Månen hade kommit och gått. Solen kastade nu dagens allra första strålar över horisonten. Rengar hade vandrat i timmar, utan att stannat för en paus. Det ansågs inte nödvändigt. Natten hade varit kyligare än tidigare och han skakade av sig det dagg som hade samlats i pälsen under natten. Därefter fortsatte han sin vandring. Han rörde sig fjäderlätt över marken och nynnade tyst för sig själv medan han gick. Han tyckte inte om tystnaden och stillheten som rådde för tillfället, och de enda ljuden han kunde kontrollera var de som kom från honom själv. Och det var just därför han gjorde ljud ifrån sig.
"Me, myself, and I", flinade han för sig själv. Rengar hade alltid haft en tendens att tala eller nynna för sig själv när det blev för tyst, något som hans syskon hade tyckt var otroligt irriterande, vilket bara gjorde det ännu roligare att göra det. Största delen av hans uppväxt hade gått ut på att reta gallfeber på resten av familjen. Rengar var glad att han hade lämnat dem. Och kanske var de lika lättade honom honom över att han stack? Det var antagligen mycket troligt.
För tillfället hade han inget specifikt mål med sin resa, men han skulle åtminstone ta sig bortanför Höstskogen, och mot Numoorislätten, då han inte riktigt visste vad han skulle finna där borta. Det okända triggade igång en äventyrslust inom honom som han aldrig hade fått utlopp för om han hade stannat kvar hos sin familj.

[Fieroooo]

Den högresta hanen rörde sig lugnt genom skogen. Hans rörelser var utsträckta och trygga, han kände sig inte hotad av något på den här platsen. Han hade vandrat lika lugnt hela natten, bara stannat någon timme för en utvilande tupplur och sedan fortsatt under månens bleka sken. Kanske kunde månen ha påmint honom ett liv han en gång haft. Om en hona som sken med en sån kraft att man knappt kunde tro att det var månen som låg bakom henne. Men det bekom honom inte längre. Det var det förflutna och det förflutna cirkulerade aldrig genom hans sinne. Det var en numera kylig och känslokall hane som besökte dessa varma marker.
Solens första strålar strilade ner genom det gula lövverket och färgade himlen som kunde skymtas genom grenarna i en rosa färg. Kanske hade solens strålar kunnat påminna honom om ett liv han en gång haft. Om tidigare mornar då han berättat sagor om gudarna för att få valparna att somna om. Om dagar likt den som grydde då han skapat illusioner för att visa sin dotter hur de olika platserna i Numoori såg ut. Men det berörde honom inte. Han brydde sig inte om sådana saker längre. Lika lite brydde han sig om dofterna som kom med den svaga brisen. En annan varg närmade sig. Fiero lät inte detta hindra hans framfart, han gick lugnt åt samma håll som han tidigare gått. Vilket också råkade vara åt exakt samma riktigt nog han beräknat att främlingen skulle komma ifrån. Denna väg kunde leda till ett möte eller till att precis undkomma ett möte, vad det skulle komma att bli brydde han sig inte om.

Emedan han gick där genom skogen började han nynna på en melodi, endast väldigt lågt då det bara var han som behövde höra. Rengar hade en bra uppsättning av melodier, både de med text och de utan. Under ensamma vandringar behövde han lite ljud, och förutom att tala med sig själv var melodier det bästa sättet att underhålla sig själv på.
Med äventyrslusten på högvarv tog han några språng upp i löften för att sedan snabbt trippa fram på tå några steg. Därefter höjde han huvudet upp mot ett av träden och granskade det i några korta ögonblick. Han var inte den duktigaste trädklättraren, men nog borde han allt kunna ta sig upp i trädet. Han hukade sig, tog sats och kastade sig upp mot den lägsta grenen. Relativt osmidigt tog han sig upp och fortsatte sedan både en och två grenar högre upp. Väl där lade han sig på grenen och lät alla fyra tassar hänga på var sin sida om grenen.

Ljudet av klor som krafsade mot bark nådde hans långa, känsliga vrenöron. De klippte till ovan hans huvud och spetsades emot ljudet. Men i hans ansikte fanns inget intresse att finna. Den brandgula blicken stirrade dött rakt framför sig och han fortsatte utan minsta uppehåll rakt framåt. Vargdoften blev allt starkare och snart befann han sig var som tycktes vara rakt ovanpå den främmande varghanen. Fiero antog att denna antingen ägde ett par vingar eller osynlighet som kraft, eller möjligen hade förmågan att klättra i träd. En förmåga som den väldiga Fiero fullständigt saknade. Han ryckte lätt på axlarna då han passerade ett klomärkt träd och ruskade lite på sig. Det gör detsamma, tänkte han med en lätt uppgiven ton och fortsatte framåt med långa kliv. Det enda intresse han visade främlingen var en svag spänning över ryggen, ständigt redo ifall strid skulle uppstå.

Rengar studerade främlingen uppifrån trädet när han dök upp. Hanen gick rakt under honom utan att verka ha märkt honom. Rengar fick bita sig i tungan för att inte skratta rakt ut. När hanen hade gått helt förbi tog Rengar sats att hoppade ner från trädet. Tassarna slog i marken och hela han studsade lite när han landade.
"Hallå främling!" skrattade han och sträckte på hela kroppen i ett försök att se lite större ut. Den andra hanen var riktigt stor i jämförelse med honom, men inte för att det sänkte Rengars ego inte. Nej, inte det minsta. "Svårt att lyfta blicken från marken, hmm?" lade han sedan till och krökte nacken så hela nosen pekade mot himlen och skrattade högt och gällt. Han vände sedan huvudet ner mot hanen igen. Tungan slank ur munnen och svepte blixtsnabbt över läpparna innan den försvann in i munnen igen.