Pågående Event
Senaste ämnen
» [VE20]Skulpterande snö[P]
Vi, relikerna EmptyIgår på 15:36 av Poppel

» [Avslutat] Till dödslistan
Vi, relikerna Emptytor 21 jan 2021, 10:55 av Yargol

» [Avslutat] Titeländringar
Vi, relikerna Emptytor 21 jan 2021, 10:51 av Yargol

» [Avslutat] Titlar
Vi, relikerna Emptytor 21 jan 2021, 10:51 av Yargol

» Äntligen hemma [P]
Vi, relikerna Emptytor 21 jan 2021, 00:33 av Flippa

» Utan mitt liv [Flippa]
Vi, relikerna Emptytor 21 jan 2021, 00:13 av Flippa

» Skapandet av en Yeti [Lune]
Vi, relikerna Emptytis 19 jan 2021, 12:01 av Trian

» Ett nervöst bakhåll [P]
Vi, relikerna Emptytis 19 jan 2021, 10:17 av Trian

» Its on [P]
Vi, relikerna Emptytis 19 jan 2021, 00:19 av Matvei

Vem är online
Totalt 4 användare online :: 0 registrerade, 0 dolda och 4 gäster.

Inga

Flest användare online samtidigt: 152, den mån 04 nov 2019, 23:54
Chatt
Heads up! Uppdatering av karaktärslistor och titlar
Vi, relikerna Emptytor 10 dec 2020, 15:57 av Yargol

Hej allesammans!

Nu när Numoori äntligen tycks vakna upp lite igen efter årets långa dvala så passar vi i Crew på att se över medlemslistan och alla karaktärer och konton vi har på sidan. Vi har med detta upptäckt att där är väldigt många karaktärer och konton som i dagsläget saknar rätt titel eller någon form av notis om vad som hänt dem, och det gör därför just nu att det ser ut som att flera spelare …


[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 1
Vinterevent 2020
Vi, relikerna Emptytis 01 dec 2020, 00:29 av Admin

.•¨*•.¸.•¨*•.¸.•¨*•.

Mörker och stjärnklar natt bryts snart av ljus
Och plötsligt nu som förr
Med färger från en dröm
Så ser vi himlen åter dansa


.•¨*•.¸.•¨*•.¸.•¨*•.






Välkommen till vårt officiella vinterevent 2020 som är en direkt callback till norrskenseventet 2014.

Det vi fick bevittna då …


[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Affiliates




 

 Vi, relikerna

Gå ner 
FörfattareMeddelande
Aruheitou

Aruheitou

Spelas av : Kyo

Vi, relikerna Empty
InläggRubrik: Vi, relikerna   Vi, relikerna Emptytor 14 maj 2015, 00:45

[Ensamroll, inte klart. Kommer uppdateras senare.]

Han hade gillat det, till en början. Gillat att De Andra gav sig av. Det blev så tyst.

Fantastiskt, att få vara ifred på det här sättet. Hade aldrig varit så förut, hade alltid varit upp ovan jord varje dag, varje dag. Upp i hemsk sol och starkt ljus, alltid Uppgift att göra Kunskap att minnas och det var plågsamt, plågsamt, plågsamt.

Så plågsamt, att man endast fick vila ostört under sand på natten.
Ensam tid var alltid lånad.

Men inte nu längre.
Nu fanns inga tassar som trampar ovan jord.
Ingen ekande röst Inuti som kallar till möte.
Inget aru aru aru. Upp upp upp upp hallå ditt skabb vakna, stamp stamp krafs vid chaibos nån få upp honom, hallå kyo-shiro-vitani kan du få honom ovan jord ARU --

Nej. Det var knäpptyst.

Under sanden var det svalt. Inga ljud. De Andra där Ovanför trängde sig inte på längre. Nu var det han som lyssnade efter dom, om han ville.

Bara Rosavit och Eldpäls kvar. De kallade på honom väldigt sällan, alltid efter solen gått ner. Nästan som om Rosavit förstod-inte-förstod. Hon kallade honom bara på natten, iallafall.

Ibland ville de ha hjälp med jakt. Men oftast bara fråga om han fortfarande levde. Om han känt nån främling i närheten.
Aru nickar och skakar på huvudet, och det verkar som det är tillräckligt. Det brukar bli ett leende från Rosavit och "Okej Aru, fint. syns om några dar antar jag."

Sen fick han vila igen.

Och det gjorde han. Så som han aldrig gjort förut; med en känsla av djupaste frid.


***

"Vad menar du, alldeles vid klippan?!"


Rosavits gälla röst fick honom att vinkla bak öronen. Han svarade inte, då frågan var konstig, vilket fick Rosavit att säga aru vilket fick honom att förstå att han skulle upprepa samma information. Av någon anledning.



"Jag menar att det var andra vargar alldeles vid klippan. Jag skakade marken under deras tassar och begravde en under sanden. Resten sprang iväg."


Rosavit vankade av och an framför honom. Hon såg spänd ut, irriterad. Aru ville hemskt gärna under mark igen.



"Okej."



"..."

Aru blinkade. Rosavit fick ett sånt där utbrott och högg i luften efter honom.

"Mer info, Aru! Vid Chaibos namn!"


Hon svor, började vanka av och an igen.

"Hur många var dom? Vilken ras? Vart gav dom sig av igen? Hur länge sen var det dom gav sig av?"


"Fem som kom, fyra som gav sig av. Ökenvarg eller Sandvarg. Vet inte, kan inte känna deras vibrationer så långt bort. Tre timmar sen."



"TRE TIMMAR SEN?!"

Hemskt vad hon lät.



"TRE TIMM - Aru, Chaib- Hur kunde du -- Vid alla - Varför sa du inte till direkt?"

Aru såg mot taket, mot lyan ovanför dom.




"Ni sov."


Rosavit var tyst, och även hon blickade snabbt uppåt, mot stället där hennes syster fortfarande slumrade.


"Jag ville inte väcka er. Sömn är bra. Särskilt för Eldpäls. Sarabi."



Något mjuknade i Rosavits ansikte. Hennes hållning slappnade av en aning, men hennes suck var djup.


"Okej. Okej, Aru. Från och med nu säger du till direkt om en främling dyker upp, uppfattat?"



Rosavit vände sig om för att gå upp till sin syster, och Aru tog det som en signal att han var fri att gå han med.
Han hade hunnit sjunka ned till manken i sand då hon tog till orda igen.



"Och nästa gång, se till att det är fem som kommer, och en som ger sig av."


Siffrorna skulle inte stämma nästa gång, men Aru förstod.


***

Rosavit hade sagt att han skulle låta bli att berätta för eldpäls om främlingarna.
Att hon skulle bli vansinnig, och att bli vansinnig var inte bra för henne just nu.

("Seriöst, Aru. Hur tror du hon reagerar om hon får reda på att Sand-skabben vågat ta sig så nära djävulsklippan?  Hon skulle springa i cirklar och svära om heder och skam tills hon faktiskt är Eldpäls på riktigt. Tror inte hennes lungor skulle klara av det nu. Nä, bäst att skrämma bort kräken innan hon får reda på något. Vet dom har agg mot Devils efter alla år, kan nog leda till övermod. Men nog kan vi återingjuta respekt alltid, hah! Dom kommer inte våga sig hit mycket längre till.")

Så han var tyst. Han var tyst och begravde tio Sandvargar på fyra dagar.

Den femte dagen när eldpäls var på sin dagliga tur till vattenhålet råkade hon se ett bakben sticka upp ur marken.
Det var otur för rosavit att hon var i full färd med att stödja sin skadade syster och därför inte märkte vad eldpäls fått syn på. Hennes syster hann hugga henne i örat innan rosavit förstod varför.

Det kändes litegrann som Förut, faktiskt, då de två systrarna skrek och högg efter varandra under högt oväsen. Och på något vis kändes det inte irriterande heller. Efter svordommar och anklagelser och bett så det räckte så drog sig de två systrarna ifrån varandra.

"Idiot! Trodde du att du kunde dölja det för mig?"


Vitani suckade, slickade en skråma på ena benet.



"Ja! Jag visste du skulle reagera såhär!"

Eldpäls brusade upp igen.

"ATT JAG SKULLE REA- Hur vågar du låta bli att tala om för mig. Varför?? För att jag inte skulle oroa mig? Tani, jag vet inte hur du tänkte, lämna mig utanför beslute --"


Rosavit såg ut som om hon innerligt ångrade vad hon sagt. Men lät sin syster fortsätta.

" -- Och hur vågar dom, hur vågar dom, är Devils mark, bara för att vi lämnat den - kan du tänka sig, deras äckliga gråblodstassar --"


"Sarabi."




"-- Kan inte flytta, är ju hit flocken kommer återvända för att berätta för --"





"Sarabi!"






" -- Våga attackera oss, attackera Devils, de borde frukta marken de står på, må de ruttna --"




"Sarabi."


Eldpäls - Sarabi - tystnade. Aruheitou blev förvånad över det.




"Var lugn."

Rosavit fnittrade till. Eldpäls stirrade bara på honom.


"Vi flyttar oss inte härifrån. Var lugn. Och vi lät bli att säga något för att du är skadad. Du är upprörd just nu,och  dina lungor klarar det inte."



Precis när han sagt det började Sarabi hosta. Hon kippade efter andan.




"Det är ingen fara."

Vitani satte sig bredvid sin utmattade syster.



"Där ser du. Lyssna på Aru!"


"Öh, 'lyssna på Aru', råkade jag dänga till dig i huvudet eller?"



"Hörru! Aru här har tagit kål på varenda en av dom, eller hur?"

 
Aru nickade med något som liknade stolthet.




"Jag begraver dom."
 
De två systrarna såg på varandra ett bra tag under tystnad. Någonting kommunicerad mellan dom, så mycket förstod han. Det han inte förstod var varför de plötsligt började skratta.
 
Än mer förvånande, så log han tillbaka.


***

Ja, Han begravde alla som försökte ta sig in. Det var lätt. Och även om den fridfulla vilan var över, så gjorde det inget. Hans uppgift var enkel, och det var en uppgift han utförde med glädje.

Sanden hade alltid varit en del av honom själv. Han hörde hemma i den, kunde förflytta den lika enkelt som han kunde röra sina ben.

Han var inte ensam om det.


***




"Hur många?"


"Jag ... Vet inte."



"Va? Vad menar du?"



"Dom ... Jag tror de kan känna sanden också. Vibrationerna stämmer inte. Jag ... Jag vet inte."



"Du vet inte. Kan du begrava dom?"



"Nej. Marken under deras tassar lyder inte. Jag vet inte ens hur många tassar det är. Jag gillar det inte."



"Okej. siktar dom på att ta sig in via huvudingången?"





"Jag tror det."


"Då möter vi dom."



***

Rosavits namn var fel nu, för nu var hon röd överallt. Hon var rödrosa och hon log.

Det var kroppar spridda kring öppningen, genomborrade av glas. De flesta var begravna.
Rosavit sa åt honom att gräva upp dom. Alla kroppar skulle grävas upp, även dom innan slaget.
Han gjorde som hon sa. Rosavit spetsade dom.

En makaber mur av lik framför öppningen.




"Nu. Där serdu, Aru."

Hon log, men rösten skakade. Benen skakade.


"Så länge vi har skyddet av klippan. Kan möta dom från ett håll. Då går det fint. De är små envisa jävlar vettu, men bara vi vägrar låta dom dricka av vattnet och dom inte kan omringa oss, så måste de ge sig av."



Aru blinkade, såg på sin flocksyster. Såg att en del av det röda i hennes rödarosa var hennes eget.

"Vet dom är puckon. Efterblivna små skabb, men nog borde den här muren avskräcka! hah! Flydde med svansen mellan benen gjorde dom också! Djävulsklippan lever upp till namnet än!"


Hon skrattade igen, avbröt sig för att hämta andan.




"Eller hur, Aru. Aru?"


Aruheitou såg länge på Rosavit.

Han kände dom fortfarande. De hade stannat bara några hundra meter bort. En annan liten grupp rörde sig västerut.

Han visste fortfarande inte hur många dom var. Det var obehagligt.

Han tänkte på det rosavit hade sagt till honom innan. Om att hålla hemligt för eldpäls, att det var bäst. Hon sov bättre då.

Aru hade inte sovit på så länge.

"Jag ber inte om nått leende, jag vet ju vem jag snackar med. Men en lite mindre bister uppsyn kan jag väl få? Vi totalt slaktade dom!"


Aruheitou såg ner i marken.
 
Aruheitou nickade och sa ingenting.

Inne i djävulsklippan var Eldpäls. Hon var på bistert humör. Hon hade inte gillat att vara utanför striden, och hon uttryckte sitt missnöje högt.

Hennes humör lyfte dock då rosavit berättade om striden, om vinsten. Eldpäls rengjorde hennes sår. Aru lade sig ner en bit ifrån dom.


" -- Skulle sett kräkets min, snacka om att han ångrade att --"


Aruheitou var tyst. Men han lyssnade med huvudet vilande på tassarna.
De pratade, rösterna blev allt lättare, ljusare. Han gillade det.
De skrattade tillslut.


" -- och Aru!"


Han såg upp.

"De där sandvargarna förtjänar inte sitt namn. Du var fantastisk."


Han spetsade ena örat, gjorde en ansats till en nickning. Rosavit verkade förstå vad det betydde, för hon log tillbaka.


Systrarna somnade tätt ihopkurade, deras andetag lugna.

Aruheitou var vaken. Han var fortfarande ovan jord, trots att natten sedan länge var kommen.

(Han hade en gång i tiden tyckt att De Andra - hans flock - var störande. Drog honom ur vilan. Att det värsta sättet att vakna var av otåliga röster ovan jord.)


Utanför rörde dom på sig. Otåliga tasstrampt, fram och tillbaka. Inte nära, inte ännu. Men snart.

(Han hade varit en dåre.)
Till överst på sidan Gå ner
 
Vi, relikerna
Till överst på sidan 
Sida 1 av 1

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Öknen-
Hoppa till: