Så började äntligen omgivningen ändra form. De hade lämnat slätten bakom sig. Bergen tornade upp sig framför dem. Solen stod högt på himlen. Det var en vacker dag. Vinden var frisk och bar med sig doften av nyutslagna blommor och gräs, men den mest distinkta lukten var den från flocken, från Devils. Det gick inte att ta miste på att det fanns en flock i närheten. Kione hade lett den äldre honan till revirets gräns. Han hade ingen aning om hur Tass skulle reagera på nykomlingen. Gick hon att lita på? Det var upp till ledaren att avgöra. 

Den bruna hanen stannade upp och kastade en snabb blick på Zhevra innan han såg ut över dalen framför dem. Han skruvade lite på sig och harklade sig sedan. Tramptass? Han tänkte orden i huvudet och kände sig med ens så dum. Det kom inget svar. Gjorde han verkligen rätt? Var han nära nog? Hade han tänkt på ledaren tillräckligt mycket? Skulle han kalla på ledaren med ett ylande? Han sneglade på den bruna honan. 

"Han kommer nog snart." Sa han snabbt och såg ut över dalen. Irriterad undrade han varför ledaren föredrog telepati framför verbala kommunikationer. Han kände sig alltid lustig när han försökte påkalla ledarens uppmärksamhet mentalt. Tramptass? Tystnad. Med en suck höjde han nosen och skulle just kalla på ledaren genom att yla när en röst viskade i hans huvud. Jag är på väg. Kione satte sig belåtet ner och såg på honan. "Nu väntar vi."

Solen hade försvunnit bakom bergen när de äntligen fick syn på ledaren som vandrade emot dem på avstånd. Kione reste sig upp och gick sin ledare till mötes. Han bugade sig och log svagt. Men Tramptass såg honom inte. Han gick förbi den yngre hanen utan så mycket som en blick. Kione rynkade irriterat pannan och skyndade efter ledaren.

"Jag hittade henne på Azhekaslätten, hon ville följa med." Han travade upp bredvid den andre. "Jag tror.. Hon hete.." Ett kyligt ögonkast från ledaren fick tyst på honom. Tramptass såg sedan på honan igen. Hans blick var outgrundlig. 

"Zhevra." 


[Privat med Zhevra, Tass och Kione]

Den unge hanen som varit hennes vägledare lyfte kvickt på bakdelen och skyndade iväg mot den mörka siluetten som dykt upp från bortom bergen. Var Kione möjligen en telepat? Eller hade flocket något annat sätt som dom kontaktade varandra via? Zhevra lät blicken sväva ut över området under tiden som hon inväntade denna nya individ, men hon kunde inte se några tecken på att området var övervakat och hade heller inte gjort det under deras vandring dit. Hon klippte med öronen och gäspade otåligt med en självbelåten min. Kanske var hon lite väl spänd men samtidigt visste hon inte riktigt vad hon kunde vänta sig av detta. Blicken återvände till Kione som nu slutit upp bredvid den andra hanens sida. Till hennes stora förvåning så bar denne ett ansikte hon mött förr. För flera, flera år sedan.
Zhevra reste sig hastigt upp på alla fyra. En overklig känsla sprang genom kroppen. Hon var upprymd men samtidigt så bubblade ett ursinne i hennes bröst. Han hade lämnat henne den där natten för något som i hennes ögon varit en fanatisk dröm. Hon hade stått där framför honom, kött och blod, så äkta och levande något kunde bli och med ett hjärta som slagit för honom. Sårbar.
Hon hade bett honom att lämna den där nedrans flocken som han tillhört och följa med henne så att dom kunde leva tillsammans. Men han satte sin flock i första tass och hade sen dess aldrig tagit kontakt med henne igen.
Hon som till och med burit hans avkommor. Lämnad och bortglömd.
"Zhevra."
Rösten fick henne att rycka till och möta upp med den röda blicken framför. Det gick inte att ta miste på det oförståeliga uttrycket som låg över honom. Han var nog minst lika förvånad över att möta henne på denna plats som hon var av att se honom.
"Hah, så du minns mig ändå." Rösten var dryg och irriterad. "Det var mer än vad jag förväntat mig av dig." Hon fnös ljudligt.
Svansen stod styv och en liten del av raggen hade rest sig i nacken. Öronen vek sig mot bakhuvudet och det drog spastiskt i överläppen. Hon var rent ut sagt förbannad på honom och vad tusan hade han gjort med örat? Han såg störtlöjlig ut.

Honan var arg. Tramptass förstod varför. Men han förstod inte vad hon gjorde här - eller ens varför han kände som han gjorde när han såg henne. Det var så många år sedan han hade lämnat henne. Men ändå kändes det nästan som igår. Hon var oförändrad, åldern hade gjort hennes drag strängare och klokare, men hon var fortfarande lika vacker.

Han rynkade pannan och strök öronen bakåt åt hennes kommentar. "Var inte dum." Svarade han lugnt och gjorde en paus för att samla sina tankar. Det fanns så mycket han ville säga honan. Så mycket han var ledsen över. Men var skulle han börja? Det fanns ingen heder i det han hade gjort. ingen ursäkt. Även om han aldrig ångrade sitt val. Men han var inte säker på att honan någonsin skulle förstå, än hellre förlåta. Kione harklade sig besvärat i ett desperat försök att påminna de två vargarna om att han fortfarande var kvar. Tass sneglade diskret emot honom innan han åter lät blicken vila på den bruna honan. Han bestämde sig i det ögonblicket för att hålla en helt professionell attityd gentemot honan han en gång stod väldigt nära. Åtminstone för stunden.

"Så du ville följa med Kione hit." Konstaterade han neutralt. "Varför?" 

"Nyfikenhet." Svarade hon kort. Även om det inte var den fulla sanningen så var det trots allt en del av den. "Denne stiliga unga hane talade om flocken med en sådan passion att jag inte kunde hejda mig själv." Hon gav en kort, menande nickning åt det håll där Kione stod. "Men nu när jag vet vem det är som styr den." Med en överdramatiserad suck så började hon vandra av och an på platsen med den blå blicken fäst i den röda. "Så är det som att min nyfikenhet dog med den vetskapen." Käkmusklerna spändes under skinnet och blicken tycktes mörkna från den tidigare ljusa kulören. Sarkasmen hade strålat om orden hon nyss yttrat. Var det något hon hade velat med valet av sina ord så var det just att han ännu en gång skulle påminnas vad han gjort och utsatt henne för. Även om det nu kunde ses som en evighet sedan så brann det det fortfarande vilt i såren som han lämnat efter sig. Att hon någonsin skulle kunna må sig att förlåta honom för det kändes som en omöjlighet, men ändå fanns det något där inom henne som dansat friskt när hon lagt blicken uppå hans varelse. Samma känsla som spelat för alla dessa år sedan.

Tramptass fnös roat. Honan var fortfarande lika eldig i humöret. Han såg lugnt på henne då hon började vanka av och an framför honom, som om hon funderade på vad hon hade för alternativ. 

 "Du är fri att lämna nu." Bet han av och såg iskallt på henne. "Men då skulle du gå miste om allt som Devils har att erbjuda. Vi är starka, vi är mäktiga, vi är fruktade." Ett svagt, retfullt leende lekte på hans läppar. "I hemlighet vill vi alla bli fruktade." 

Han fuktade den svara nosen och såg länge på den bruna honan. Han var inte säker på att han skulle gilla att ha henne i flocken, som sin flocksyster. Skulle hon vara beredd att lägga ner stridsyxan? Skulle hon någonsin kunna lita på honom igen? Tillit var det viktigaste för att en flockdynamik skulle fungera. 

 "Välj med eftertanke. När du väl har gått med finns ingen återvändo. Ingen lämnar Devils om det inte är för att möta Chaibos." Hans leende hade försvunnit. Kione stod spänt och såg på dem. Kanske tyckte han att situationen han hade satt sin ledare i var underhållande, kanske var han bara nervös, i vilket fall som helst så satt han och smålog för sig själv. Tass svor tyst för sig själv att den sortens attityd skulle straffas. Kione skulle få patrullera reviret i flera veckor framåt. Se om han smålog då.

Nosryggen rynkades irriterat och överläppen spändes över tandköttet. Hon försökte stilla den blossande elden i sitt bröst men hanens hån och glåpord, om så begravda i tonen av hans röst, fick henne att vilja pressa hans kropp mot jorden under honom. Trycka hans retfulla flin mot marken och krypen som levde därunder.
Men hon lät honom prata till punkt, för samtidigt var hon nyfiken på hur hans tankegång gick. Skulle han ens kunna tänka sig att erbjuda henne en plats i flocken, eller skulle han skjuta henne från sig - så som han gjorde då?
Zhevra satte sig ner och lät tungan fukta den gulnande tandraden. Med en blandning av förvåning och lättnad reste hon sig på nytt när orden om vilket krav som gällde för flocken när man väl gått med, lämnade hans käft. Hon såg bort mot den yngre hanen för att kort bekräfta för sig själv att han var kvar vid deras sida. Han var ändå hennes vittne.
"Tölp." Ordet smet ut mellan spända käkar samtidigt som blicken nu vilande på den äldre individen. "Återvändo. Och vad exakt skulle jag ha att återvända till, en hög med småsten? Nej. Tro inte att du kan skrämma mig med stora ord, Tramptass. Jag är en krigare, vars själ finner näring ur kampen." Honan tystnade. "Du om någon här borde väl veta det, så tala inte till mig som om att jag vore någon tarvlig individ du inte känner. Zhevra följde upp den distans som skiljde dem åt, nu betydligt mer sansad än tidigare. Han hade presenterad flockmedlemskapet som en utmaning till henne, men det var inte bara det som drev henne framåt i ämnet (även om hon vetenskaplig hade väldigt svårt för att tacka nej till en utmaning). Hon hade smakat på en tanke, en tanke som tillsammans med hennes nuvarande livssituation fick det att vattnas i käften.
Zhevra blev tvungen att böja på nacken för att möta den blodröda blicken hos Tramptass. Det var bara några centimeter som skiljde dem åt. Hade han eller hon rört sig den minsta bit framåt så hade dom vidrört varandra.
Honan drog in ett djupt andetag genom nosen och sköljdes över av doften han bar. Nöjd slöt hon ögonlocken.

Tro inte att du kommer bli fri mig denna gång.

Tass kände honans undertryckta ilska och han var positivt överraskad att hon lyckades tygla sig själv. Det var en ny egenskap han hade upptäckt hos henne.

 "Jag tvivlar inte på dina krigarerfarenheter eller att Devils är rätt flock för dig. " Hans röst var iskall. Han fuktade den svarta nosen utan att backa en millimeter då honan kom närmare. "Men jag tvivlar på din förmåga att lyda. Jag kräver din fullständiga lydnad, annars är du ingenting för Devils. Lär dig lyda mig och vi ska belöna dig tusenfalt." Tramptass fann det på ett nästan sjukligt sätt tillfredsställande att pressa henne till lydnad. Det var så lätt att få henne att böja sig. Hon kanske inte insåg det nu, men snart skulle hon bli lika trogen honom som alla andra i flocken. Han böjde sig långsamt fram och viskade i hennes öra. "Kallar du mig någonsin tölp igen så kommer jag slita av dig tungan." Hennes välbekanta doft letade sig in i hans näsborrar, den fyllde honom med välbehag. Han slöt ögonen för ett ögonblick och lyssnade på hennes andetag innan han sakta backade tillbaka och mötte hennes isblå blick. Han var åskan och hon var elden. 

Tramptass funderade ett ögonblick på hur han skulle styra upp situationen. Han var inte säker på att han litade på honan, men det fanns egentligen inga andra alternativ än att ta henne tillbaka till grottorna. 

 "Följ med." Han sa inget mer utan vände sig om och började gå tillbaka in mot reviret med Kione i hälarna.

Musklerna spände hårt under skinnet när hotet lämnade Tramptass. Hon skulle få det svårt med att lyssna till hans ord. Att stå under hans kommando. Zhevra bet sig i tungan för att förhindra att några mindre väl valda ord skulle smita ut, och hon såg djupt in i den röda blicken. "Nåväl." Tungan slant ut och fuktade återupprepade gånger de mörka läpparna.

Tramptass vände sig om och började röra sig bortåt. Med den yngre hanen i sina hasor.
Zhevra slängde en blick över skuldran innan hon satte fart på tassarna och tog ikapp den distans hon förlorat från de två hanarna, med ett flin som spelade i hennes mungipor. Hon skulle knappt kunna föreställa sig vilket drama detta skulle leda till.

[Avslutat]