Calyphtica var åter tillbaka på stromstäppens vidder, hon hade vandrat här allt för länge fram och tillbaka och gått fullkomligt vilse, men det bekom henne inte nu. Molnen ovan henne hade lättat och hon traskade fram på lätta tassar. Hon vickade på huvudet i takt med stegen och nynnade på en liten melodi.
"Ohohohooh"
Gräset frasade härligt under henne efter de varma sommarmånaderna och det doftade av damm och sol och svag av havet. Starka vindar drog fram över landskapet och knuffade henne i ryggen, fick henne att trava på snabbare med ett bubblande skratt. Allt var så bra nu. Absolut allt var helt perfekt. Hon var så lycklig och nu skulle hon ta tag i allt. Finna sin syster och återvända hem till sina bröder, det skulle gå lätt som en plätt. Hon ville bara få det klart nu direkt så de kunde påbörja sina liv tillsammans. De gul ögonen gnistrade av lycka då hon tog sig fram över området. Allt skulle bli bra nu.

[Privat med Ethna & Fiero]

Det var en väldigt fin dag. Raganan låg på marken och njöt av solens strålar som värmde hennes rygg. Molnen ovan var tunna, genomskinliga; det skulle inte bli regn idag inte. Hon suckade nöjt och sträckte ut frambenen ännu mer. Det knäppte behagligt i lederna. Ehtna sjönk in i en sömning dvala.
   Men efter en stund gjorde hennes mörka päls värmen lite för intensiv. Hon tog sig upp på fötter och ruskade på huvudet för att få loss några lösa grässtrån som fastnat i hornen. Slö av värmen följde hon dem när de seglade ner på marken. 
   Med långa steg började hon röra sig över slätten. Sakta försvann tröttheten ur hennes muskler och hon började vakna till. Ehtna svepte med blicken över slätten. En grå gestalt, inte så långt bort, fångade hennes blick. Tiken spetsade öronen. Hon kunde urskilja ett svagt nynnande och ett bubblade skratt. Ljudet av glädje fick ett eget leende att spela på Ehtnas läppar medan hon vände på kursen och styrde stegen mot den andra vargen. Med smidiga steg tog hon sig närmare. Osynligheten låg som en skyddande fäll över henne när hon slöt upp avståndet så att det bara var någon meter emellan dem. Det var en valp, avgjorde hon.
   "Having a good day?", frågade hon med ett glittrade leende på läpparna; som valpen dock inte hade en chans att se så länge som hon höll tag i kraften.

Calyphtica ryckte till o stirrade ut i luften. Hennes föräldrar hade alltid talat två spåk med den, men nordspåket hade alltid varit det vanligaste och hon kände sig smått osäker på Nimorian. Att hon inte kunde se främlingen gjorde det inte bättre. Hennes humör ändrades snabbt från glad till irriterad. Hon kände sig i underläge och det var en känsla hon avskydde. En krusning syntes på hennes nosrygg och hon fräste till.
"Visa dig"
Hon stirrade blint ut i intet på den ungefära plats som ljudet kommit ifrån.



[sorry för kort, håller fortfarande på att lära mig den här karaktären c:]

Valpen ryckte till. Ehtnas öron klippte till när hon tog ett litet steg närmare. Hon var fascinerad av teckningar. Så fina. Valpen verkade dock ha tagit illa upp. Nosryggen på den lilla krabaten var rynkad och Ehtna suckade tyst när tiken uttalade underliga ord. 
   "I really don't understand your blablabla", klagade hon och cirklade runt den upprörda valpen. Sakta släppte hon på osynligheten så det såg ut som att hon långsamt tonade fram.

Det osynliga-vad-det-nu-än-var-för-något tog till orda igen och Tica hoppade till. Huvudet vreds på sned och hon tittade åt det håll som orden kommit ifrån. Det lät som det språk hon hört sina föräldrar samtala på då de inte ville att valparna skulle förstå vad de pratade om (hade hon misstänkt). Minnet av föräldrarna sved inom henne. Gav henne en känsla som hon inte upplevt på dagar. Hon gillade det inte. Och hon gillade inte där här osynliga främlingen heller. Då denne tonades fram snett framför henne så fnös hon och gav den andre en irriterad blick.
"Jag tänker inte ens försöka förstå ditt nonsens"
Svarade hon bitskt.
Men så förändrades något i hennes anlete. En stark havsbris hade fört med sig något. Plötsligt fylldes luften av lukten av blod. Blod och varg. Hon svalde och kände hur det höll på o vända sig i magen på henne. Framför ögonen blixtrade bilder och hon kände hur hon långsamt förlorade kontakt med verkligheten. Känslan då han var i henne, i hennes huvud. Faderns ord. Lukten av blod. Kropparna som låg helt stilla. Stela. Det röda kletet som slutat pulsera genom såren. Lyans vanliga hemtrevliga doft blandad med den av metall. Metallsmaken i hennes mun då hon sprang. Rösten som ekade mellan stenväggarna. Systern som försvann. Det fick henne att återuppleva allt det hon inte ville minnas. Allt kom över hennes som en störtflod och för ett ögonblick trodde hon att hon skulle svimma. Hon hyperventilerade och benen skakade. Hon kunde se sig utifrån, hur tårarna växte i ögonen, hur det gick darrningar genom de vita benen. Men så var det något som drog tillbaka henne till nuet. Med ett swishande ljud återvände hon till sig själv. Skådade ut genom de gula ögonen. Hennes blick vändes mot vindens riktning och där i fjärran kunde man se en svart figur som i haltande språngmarsch rörde sig närmre och närmre. Ticas öron klippte till då den väldiga vargen kom närmre och närmre, med allt mer ansträngda rörelser. Så föll denne ihop ett hundratal meter bort från dem. Hon var snabb med att reagera. Blicken sökte främlingens.
"Vi måste hjälpa hen"
Ropade hon och började springa emot främlingen. Hon kanske inte kunnat hjälpa sina föräldrar, hade låtit dem gå förlorade framför ögonen på henne, men hon tänkte inte låta någon annan dö på hennes samvete. Hon tänkte inte förlora ett enda liv till!

Och.. Ännu ett obegripligt svar. Ehtna suckade och skakade på huvudet. Vinden ven lågt när den for igenom kronan som ett vindspel. Det här var omöjligt. De kunde inte förstå varandra. Hon tänkte just gå när valpen blev stel. Dess ben skakade och hon hyperventilerade. Ögonen var blanka, och sedan helt plötsligt skarpa. Raganan kunde inte se vad valpen såg, men hon kände däremot lukten av blod. Tung och ogenomtränglig hängde den i luften. Hon avskydde blod. Valpen gav till ännu ett oförståeligt rop, och satte av i trav. Ehtna såg efter den andra innan hon satte fart. Hon var snabbt ikapp valpen med sina betydligt längre ben och skuttade nu bredvid, med blicken oförstående pendlandes mellan valpen och omgivningen. 
   "What's going on?", frågade hon, bittert medveten om att tikvalpen inte skulle förstå något alls.

[Är osäker på om det hände på riktigt eller inte, så Ehtna får få syn på personen senare i så fall xD]

Han hade rest sig. Han hade rest sig och han hade tagit några stapplande smärtsamma steg och han hade insett att benet inte var brutet, iallafall inte helt. Och han hade rest sig. Och han hade börjat springa. Och han hade sprungit. Och sprungit. Och han hade hört flåsanden bakom honom. Hört käftarna slå samman i hans hasor. Och han visste inte om det var på riktigt eller i hans huvud men han han hade känt hur Tenkais skugga sänkt sig över honom. Men han hade rest sig, och han hade sprungit. Och till slut hade han lämnat bergen bakom sig. Var steg hade gjort mer ont än det tidigare men han hade rest sig, och han hade sprungit, och han hade lagt bergen bakom sig. Och nu var han på en stäpp. Och där började krafterna ta slut. Språngmarschen hade fått blodet att pumpa ut genom brännsåren och det rann nu längsmed hans rygg och nacke. Han kände hur han blev allt vingligare och vingligare och hur språngstegen långsamt övergick till en mer staplande gång. Och han hade rest sig, och han hade sprungit, och han hade lagt bergen bakom sig, men nu orkade han inte mer. Han kollapsade. Och han blev liggande.

Hon sprang så fort som hennes ben tillät henne, kastade sig fram över det vissna gräset. Tårarna pärlade sig fortfarande i hennes ögonvrår men hon blinkade frenetiskt bort dem. Det fanns viktigare saker att tänka på nu är det förflutna. Det fanns någon där borta som var i djupt behov av hjälp, hjälp hon kunde ge! Hon ökade på farten så snabbt att hon nästan snubblade och snart var hon framme hos främlingen. Han var enormt stor och grå i olika nyanser. Han såg ut att ha brännsår över halva kroppen och det ena benet låg snett under honom. Han flåsade ansträngt med ögonen var slutna. Försiktigt rörde hon sig mot det väldiga huvudet.
"Ha... hallå?"
Närmast viskade hon fram.

Ehtnas steg blev längre när hon kände blodlukten som låg tungt i luften. Något grått skymtade, och på några starka språng var hon framme vid främlingens sida. Denne låg tungt och andades. Ehtna stirrade på såren. Valpen rörde sig framåt mot huvudet.
   "Hallå?" Ehtna förstod inte hela innebörden, men hon kunde gissa.
   "Careful", viskade hon. Den lillas lågmälda tonfall hade smittat av sig. Trots att Ehtna retades med valpen gick det emot hennes principer att låta den lilla komma till skada.

[Bara lite senare. Yes.]

[Haha det är lugnt!]


Smärtan var olidlig. Det värkte från benet, både en skarp skärande smärta och en dov bultande. Samtidigt som de blandat djupa brännsåren sved överallt. Han hörde röster, svagt och otydligt, som genom ett vakuum. Han kände hur någon, eller kanske några, närmade sig. Ett högt stön lämnade honom och han försökte resa på sig utan att ens kunna röra en muskel. Han andades ut med hackiga andetag och jämrade sig högt. Någon var framme vid honom nu, var det Devils? Var det såhär han skulle sluta? Paniken växte inom honom och han började skaka men lyckades inte komma upp. De brandgula ögonen slog plötsligt upp och stirrade på främlingarna. Det var inga medlemmar han kände. Han rullade över på sidan och krafsade med benen i marken, försökte ta sig bort från vargarna. Frustade högljutt och  stirrade konstant mot de två främlingarna med fruktan i blicken. Såhär patetisk hade han nog aldrig tidigare varit i sitt liv. Det här med att dö värdigt, hur gick det med det? Till slut blev han stilla. Han låg med haka utsträckt längs med marken och darrade. Frambenen låg under honom, och det ena stack ut i en obehaglig vinkel. Det gjorde ont att se på, än mer ont att faktiskt ligga där.
"Gå"
Väste han fram mellan andfådda andetag.
"Lämna mig"

Hon kunde inte förstå vad den andre sa till henne mån på något vis hörde hon innebörden på tonfallet. Hon skulle vara försiktig. Det kanske var bäst, det var inget hon ens tänkt på. Hon ville bara göra något, hjälpa. Inte bara stå o se på medan livet hände framför henne, utan delta, vara en del i det. Hanen började röra sig och hon tog några försiktiga steg bakåt. Hennes blick sökte för en sekund honans men sedan såg hon tillbaka på främlingen. Det var nästan något hypnotiskt med de gapande blödande såren som fylldes med stäppens smuts. Och benet som vreds i en allt onaturligare vinkel för varje kraftansträngning hanen tog. Hennes blick glödde likt hanens då han talade.
Hon ruskade kort på huvudet.
"Ne."
Fick hon ur sig och tog sedan några lugna steg framåt. Plötsligt låg det något självklart över henne. Hon hade varit osäker, tvekande, rädd. Hon hade varit oförstående inför världen, inför livets logik. Men nu visste hon vad hon skulle göra. Hanens tänder blottades då hon kom närmre och han försökte åter kasta sig iväg från henne. Han såg ungefär ut som en strandad haj där han låg med tänderna blottade och sprattlade. Hon log svagt. Hans vrida framben hade kommit fram helt under honom nu, och hon vidrörde det mjukt med den ena vita framtassen. Ett dovt morrande växte fram ur hanens strupe. Hon såg upp på honom, mötte hans blick, och såg ner på benet igen. Ett tyst "Shh" lämnade henne. Hon lät kraften strömma, hade bara lekt med den tidigare men nu var det som något inom henne sa åt henne vad hon skulle göra. Det kändes lika naturligt som att andas. Hon kunde se benet framför sig, ge det kraft och dämpa smärtan. Som ett groddblad sluga ur infektionen i det. Tassen trycktes lite hårdare mot den vrida benet och stjälkar började växa upp runt det. En kvist skapade sig och lade sig längsmed benet. Och så pressade hon. Ett högljutt knak hörde och benet hoppade till. Låg plötsligt rakt. Han skrek. Vred på sig och högg emot henne. Missade med flera decimeter. Hon hann inte ens reagera, stod bara där och såg på honom. Sedan återvände hon till arbetet igen. Stjälkarna lindade sig runt benet, låste fast kvisten som blivit grövre och stabilare. Hon nickade nöjt.
"Så"
Sade hon lugnt och såg tillbaka på hanen. Han frustade och överläppen vibrerade. Och så, slutligen. Ett "Tack" lämnade honom och han andades ut, tungt. Hon log.