Det var kväll. Himlen var fläckad i färger, men det skrämde inte längre Nadie. Snarare fascinerade det henne. Först hade hon varit rädd, men när hon fått sig förklarat för sig exakt vad det var så hade rädslan lagt sig. 
   Den mörka valpen satt ensam i en glänta, inte långt från lägerplatsen. Hon visste att hon borde gå tillbaka och lägga sig snart, men hon satt bekvämt där hon satt och studerade himlen samtidigt som hon sjöng lågt.

Deep in the darkest night, 
when there's no hmhhhm of hope,
we must be points of hope

Nadie kunde inte riktigt texten, men det hindrade henne inte från att försöka. Hon gillade att sjunga - om än inte om många lyssnade på henne. Hon tyckte om att sitta ensam och sjunga sångerna som Dimitrij - eller Gäddan, som Nadie lagt sig till med att kalla henne och som var nästan omöjligt att sluta med - men när de alla var samlade sjöng hon bara när alla andra sjöng.
   Lugnt fortsatte hon sjunga medan hennes vidöppna ögon inte lämnade skyn.

Arno var på väg tillbaks till de andra när han upptäckte Nadie som satt för sig själv i en glänta en bit bort. Han hade varit vid en av de närliggande bäckarna och druckit, och hade egentligen tänkt återvända till resten av flocken för att krypa ihop för kvällen, men fann sig själv stå och studera vännen där hon satt. Han kunde höra henne sjunga lågt. Det melodiska ljudet blandades med cikadornas spelande och någon ensam kvällsfågels kvitter. Öronen stod spetsade på hans huvud. Det var sällan han hörde Nadie sjunga utan att det var tillsammans med alla andra. Arno tyckte själv om att sjunga, om än han sjöng hellre än bra. Han avundades lite de som hade fina sångröster.
     Han stod inte stilla särskilt länge innan han vände stegen bort mot Nadie. Ljuset från den grönskimrande himlen dansade ner bland trädens blad i gläntan. Han kände en ständig, lätt oro när han tänkte på ljuset, men försökte att inte känna det. Hans steg prasslade en aning när han närmade sig Nadie, och han gjorde inga försök att smyga. Då han kommit lite närmre så höjde han sin egen röst i låg sång, och fortsatte där den mörka unghonan varit.

"Bright as the dazz-nng stars
in an nana na sky,
and in our cruellest hour when hope is gone..."

Nej, han hade aldrig varit en bra sångare. Med ett kort fnitter mötte han Nadies blick. Han kunde inte heller texten helt. Och han förstod inte alla orden än, även om han förstod några av dem. Texten var mycket enklare på nordspråk, enligt honom själv.
     "Hej". Han log, ett roat leende. "Sitter du här själv?" Det var inte en fråga han egentligen förväntade sig något svar på. Att hon satt där själv var ganska uppenbart.

Nadie tyckte sig ana prassel. Hon skulle just fortsätta när en annan, välbekant röst fyllde i och sjöng vidare. Hon vände sig om med ett leende och lät honom sjunga. Vissa skulle kanske tycka att han inte sjöng bra, men Nadie hörde inte riktigt skillnad på vad som var bra eller inte. Hon tyckte att så länge man sjöng, var det bra. Han slutade och lät henne ta vid.

we'll...

Hon insåg plötsligt att hon hade problem med att uttala ordet som följde och fortsatte snabbt på nordspråk - språket hon kunde sången bäst på.

då står vi kvar
och sprider vårt ljuuuuuus

Nadie avslutade refrängen och reste sig upp. Norrskenet fick alla skuggor att se underliga ut och hans päls såg inte ut som vanligt.
   "Ja.", svarade hon med ett lätt skratt. "Vad gör du här? Jag trodde att du var med de andra?" Öronen var alert vända framåt mot honom.

Arno besvarade hennes lätta skratt med ett eget, och viftade glatt på svansen. "Jag var och drack", svarade han med ett leende. "Och sen såg jag att du satt här själv och undrade vad du gjorde." Öronen spetsades på hans huvud, och han ryckte kort på axlarna. Han såg bort mot resten av flocken för ett ögonblick innan han vände sig tillbaks till Nadie.
     "Tuff dag idag, ha?" Han fnös roat och ruskade på kroppen. Egentligen hade det varit en ganska lugn dag rent fysiskt. De flesta hade träningsvärk eller andra problem efter de senaste dagarnas intensiva övningar. Dagen hade främst gått åt till att rabbla böner och sång, och gå igenom sådant de lärt sig muntligt. Några av de äldre medlemmarna i flocken hade fått ta på sig att hjälpa de yngre, eller andra som inte kunde, att lära sig Nimorian. Arno var inte helt säker på att han någonsin skulle lyckas komma ihåg alla ord och lustiga fraser. Det lät mest roligt i hans öron.

Arno skrattade med henne och viftade glatt på svansen. Hon lyssnade till hans ord och nickade lite för sig själv. Inte så konstigt. Hon skulle också undrat om hon såg honom ensam.
  Hon följde hans blick bort mot flocken. Flocken var hennes andra familj - inget kom dock före mamma, pappa och syskonen - och hon kände sig trygg i dess närhet. Inget kunde rå på dem!
  Arno fortsatte.
  "Jaaa.", instämde hon och nickade. "Jag gillar sångerna. Men det andra.." Nadie sökte i minnet efter ord. "I are hope." Hon rynkade pannan. "Eller hur var det man sa 'jag är glad'?" Språket var så främmande. Det rann inte alls lika lätt på tungan som hennes modersmål, och hon kunde inte uttrycka känslor, vad hon tyckte eller ens hur vädret var. Hon kunde inte ens förstå vad andra sa!
  "Ska vi börja gå tillbaka mot de andra?", undrade hon lugnt och log lite. Flocken och de andras närhet lockade henne lite mer när Arno brutit henne ur norrskenets förtrollning. Dessutom var hon faktiskt lite sömnig.

Han drog tankfullt på munnen. Han hade för sig att hope inte var rätt ord för glad. Det användes i flera av sångerna de lärde sig, och han var nästan säker på att det hade med hopp eller någon typ av frihet att göra. Men han var också säker på att ordet för glad var väldigt likt.
     "I are..." började han, men pausade för att tänka. "Hope... happy? Hope? Äh!" Det var lurigt det där. Han flinade kort. När Nadie undrade om de skulle gå tillbaka så nickade han.
     "Ja, annars tar väl de andra alla de bästa platserna", fnittrade han lågt. Han försökte kväva en gäspning när han tänkte på sömn, men det gick inte helt. Med ett litet, busigt leende knuffade han till Nadie med sidan innan han satte av i trav bort mot resten av flocken. Sisten dit! Svansen viftade fortfarande bakom honom.

Arno tog vid där hon slutat. Språket var verkligen lurigt. Hon var helt säker på att det var hope, men samtidigt lät det andra ordet han sa - happy - väldigt passande. Skumt.
   "Ja, annars tar väl de andra alla de bästa platserna", fnittrade han.
   "Bra poäng!", fnissade hon. "Och Gäddan kanske slänger oss i havet om vi är sena!" Ledarinnans smeknamn kändes spännande att säga. Nadie hade aldrig vågat säga det i Dimitrij's närvaro, men nu var bara Arno här.
   Han gav henne en lätt knuff i sidan och satte iväg med ett litet, busigt leende. Nadie blinkade förvånat till över vändningen, men gläfste sedan till och började springa. 
   Hon var inte riktigt upplagd för att tävla, men kunde aldrig se förbi en utmaning. Med ett litet ryck lyckades hon komma upp jämsides med honom. Hon lät bli att springa fortare, utan sparade sig så hon skulle kunna spurta snabbt.
   Glatt skrattade hon när flocken kom närmare.

Arno skrattade åt Nadies kommentar, och ökade farten när hon följde efter honom. Han visste att hon var snabbast av alla ynglingarna, och han skulle troligtvis inte ha någon chans mot henne när hon väl satte fart, men det var ändå roligt att försöka.
     De närmade sig snabbt resten av flocken. Unghanen fnittrade livligt och längde på sprången i ett menlöst försök att hinna före vännen den sista biten. Han fick sicksacka mellan en del trädstammar, och tog ett skutt upp på och över en lägre sten som kom i vägen. Det visade sig dock att stenen var en del i en backe, och att det var längre ner till marken än vad han hade väntat sig på andra sidan. Precis bakom stenen låg Theano hopkrupen, och Arno var nära på att landa på den äldre flockmedlemmen. Med ett förvånat utrop försökte den blå ungvargen att styra undan mitt i hoppet, endast för att snubbla och slå runt på marken när han landade på andra sidan. Cestrohanen grymtade högt och förvånat när han överraskades av den blå valpens plötsliga uppenbarelse.
     Det tog inte allt för lång tid innan världen slutade snurra runtom Arno. Han möttes av Theanos bistra min, innan den äldre hanen fnös ljudligt, rullade över på andra sidan och kurade ihop sig på nytt. För ett ögonblick låg Arno kvar på marken, innan han kom på att han fortfarande tävlade med Nadie. Med ett ryck studsade han något omtöcknat upp från marken och såg sig om efter henne.

De båda vännerna flög fram genom skogen. Nadie snubblade flera gånger men lyckades alltid räta upp sig innan hon föll. Allt eftersom de sicksackade sig fram kom flocken närmare. Arno tog ett skutt upp på en sten och hoppade. Nadie valde att springa vid sidan om, och insåg triumferande att han verkade ha tappat tid.
   Lite för mycket tid. När hon såg något brunorange i ögonvrån tvärstannade hon. Damm och pinnar flög genom luften där hon borrat ner klorna i den mjuka jorden för att få stopp på det.
   Arno hade hoppat över stenen som Theano låg vid, och väckt honom!
   "Whoa!", utbrast hon. Nadie var lite rädd för cestrovargens bistra min, och att väcka honom verkade inte bra. Arno hade hamnat på sidan. Tiken tog ett litet skutt närmare för att försäkra sig om att han inte skadat sig, men vågade inte riktigt gå ända fram ifall den äldre hanen tänkte lägga sig på dem. Det brukade bara vara ledarinnan som gjorde det, men Nadie tog inte risker.
   Men Arno verkade vara okej. Han kom på fötter och såg sig om. Nadie mindes med ens att de tävlade. Hon skuttade lite upprymt i luften och satte fart, lite försiktigare än förut för att inte råka stöta in i någon.
   Flocken var inte långt bort nu. Hon kunde se dem. Nadie pressade sig själv hårdare och tog längre steg. Tungan hängde ur ett glatt flin. Jord skvätte bakom henne när hon tryckte ner baktassarna för att hämta stöd.
   Nadie blev övermodig. Hon var framme nu, bara någon meter bort från den närmaste. Så, trampade hon fel och snubblade. Hon slog några kullerbyttor och tumlade in i ryggen på Niyaha. Systern muttrade lite, blängde på henne och flyttade sig. Nadie stack upp huvudet efter Arno. När hon fick syn på honom grinade hon glatt.
   "Jag vann!", mimade hon. Budskapet gick antagligen inte fram så som hon ville - Nadie mimade inte särskilt tydligt - men tiken kände sig nöjd.

Hans blick föll snabbt på Nadie, vilken tydligen också hade stannat. När hon satte fart igen så ruskade den blå hanen på sig och skyndade efter. Resten av flocken låg utspridd i närområdet. Arno kunde höra dem, men bara precis, över sina egna andetag och springande steg. Han längde på sprången i ett försök att komma ikapp sin mörkbruna vän, även om han visste att det var förgäves. Han skulle nog aldrig bli lika snabb som Nadie.
      Det tog inte mer än ett par sekunder innan de nådde fram till den plats där flera av Nadies syskon låg. Utan förvarning snubblade den mörkare ynglingen, och Arno bromsade överraskat. Han såg vännen slå runt och krocka i den ljusare av systrarna, vilken muttrade irriterat och aktade på sig. Unghanen travade snabbt ikapp den sista biten, och såg oroligt på Nadie. Öronen reste sig snabbt på hans huvud igen när hon log brett åt honom. Han besvarade hennes mimade ord genom att räcka ut tungan genom ett leende. Klart hon vann, hon var snabbare än alla ungvargarna! Men Arno tyckte ändå det var roligt att tävla, även om han visste att han inte skulle vinna. Kanske hoppades han lite på att någon gång ändå vinna.
     Han gled ner på marken, med framtassarna utsträckta framför sig. Tungan hängde ut genom hans öppna mun, och han flåsade glatt av ansträngningen efter spurten. Blicken sökte i området efter hans bror och föräldrar. Han hittade dem snabbt bland träden inte långt bort. Han mötte sin mammas blick, då hon höjt huvudet när de kommit rusande. Tungan försvann in i ynglingens mun för ett ögonblick, innan den föll ut igen i nästa andetag. Han log åt Nadie och reste sig på nytt. Med ett glatt leende och viftande svans nickade han avsked till vinnaren i tävlingen, innan han började röra sig bort mot sin familj för att lägga sig.

[Du kan skriva ett inlägg till om du vill, annars kan vi kanske kalla det avslutat här C:]