endast be dig om en sådan stor sak, men jag skulle heller inte göra det om det inte betydde så pass mycket för mig. Jag skulle inte kräva att du stannade och hjälpte mig uppfostra valparna, om du inte vill såklart. Och du får såklart säga nej till hela alltihop som sagt, vi kan glömma att det ens kom på tal om det är det du vill, men ja, det är ditt val’’. Hon andades ut innan hon sedan tystnade. Han drog fundersamt på munnen för en stund, den värsta förvåningen hade släppt till slut. ’’Om jag går med på det hela så vill jag nog ändå vara en del av deras liv, så mycket kan jag säga med säkerhet’’. Ett vagt försiktigt leende drog sig på hennes läppar för några sekunder innan hon sedan nickade. Var han galen som ens övervägde det hela? Kanske, han visste inte. Han hade alltid gillat valpar, hans egna betydde otroligt mycket för honom. Han skulle inte byta bort den upplevelsen mot någonting, och han kunde förstå att hon också ville uppleva det. Det var en otrolig känsla att få följa deras utveckling och vara en del i deras liv. Ibland saknade han den tiden när de var yngre, innan Chaoset hade skiljt dem från varandra under en lång period. ’’Dagen då mina valpar föddes är fortfarande en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. Det går inte ens att beskriva känslan av att se dem för första gången. Det är en underbar upplevelse’’. Han tog en kort paus och vände tillbaka blicken till hennes. ’’Jag vill inte vara den som berövar dig på den upplevelsen, särskilt inte efter allt du gjort för mig sedan vi träffades. Att det sedan även skulle gynna våran ras är väl inte direkt någon nackdel’’. Hon lade huvudet lite på sned, som hon brukade göra då hon lyssnade och tog in allt vad han hade att säga. ’’Så...Jag antar att om det verkligen är det du vill så skulle jag kunna hjälpa dig med det’’. Ett vagt leende lade sig på hans läppar då han såg förvåningen över hans svar i hennes ansikte. ’’Ehm...Jisses’’. Under flera långa sekunder så stirrade hon endast på honom, bearbetade troligtvis hans ord. ’’Tack, eller vad man nu säger till sådant. Jag hade inte riktigt trott att du faktiskt skulle gå med på det hela, det hade känts alldeles för galet och stort. Snarare att jag hade förväntat mig ett blankt nej på en gång’’. En flamma hade återvänt till de blå ögonen då hon talade, och det var en väldigt välkommen syn. Stripe hade alltid, ända sedan han var valp, velat vara andra till lags, hjälpa dem och om möjligt glädja dem på något sätt och vis. Just det här var dock inte en sak som han skulle göra för precis vem som helst. Det tydde på att hon verkligen betydde mycket för honom, att han på sätt och vis älskade henne, om än främst som en väldigt god vän. ’’Det är inte något jag skulle göra för precis vem som helst’’.