Uriko var fortfarande relativt ny i flocken, även om det tillkommit en del nya medlemmar sedan han blev en del av flocken. Än hade visste han inte riktigt hur han passade in med de andra i flocken. Den han talat med mest hittills var Baraz, och ledaren Aisu förstås. Han var fortfarande lite förvånad över att Aisu hade öppnat upp sig för honom och berättat om hennes tidigare partner, men det hade också gjort att Uriko nu hade en helt annan typ av respekt för henne. Han kunde nu lättare förstå en del av hennes val och handlingar och varför hon ledde flocken på det sätt som hon gjorde.

Uriko hade tagit en liten promenad runt i reviret, dels för att bekanta sig med det, och dels för att ta död på lite tid. Nu var han dock tillbaka i revirets mitt, dess hjärta. Han satte sig lugnt ner och blickade runt i området. En bit längre bort låg Baraz och slöade, och Uriko antog att även Aisu var i närheten någonstans. Men förutom det var det väldigt tyst och stilla och Uriko kunde inte låta bli att undra vad resterande flockmedlemmar höll hus.

Hon behövde bekanta sig med resten av flocken, hon visste det, men det gjorde inte saken lättare. Helst av allt skulle hon bara vilja vandra omkring alldeles ensam tills Aisu kallade. Men det förstod hon ju att det var omöjligt. Dessutom behövde hon träna och det kunde man inte göra hur mycket som helst ensam.
Det var nog utav den anledningen hon hade närmat sig revirets hjärta, en viss önskan att trots allt lära känna flockens individer och förhoppningsvis träna.
Mellan träden och dimman kunde hon urskilja en varg. Den satte sig ner och Tezuka höjde nosen. Det verkade vara den andra vargen som hade eld som element, hon hade inte riktigt uppfattat hans namn. De röda ögonen glittrade till och hon tvekade bara i någon mikroskopisk sekund innan hon närmade sig. Hon kastade en blick omkring sig och såg hur den andra... B-någonting, låg en bit bort. Åter igen tvekade hon men fortsatte sedan fram till den grå.
"Hej." sa hon och... såg ner på honom. Det verkade som att hon låg i den högre klassen i den här flocken, dem flesta var mindre än vad hon var.
Hon tvekade igen. Hur samtalade man egentligen med folk man inte kände? För att vinna sig lite tid harklade hon sig och sneglade åter på den liggande figuren.

Uriko knäckte nacken med en gäspning samtidigt som den trefärgade tiken kom fram till honom. Hon som Aisu uttalat som en krigare, och Uriko förstod varför. Tezuka var större än honom, inte mycket kanske, men ändock större.
"Tezuka", hälsade han med en nickning. Han hade övervägt att endast kalla henne 'Tez' först, för enkelhetens skull, men hade sedan låtit bli. Tiken kanske aldrig hade haft ett smeknamn, och Uriko vet hur irriterad han själv skulle bli om någon fick för sig att förkorta hans namn.
"Allt väl?" frågade han sedan, för att starta någon form av konversation. Han hade egentligen inte talat med de nya mer än ett ytligt samtal, förutom med Aisu då som hade berättat en hel del för honom.

Hon brummade som svar när han hälsade henne och satte sig ner. Hon måste komma på vad han hette! U.... Umiko? Urimke? U-någonting var det i alla fall. Och någonstans var det ett K...
Hon nickade som svar på hans fråga och insåg sedan att hon inte kunde knipa käft hela tiden om hon skulle lära känna någon.
"Jodå." mumlade hon och sneglade på den där som låg ner ett stycke bort "Är allt väl med dig?" Hon harklade sig igen och såg tillbaka på den grå.
"Du, ehh..." ytterligare ett harkel "... du har eld som element." det var ett konstaterande och hon insåg att detta inte hjälpte om hon ville att han skulle förstå vad hon menade. Det ryckte i ena mungipan när hon åter öppnade munnen.
"Vill du träna?" lyckades hon tillslut fråga. Att det skulle vara så svårt att hålla igång ett samtal, eller för den delen starta ett. Hon skämdes nästan över sig själv för att hon inte kunde bete sig mer som en annan.

Uriko log kort.
"Jodå, visst är det det", svarade han enkelt som svar. Han kände sedan ett uns av tacksamhet över att Tezuka inledde en konversation, om än något fumlande. Det betydde i alla fall att han inte behövde komma på något bra att säga, utan kunde endast spela vidare på samtalet som hon nu hade startat.
Vid hennes konstaterade nickade han.
"Ja, det har jag", bekräftade han sedan med ord.
"Visst", svarade han sedan på hennes fråga. "Får jag ställa en fråga först?" innan hon hann svara ställde han den i alla fall. "Är ni immun mot all eld, eller endast er egen?" det var en fråga som han fann väldigt intressant, speciellt då det endast var hans egna eld som inte skadade honom. Andras eld kunde göra honom skada, om han inte var snabb nog att absorbera den, en teknik hans far lärt honom i unga år.

Tja, han skrattade inte åt hennes famlande försök till en konversation, och det var ju alltid något.
Hon skrockade när han frågade om hon var immun mot eld. Huvudet svängde från sida till sida.
"Nejdu, sådan tur har jag inte." sa hon med ett flin i mungiporna "Jag är bara immun mot den eld jag har producerat, ända tills någon slungar den tillbaka på mig. När det inte längre är jag som kontrollerar den kan den skada mig." Hon reste sig upp och backade två steg. Att hon kunde ta skada var ingenting hon brydde sig så mycket om, skadorna brukade ju läka väldigt fint ändå. Och hon var inte den som brukade ta så mycket skada... fast hon brukade inte heller träna sina krafter mot en annan varg med eld som element.

"Då verkar det som om vi har samma lott i livet när gäller den biten", svarade han med ett litet flin. "...även om jag kanske har haft lite mer tur än er trots allt, då min eld är min eld oavsett vem som kastar den mot mig", lade han sedan till. Och med det sagt så backade Uriko några steg och ökade mellanrummet mellan honom och Tezuka.
"Säg mig, Tezuka", han flinade illmarigt mot henne samtidigt som ett klot av eld blossade upp framför hans bog. "Hur kvicka är era reflexer? Och hur snabbt hinner ni ta över någon annans eld?" Uriko slungade klotet rakt mot henne. Han skulle inte säga att han hade hundra procents kontroll över elden, men tillräckligt för att han faktiskt skulle våga göra det han precis gjorde.

[lol, jag kom på nu att det kanske inte är så smart att de står mitt bland lyorna och kastar eld xD ]

Hon mötte hans flin med ett eget och sänkte huvudet en aning. Rummet mellan tassarna breddades när hon gjorde sig redo för första attacken. Hans fråga förvirrade henne en aning. Ta över som att fysiskt ta sig över någons eld, eller som att behärska någon annans eld? Tankarna gick på mikrosekunder under den korta sekund hon flyttade på sig för att undvika eldens bana, ifall hon inte lyckades. Hon hade nästan aldrig försökt ta kontroll över någon annans eld när den slungades mot henne. Blicken fokuserades på eldklotet som kom emot henne, försökte känna värmen och behärska den. Det gick långsamt och hennes andhämtning stannade av tills klotet stannade. Klotet stannade i höjd med hennes huvud. Ett flin delade hennes ansikte när hon insåg att eldklotet var i hennes kontroll nu. För att försäkra sig om att elden lydde henne fick hon det att glida framåt någon decimeter. Ett kort skratt lämnade henne innan hon slungade tillbaka elden mot den grå.
"Dem kan jag behöva öva på." sa hon med ett flin och flyttade sig några snabba steg i sidled "Men det är ju också därför jag är här."

[Ojj x'D ähhh, stupid Wolves be stupid, dem får hjälpas åt att släcka elden sedan xD]

Uriko såg på när hon fick tag i elden och vann kontrollen över den. Han flyttade sig snabbt åt sidan när den snabbt vände och kom tillbaka mot honom. Han följde den med blicken då den träffade trädet och försvann med ett pysande. Det var nog bra att dimman var så tät i skogen, fuktigheten gjorde det svårare för elden att ta fyr, och det var nog lika bra det.
"Inte illa", sade han i en nickning och vände blicken tillbaka mot Tezuka.
"Vad kan ni för attacker?" frågade han sedan. "Visa era så ska jag visa mina också", han kände sig lite uppspelt, glad över att ha någon annan med eldkrafter att lära ut till och lära av. Han hade inte haft det sedan han bodde hos mor och far.

Precis som honom följde hon elden med blicken när den gled förbi honom. Hennes panna rynkades, det hade inte varit bra nog. Blicken flyttades till.... Umiko... när han kallade attacken för "inte illa", hon fnös mot honom men det ryckte ändå i mungiporna på henne. Hon funderade ett slag. Den mest effektiva av hennes attacker var eldbollen som dem precis kastat emellan sig. Hon såg sig omkring och upptäckte en gren en bit bort, hon travade dit, plockade upp den och lade dem mellan de båda vargarna för att sedan backa till sin ursprungliga plats. Blicken fokuserade på grenen och i några sekunder hände ingenting, sedan steg en smal rökslinga upp från grenen sekunden innan den exploderade med en liten knall. Det flög gnistor från den före detta grenen och för några korta sekunder brann en klar låga. Under de korta sekunderna grenen brann producerade Tezuka ett eldklot på var sida om sig och kastade i rask takt dessa mot den grå. Hon hade inte så stor förhoppning om att dem skulle träffa honom, vilket nog var lika bra.
"Grenen är coolare om det är ett träd och inte en gren, det är en bra undanmanöver." sa hon och flinade mot honom "Din tur!"

Uriko kunde skymta en liten ansats till ett leende hos Tezuka, men det försvann lika snabbt som det hade kommit. Men för en tik som verkade aningen reserverad så tog han det som något positivt.
Han såg på när hon gick och hämtade en gren, och rynkade pannan i fundersamhet över vad hon skulle ha den till. När hon sedan lade den framför sig så kollade han först upp på Tezuka, och sedan tillbaka på pinnen igen. Han studerade röken som slingrade sig uppåt, och när grenen sedan small hoppade han till och gav ifrån sig ett frustande skratt. Var det detta som hon skulle visa? Det var roligt, men inte direkt spektakulärt. I periferiseendet såg han hur något kom emot honom och han kastade sig ner på marken för att ducka de två eldkloten som kom emot honom. Hon var bättre än vad han hade trott.
"Ni lyckades lura mig i alla fall", svarade han med långsam nickning.
Uriko lät sedan eld flamma upp i en rak linje framför honom. Linjen med eld växte sig högre och mer kompakt och blev tillslut till en liten vägg, inte mycket högre än Uriko själv och ungefär två varglängder bred. Det löpte sedan över gräset, rakt mot Tezuka. Innan den nådde fram delade den på sig och de nu två väggarna av eld svepte förbi henne på vardera sida. Bakom henne drogs de samman igen innan Uriko lät elden sjunka till marken igen och blev till rök.
"I nuläget är den relativt enkel att undkomma, beroende på hur stor man är. Men när jag lyckas göra den både bredare och högre så blir det svårare", flinade han nöjt.

Hon flinade nöjt när han kastade sig ner på marken. Uppenbarligen hade det varit en bättre avledningsmanöver än hon trott. Svansen svajade nästan bakom henne.
Nyfiket såg hon på elden som steg till en mur framför Udinko. När den kom emot henne backade hon ett steg och såg från sida till sida. I samma ögonblick som eldväggen delade sig hade hon bestämt sig för att ta ett språng åt sidan. Det resulterade i att hon ryckte till, vinglade och precis undvek elden. Hon vred på huvudet och följde den delade eldväggen med blicken tills den slocknade. Som i anfall vred hon tillbaka huvudet och såg på den grå när han talade. Ett flin delade hennes bistra uppsyn.
"Kan du lära mig?" frågade hon och det ryckte i svansen. Det hade blivit lättare att prata med honom och hon skämdes inte för att fråga honom om hjälp, något hon vanligtvis skulle ha gjort. Hon hade nästan aldrig bett någon lära henne något då hon alltid envisats med att lära sig själv eller i smyg iaktta andra när dem tränade.

Det ryckte till i Urikos varje muskel när han såg hur Tezuka var på väg att kasta sig åt sidan. Han skulle precis kasta sig fram mot henne när han såg hur hon upptäckte att väggen delade på sig. Uriko andades lättat ut och skrattade kort för sig själv. Hon hade minsann snabba reflexer!
Han nickade sedan åt hennes fråga.
"Visst kan jag det", svarade han med ett leende, stolt över att få förfrågan.
"Det finns säkert många sätt att skapa väggen. Men det jag brukar göra är att forma den på marken först, det tycker jag är enklast", Uriko lät lågor flamma upp i gräset. "På marken låter jag elden ta den form som jag vill att väggen ska ha. Här bestämmer jag hur lång och bred den ska vara", fortsatte han och såg ner på sin eld. Han lät den löpa i gräset en liten bit åt varje håll. "Hur hög den ska vara beror mycket på hur stor motståndaren är, och hur mycket ork jag har. För ju större vägg, desto mer eld, och desto mer kraft krävs. Sedan är det bara att bygga på elden mer och mer så den blir så hög som ni vill", han såg upp på Tezuka och lät sedan elden växa till en väldigt låg vägg, så att de fortfarande kunde se varandra ovanför den.
"Prova"

Hon studerade hur han byggde upp väggen och tog till sig orden. En liten rynka gjorde ett veck i lodrät linje över pannan. Ögonen hade smalnat i koncentration när hon såg på väggen. När Uniko sa till henne att försöka nickade hon bara med en koncentrerad min.
En smal rand utav eld spred sig framför henne. Den svävade strax ovanför gräset och var bara en och en halv meter bred. Rynkan i Tezukas panna blev tydligare när hon drog ett ansträngt andetag i försöken att länga eldens tunga. Lågan flackade, dem var inte högre än en decimeter. Åter andades hon ljudligt och fick lågorna att växa ytterligare en decimeter. Det slog henne att hon nog behövde ge med kraft åt elden och lät därför muren bli lite tjockare, någonting som gjorde att lågornas tungor sjönk. Elden förändrades däremot och lågorna började åter växa. Ett triumferande leende drog i hennes mungipor när väggen hade växt sig i höjd med hennes buk. Hon märkte dock att väggen dränerade henne på kraft mycket fortare än någonting annat hon kunde göra. Tänderna blottades en aning när hon tvingade upp lågorna till öronhöjd. Där lät hon dem flämta i några sekunder innan hon andades ut och väggen slocknade nästan omedelbart. Tungt satte hon sig ner och såg med ett flin mot Upinko.
"Det är synd att det ska vara så jobbigt att lära sig någonting nytt... Jag har aldrig byggt elden på höjden." sa hon och sneglade bort mot den liggande "Hur gör du för att dela på den?" frågade hon sedan med blicken åter fäst på den grå.

Uriko såg intresserat på när hon försökte åstadkomma eldväggen. Hon var duktig, och klarade av det riktigt fint faktiskt. Det fanns ingenting han hade att klaga på när det kom till Tezuka och hennes hantering av elden, hon var duktig.
"Övning ger färdighet", sa han bara som svar på hennes kommentar. Han gav henne ett leende samtidigt som hon frågade honom om att dela på elden. Han funderade lite. Ja, hur gjorde han egentligen? Det var inte något som han direkt funderade över, han bara gjorde det.
"Hm...", han studerade fundersamt elden vid sina fötter. "Jag har aldrig riktigt tänkt på exakt hur jag går till väga, jag bara gör det", svarade han samtidigt som elden vid hans tassar dog ut. "Men jag antar att du skulle kunna se det som att du flyttar elden lite åt varsitt håll", fortsatte han. Det var svårt att beskriva någonting som han inte själv visste hur han gjorde det.

[ Upinko <3 hahaha x'D ]

Hon blev något nyfiken när han dröjde med sitt svar. Antingen var det svårt att förklara eller så kunde han inte förklara. Det visade sig dock att han inte hade något svar. En suck lämnade henne och hon försökte sig på en sarkastisk imitation av ett besviket ansiktsuttryck.
"Då får jag försöka med det nästa gång jag orkar lyfta väggen." flinade hon och reste sig upp. Hon ruskade på den röda manen och sneglade sedan upp på den grå. Hon sträckte på frambenen och undrade om hon orkade med lite fysiskt sparrande. Med ett rullande på skuldrorna bestämde hon sig för att hon orkade det och höjde nosen mot honom.
"Orkar du med lite sparrande, utan krafter?" frågade hon med ett utmanande leende. Trots att hon var lite större var hon inte övertygad om en vinst och hon hade gärna testat hur mycket tur hon hade.

Uriko log kort.
"Ni kommer nå dit ni vill med era krafter, det är jag säker på", sade han. Det lät lite som ett halvdåligt försök till en uppmuntran, men sanningen var att Uriko faktiskt var säker på att Tezuka skulle lära sig mycket. Endast det faktum att hon ville lära sig mer visade att hon kunde lära sig så mycket mer.
När hon sedan ställde en fråga så kollade han först en aning förvirrat på henne. Om sanningen skulle fram så visste han inte var ordet hon använt betydde, men han ville inte heller framstå som dum och fråga. Han nickade därför istället.
"Så länge ni orkar?" frågade han med ett retsamt flin. Han misstänkte att vad än ordet betydde skulle han förstå det snart.

[Jag har själv inte den blekaste aning om vad "sparra" betyder xD ]

Hon fnös bara och ruskade lite på huvudet åt hans svar. Det var snällt av honom att säga så, men det var inte heller någonting hon var intresserad av att höra. Snällhet hade hon inte tid med.

Flinet han gav henne var mer eggande än han antagligen anade och en pirrande känsla spred sig längs ryggraden som den alltid gjorde innan hon gav sig in i en strid.
"Få mig inte att skratta." flinade hon mot honom och sänkte huvudet i en jaktposition innan hon började cirkulera runt honom. Som hon älskade fysiska slagsmål.
"Vi nuddar med nosen eller tassarna istället för att bitas eller rivas." sa hon med den röda blicken fäst i hans gröna.
Hon rörde sig runt den grå som om han var ett bytesdjur och tog vartannat steg närmare honom. När hon var någon meter ifrån honom tog hon ett språng så att dem plötsligt var nos mot nos. Hon höjde tassen och dunkade till honom på skuldran innan hon tog ett steg tillbaka och inväntade hans nästa steg.

[Slåss tänker jag det som, fast man inte är ute efter att skada utan mer för att få in träffar och se om man "kunnat" döda den andre xD]

Han skrattade roat.
"Kom an bara!" sa han med ett retsamt flin på läpparna. Detta skulle bli roligt! Hon var större än honom, men å andra sidan kunde det faktum att han var mindre ge honom andra fördelar. Allt handlade om att utnyttja sin storlek.
Hon började röra sig runt honom, som om hon hade ögonen på en saftig hjort. Han flinade bara mot henne, inväntade hennes attack. När hon kom emot honom ryckte han till och var på väg att hoppa bakåt när hon plötsligt stod precis framför honom. Han blev lite paff, inte riktigt beredd på det, trots att han borde varit det. Hon slog till honom på skuldran med tassen och backade sedan bakåt. 
Han hukade sig, skrapade med tårna i marken och tänkte ut sitt drag. Sedan sköt han ifrån med bakbenen och sprang mot Tezuka. Inte rakt framifrån, utan lite från höger. När han var framme, så när att hon nästan skulle kunna sträcka ut huvudet och peta på honom med nosen, så hukade han sig, kastade sig åt vänster för att göra attacken från den sidan. Han sträckte fram tassen för att slå henne på sidan av magen.

Triumferande såg hon att han blev förvånad över hennes attack, någonting som stärkte henne.
När han började springa emot henne klev hon i sidled, inte tillräckligt snabbt för att komma undan men tillräckligt snabbt för att få honom mer framifrån. I samma ögonblick som hon tänkte sträcka ut nosen och röra vid honom gled han undan och slog till henne i magen. Hon blottade tänderna och tog ett skutt bakåt för att få lite perspektiv på det hela.
Dessa avståndskamper var inte riktigt hennes grej eftersom Udinko var såpass mycket mindre och snabbare. Hon behövde komma in i närkamp för att kunna slå honom, på detta viset skulle han nog vinna. Men det var högst otroligt att han skulle ge sig in i en sån kamp frivilligt... hon måste lura in honom.
Allt detta reflekterade hon över under bråkdelen av en sekund innan hon kastade sig mot honom. Hon var tvungen att springa några steg men kom fram till honom. När hon kommit inpå honom gjorde hon en liknande manöver som hon gjort innan, men försökte istället komma jämsides med honom. Hon försökte lägga en tass över hans rygg och på så sätt tvinga in honom i en närstrid. Huvudet sträckte hon ut för att hinna nudda hans hals med nosen innan han tog sig loss.

Han lyckades få in sitt slag i hennes mage. Tezuka besvarade honom genom att visa tänderna, och hoppade sedan undan från honom. Därefter kom hon mot honom igen och Uriko spände musklerna i kroppen för att vara beredd på hennes attack. Hon kom upp jämsides med honom, och innan han hann reagera hade hon lagt sin tass över hans rygg, som för att hålla fast honom. Han ruskade på sig för att komma loss och kände hur hennes nos petade honom i halsen. Hade detta varit på riktigt hade hennes attack kunnat bli riktigt farlig för honom. Han var tvungen att erkänna att hon var duktig, trots allt. 
Han skakade seda på hela kroppen i ett försök att tvinga henne att släppa taget om honom. Han böjde sedan ner hela huvudet och sköt ifrån med bakbenet i ett försök att dunka in i hennes med hela kroppen. Farten han tog var inte stor, och den kraft som han skulle stöta in i henne med var inte speciellt stor. Men han hoppades att det åtminstone skulle få henne att tappa lite av sin balans. Hade det varit ett riktigt slagsmål hade hans kraft varit mycket större, och han hade givit all sin kraft till att dundra rakt in i motståndaren...

Hon hade lyckats stöta till honom och ett triumferande flin ryckte i hennes mungipor. Det vill säga, tills Urinko började skaka på sig. Hon lyckades hålla kvar benet över honom men kände att han gled iväg. Innan hon lyckades göra någonting åt det dundrade han in i henne. Andetagen vacklade till i bröstet och för att inte tappa balansen var hon tvungen att ta ner benet från hans rygg. Ett lågt skratt undslapp henne, det lät något illvilligt och fick hennes mungipor att vrida sig på ett sätt som skulle vara obehagligt för många.
Fortfarande med det svaga grinet på läpparna tog Tezuka ett språng framåt, ställde sig på baktassarna och lade framtassarna om den grå hanens nacke. Hon gjorde ett utfall med huvudet för att nudda sidan av hans hals med nosen och försökte sedan brotta ner honom genom att trycka bak honom och lägga all sin tyngd bakom trycket. Av deras kroppsbyggnad att döma var Tezuka tyngre och hon ville utnyttja detta till fullo.

Grinet som spred sig på Tezukas läppar hade fått honom att rysa av obehag om de hade träffats utanför reviret som främlingar för varandra. Nu när de trots allt tillhörde samma flock var flinet inte lika obehagligt, även om Uriko inte riktigt tyckte om det.
Han var inte beredd på det hon gjorde härnäst, så när Tez använde sin tyngd för att trycka ner honom kunde Uriko inte hålla emot. Han ramlade ner i backen och insåg att han fick se sig själv som besegrad. Utan krafter skulle han alltid vara chanslös mot en varg i hennes storlek, det insåg han.
"Paus?" fick han flämtande fram mellan de häftiga andetagen. "Jag ger mig", skrattade han sedan.

[ Wow, seg som attans är jag... Dx ]

Hon njöt när hon kände hur han föll under hennes tyngd och skrattade när han gav sig. Det var inget hånfullt skratt, men det var definitivt triumferande. Hon backade ett steg ifrån honom och viftade på svansen. Det var väldigt olikt henne att visa sådana uttryck för glädje, men så var hon också en dålig vinnare.
"Du var duktig!" sa hon, medgav det egentligen motvilligt "Det tog bra mycket längre tid att få ner dig än jag förväntat mig." Hon skrattade till igen och satte sig ner. Även om hon inte ville visa det var hon trött. Att först träna kraft och sedan fysisk brottning var inte ett lättsamt träningspass, men det hade gett mycket. Det var knappt så hon kunde vänta för att få prova att dela elden igen, men hon visste att hon absolut inte skulle orka nu.
Hennes röda blick svepte över öppningen som dem befann sig i. Hon såg att Baraz hade satt sig upp och hon undrade hur länge han hade tittat på deras träning. Annars var det väldigt vargtomt i revirets hjärta.

Tezukas beröm fick honom att stolt lyfta lite på huvudet. Han kunde skymta en gestalt i ögonvrån, men han vred inte på huvudet för att se vem det var, inte än. Istället höll han blicken kvar på Tezuka och satte sig upp.
"Döm inte vargen efter pälsen", sade han och flinade lite. Han visste att han inte hade speciellt mycket att komma med storleksmässigt, men nog tyckte han att han besatt andra kunskaper som kunde väga upp för storleken.

Han vred på huvudet för att se vem det var som hade anslutit sig till dem. Baraz. Hur länge hanen hade suttit där visste han inte, och i ärlighetens namn brydde han sig inte så mycket om det heller.
"Tack för en god fight", sade han och vände blicken till Tezuka igen. Hon var en kämpe och en god träningskamrat. De skulle säkerligen kunna lära sig mycket av varandra.

[ Ska vi ta och avsluta det nu tro? ^^ ]