Det var svårt att förklara exakt vad som hänt sedan Draugai slagit sig ned bland dimmans stammar. I fukten och mörkret tycktes inget riktigt frodas, och få vilda ting fanns att jaga. Mycket av flockens föda kom från den stora sprickan eller österut mot eldskogens nya grönska. 
I den döda skogen fanns inget, utom det optimala gömstället och ogenomträngligt skydd. 
Erakan hade lärt sig träden och dess stammar. Han hade lärt sig lyssna till de små ljuden och lita på de minimala stigarna. Han hade lärt sig hitta, men vågade sig nu bort från kända marker och bort från reviret. Riktigt varför visste han inte, men plikterna krävde det ej och inga tecken på fara hade kommit från patrulleringarna.
Ändock strövade han i dimmans fukt, långt utanför revirets trygghet. Till vilken nytta?

Erakan hade varit borta ett par dagar. Aisu visste att han hade tänkt vandra lite; utforska närmare vad som fanns långt borta. Hon väntade nog sig en utförlig rapport när han återvände.
Den rödbruna hanen stannade, och lät ljuden skölja över honom. Med slutna ögon noterades myllret av insekter ett par steg bort, och knakandet av grenar där något bröt dem långt borta. Ett korus av Windfaris sånger ekade i vindarna, även i denna till synes evigt vindstilla skog.
Erakan lyssnade, och han njöt av melodierna.
Fördelen med denna döda skog framför djungeln flockens haft som första anhalt var att tystnaden låg över allt som en hinna. Djungeln sprudlade av liv, inget var någonsin stilla; ett illasint sorl av allt och inget. 
Detta var lugnet, Kaiito, i jämförelse.

Den gyllene varginnan vandrar ljudlöst genom den döda skogen. Här har hon befunnit sig många gånger sedan hon för första gången anlände till Numoori. Hur många år har passerat nu? Hon orkar inte räkna på det. Tiden spelar ändå ingen roll. Hon har uträttat en hel del här. Men inte tillräckligt mycket för att känna sig tillfredsställd. Och jorden har viskat till henne att flocken hon nu sedan länge har lagt bakom sig inte existerar längre. Så vad hon gjort för dem är nu helt meningslöst. Hon har tydligen inte uträttat något alls. Den pupillösa blicken döljs bakom ögonlocken när varginnan sluter ögonen. Hon fortsätter vandra framåt med målmedvetna och stolta steg. Hon behöver inte se sig för vart hon går när jorden vägleder henne.
Hon lyssnar till den ihåliga vinden som viskar om skogens glömda historia. Träden berättar sagor för varandra på döda språk. Trots att skogen ter sig död och trist och mörk så är den än dock full av liv. Om man nu kan kalla det så. För det finns inte mycket här som man skulle kunna kalla liv.
Marken under hennes tassar viskar om att någon befinner sig längre fram. Att hon inte är ensam att vandra dessa marker denna trista dag. Ska hon ens bry sig om att se vad som kan befinna sig längre fram? Det var länge sedan hon mötte på individer som innehöll ens en gnutta intresse. En lätt fnysning lämnar den mörka nosen och varginnan fortsätter framåt. Främlingen längre fram verkar inte vara så stor av vibrationerna i marken att döma. Och hon är ändå på väg åt det här hållet. Det är den här vägen hon har tagit sikte på. Främlingen får helt enkelt hålla sig ur hennes väg. Marken dämpar hennes steg och gör hennes redan eleganta steg ljudlösa. Den gyllene pälsen doftar av skog träden omkring henne. Det hade inte tagit henne lång stund att bli av med flockdoften och hon föredrar att dofta av växtligheten omkring henne. Denna skog har inte så mycket av den varan men hon har inte tänkt stanna här i alla fall.
Snart får hon syn på främlingen. En liten varg som inte ser mycket ut för världen. Likgiltigt fäster hon den pupillösa rubinröda blicken på främlingen för en stund men fortsätter vandra framåt.

Erakan hörde främlingen långt innan han såg henne. Han hörde hennes steg i fuktig jord, hennes hjärtslag, och utandningarnas lugna bris. Lukten talade om att det var en tik, men inget mer kunde vindens stämma berätta för honom.
Hanen stod stilla. Han hade ingen anledning att springa eller fly. Även fast hans storlek var honom till stor nackdel många gånger, hade han lärt sig att det fanns långt fler vägar än enbart flyktens.
Han mötte en genomträngande röd blick, och besvarade den med en nyfiken frågande. 
Hon fortsatte gå, men hanen lät inte det stoppa honom.
"Hälsad." sade han, och tvingade hjärtat att lugna ner sig. Han var en fegis i grund och botten. Skulle förmodligen alltid vara det. Det fanns dock gränser till vad han kunde tillåta sig själva göra. Bete sig som en fjant framför en främling vad en utav dem.

[Lagom kort x'D]

Främlingen talar till henne. Den gyllene stannar upp. Vrider lätt på huvudet och fäster blicken på den mycket mindre hanen. Han hade hälsat henne. Varför han kände att det var nödvändigt är något som går henne förbi. De tofsprydda öronen står mjukt men ändå stramt spetsade på huvudet. Den ihåliga vinden smeker kallt den gyllene pälsen.
"Hälsad". Hennes melodiska stämma sjunger ut det enda ordet. Den rubinröda pupillösa blicken studerar främlingen uppifrån och ner. Hon finner inget i hans utseende som verkar vara något av intresse. Det är sällan hon finner främlingar som lyckas fånga något som ens liknar hennes intresse. Hon ser inte varför denna lille skulle vara annorlunda.
"Är det något du vill". Det är sällan hon ställer frågor och det gör hon ej heller denna gången. Det kan ses som en fråga men det är sällan hennes melodiska stämma yttrar sig frågande. Hon uttalar sig mest bara för att se om främlingen trots allt har något att komma med. Chansen är väl liten. Minimal. kyligt och likgiltigt låter hon blicken svepa ut över det dunkla området. Hon behöver inte hålla koll på främlingen för att veta vart han befinner sig. Bara för att hon inte ser på honom betyder inte att hon inte håller koll på honom. Den långa yviga svansen hålls som alltid något rest och böljande i en båge bakom henne. För att inte släpa i marken. Vinden leker lätt i luggen och den rubinröda pupillösa blicken sveper sakta tillbaka till främlingen.

Det första Erakan reflekterade över var hur väl tikens röst spelade i hans öron. Ljud var en rolig sak, och mycket kunde få en ton att brytas och låta falsk. En röst, som var så mycket mer än bara en ton, lät sällan helt klar.
Elphabas röst gillade han, och alla ljud som hon gjorde med dem kunde fylla honom med värme.
Denna tiks röst svängde likt en vind, och nästan lite förvånat lade han huvudet på sned. Nervositeten var som bortglömd.
"Tänkte möjligen fråga vart ni var på väg." svarade han, och försökte sig på ett vänligt leende medan han granskade hennes gestalt. 
Hanen stod stilla på samma plats. Lyssnade med ena örat till den långsamma naturen runt om, och de andra noterade tikens hjärtrytm.
"Erakan." sade han sedan, och leendet blev ursäktande. Han hade blivigt så van att enbart befinna sig bland vargar som redan kände honom att han glömt att hans namn inte var en självklarhet.

Hon ser ner på främlingen. Att folk ska lägga nosen i blöt här och där och i saker de inte har att göra med. Hon ser ingen anledning till att hon ska berätta vart hon är på väg till denna främling. Hade de kanske på något sett känt varandra på någon grund sedan innan kan hon förstå nyfikenheten i frågan. Men nu är det som att greppa luft. Kallprat.

"Inte behöver man ett mål för att vandra". Svarar hon med kyla i den melodiska stämman. Där har han ett svar. Ett svar som är sant utan att avslöja något. För det finns inget att avslöja. Hon har inget mål. Hon har inte plats hon vill till för tillfället. Kanske dyker det upp något men den chansen är förmodligen rätt liten.

"Men jag ställer dig samma fråga". Tillägger hon. En frågan men samtidigt inte. Det darrar lätt i nosen när den filtrerar dofterna runt omkring. Hon kan känna en doft på främlingen. En doft som hon känt en gång tidigare. När hon mötte den mörka hanen i utkanten av byomifallets område.

Erakan presenterar sig främlingen. Endast ett namn. Ingen direkt artighet i det hela utan mest som att bara kasta ut det för att det inte ska missas helt. För att tystnaden inte ska lägga sig. För att fortsätta på ett samtal som inte har mycket liv sedan innan.
"Artemis". Inte tänker hon ödsla ord när denne Erakan inte gör det. Hennes namn är ingen hemlighet i alla fall. Målet är trots allt att så många som möjlig ska veta hennes namn. Veta vem hon är. Den vackra Artemis.

Erakan korrigerar sin struktur. Från att ha haft något halvstressat över sig, en känsla av att vara på väg bort utan att vara det, så riktar han sig helhjärtat mot varginnan. 
"Det var min intention att informera er om hur läget ser ut längre ditåt." svarade han, kastade lätt med huvudet åt det håll han kommit från för att förtydliga vad han menade. "Det gränsar mot en flocks revir, och de ska tydligen inte vara helt vänligt inställda mot främlingar." det var inget hot. Det var en faktum. Rösten bar budskapet som en oberoende påstående, yttrat från en vandrare till en annan. Flockdoften hänge tungt över honom, men än var det många timmar tills revirets arom skulle slå mot henne om hon valde att fortsätta. Hon kunde inte där och då veta att den angränsande flocken var hans att beskydda. 
Hanen log, och han tänkte på Elphaba för att fylla sitt hjärta med mod.

Hon ser likgiltigt på honom. Hans information gick förmodligen in genom ena örat och ut genom andra. Hon känner flockdoften på honom. Hon är medveten om informationen han tilldelar henne.
"Om du vill agera informatör så kom då med information som kan vara av nytta". Svarar hon. Hon behöver inte berätta för honom att hon redan mött på någon med samma doft som han bär i pälsen. Hon har inte tänkt vandra den vägen i alla fall. Hon var sin egen väg att gå. Och hon går ingen till mötes.
"Om du inte har något bättre att komma med så håll dig ur vägen". Säger hon och hennes melodiska stämma låter mörk och skarp. Hon är inte intresserad av den här lilla palten och hans så kallade information. Hon känner inte för att stå här och ödsla av sin tid på honom.

[Förlåt för segt svar. Vill du fortsätta eller avsluta?]

Erakan vred huvudet åt sidan vid hennes svar. Han gillade inte riktigt att hon bemött hans artighet med onödig nonschalans, men han hade stött på värre vargar.
"Som ni önskar." sade han kort, och lät huvudet fällas i en kort bug-nickning. Tonen var fortfarande artig, men den lär oroväckande slutgiltig.
Sedan vände han sig om i dimman och började gå tillbaka till reviret. 
Öronen var på helspänn och hörseln spetsad. Skulle tiken göra något skulle han kunna höra det på hennes hjärtslag. Magisk hörsel var behändig ibland.

 
[Avslutat om inget annat händer? c: ]