Det var en månklar natt, och det silvervita skenet glänste på vattnets yta.
Dit skenet inte nådde, där var det mörkt.
Kolsvart.
Ett par ögon glödde i mörkret, skapade fruktan omkring sig.
Var han än såg, såg han fruktan.
Vampyren släntrade omkring i de mörkaste delarna av den lilla patetiska öns skog.
Ön sjöd av liv, därför hatade han den.
Han gick förbi en rävlya där ungarna lekte fastän solen inte lyste.
De kröp ihop av rädsla när han kom.
Modern drog ner dem i lyan och mötte hans blick.
Fadern syntes inte till.
Hennes bruna, stora ögon såg bedjande in i hans, snälla, döda oss inte.
Hon bad om nåd, för sitt liv, för sina ungars liv.
Han fnös.

Tio minuter senare gick han därifrån, mätt och belåten.
Rött, mörkt blod droppade från hans nos.
De röda ögonen lyste.
Han gäspade, och huggtänderna glimmade i ett stråk av månsken som lyckats sippra in genom grenverket.
Tänderna var rödfärgade efter måltiden.
En enda liten, tanig räv mättade sällan, men ungarna hade hjälpt till.
Så att säga.
Nu låg de söndertrasade utanför lyan.
varför skulle han gömma sig?
Dölja vad han var?
Varför skulle han behöva städa upp efter sig?
Det skulle asätarna ända göra dagen efter.
Han fnös åter.

Han slickade bort lite blod från nosen.
Smaken spreds i munnen, underbart.
Giftet rann till i munnen, och hungern var inte släckt.
Men han orkade inte bry sig just då.
För att inte bara rastlöst vandra omkring började han, tyst, doftlös, släntra ner mot vattnet.
Kanske skulle han finna ännu ett byte där.

Han simmade ljudlöst fram i vattnet mellan öarna. Endast en del utav hans huvud stack upp ovanför vattenytan likt en krokodil. Han var däremot så långt ifrån en krokodil man kunde komma, det enda de delade var kunskapen om att kunna simma. Han hade inga svårigheter att se. Området badade i ljus från månen och vattnet glittrade vackert. Han hade inte haft några planer på att missa skönheten i en natt som denna för att sova. Men han var faktiskt inte trött heller. Tystnaden var ett faktum och han gillade den. Ensamheten som följde med tystnaden var överkomlig. Blicken stannade tvärt på en svart gestalt, svagt upplyst av månljuset och han granskade den fundersamt även om det endast rörde sig om sekunder. Sedan, driven av nyfikenhet styrde han mot denne. Fortfarande tyst han kunde förmå sig att simma i rädslan att bli upptäckt. Eller fruktade han verkligen att bli upptäckt? Av alla de landvargar han mött hade ingen varit någon att frukta. Men moderns varningar ringde ändå i öronen då han närmade sig landvargen även om han kort därefter ignorerade dem och lät ett ord avslöja hans existens.
"Godkväll"
Hälsade han artigt men likväl misstänksamt.

Han stannade upp i skogsbrynet när han fick syn på någonting som rörde sig genom vattnet mot land.
En valp.
Så passande, efterrätt!
Den blodröda blicken betraktade främlingen när den kom simmade.
Den lille hälsade artigt.

Ett kallt hånflin spreds över Tavars läppar.
"Nämen se, godkväll, lille vän. Vad gör en liten simmare som du här då?"
Huggtänderna lyste vita i månskenet.
Han svepte med svansen, tvekade en sekund, men kom sedan på att det var månsken, och innte solsken.
Han klev ut i ljuset och gick fram till vattenbrynet där han stannade.

(Kooort :c )

Varelsen steg ut ur skuggorna. Han kunde konstatera att det var en utav landvargarna. Hur många fanns det av dem egentligen? Blicken gled långsamt över främlingen med intresse. Dess röda ögon var inget han ägnade någon större uppmärksamhet åt. Han hade sett många konstiga landvargar och denne var för honom inte speciell.
"Beundrar den vackra natten"
svarade han artigt på landvargens fråga. Han simmade närmre ön och hävde sig upp på land. Sedan talade han åter.
"Och ni? Vad gör ni här?"
frågade han sedan den andre, fortfarande artigt. Han satte sig ned på marken och släppte för en kort stund landvargen med blicken och lät den svepa ut över vattnet och öarna.

Hånflinet lämnade ej hans svarta läppar då den lille talade.
"Jaså minnsann? Tja, natten är det enda jag ser, så jag har inte mycket att jämföra med"
Medan han pratade, smått hest, gick han långsamt fram mot främlingen.
varken vänlig eller hotfull.
Svansen svepte lömskt bakom honom, svepte omkring luften som verkade bli mötrkare ju närmre den kom hans kropp.
Det låg ett mörker över denna vampyr.

Tavar sänkte huvudet och såg på främlingen med törstande blick.
"Jag jagar" svarade han roat.
Ena örat klippte till.

(*Låtsas att jag inte skriver kort*)

Blicken vändes åter till landvargen då denne talade. Han förstod inte vad landvargen menade men frågade inte heller. En känsla av obehag spred sig inom honom då landvargen närmade sig honom. Men han ryggade undan och vek inte heller bort med blicken utan stirrade -nästan trotsigt- upp i den andres röda ögon.
Svansen viftade inte längre men han gjorde ingen ansats att lämna området. Då den andre åter talade höjde han på ena ögonbrynet. Jaga? Såhär sent? Men landvargar kanske var så konstiga. Han tänkte inte mer på det utan vände uppmärksamheten åter mot den andre.
"Vad är ert namn?"
undrade han artigt innan han hastigt presenterade sig själv för att inte verka oförskämd.
"Poisson"
Han uttalade namnet som om det var något mycket viktigt. Vilket det kanske även var eller iallafall kunde komma att bli någon gång i framtiden.

Han mötte den lilles trotsiga blick med en kall, hånfull blick tillbaka.
Stenhård.
Genomträngande, rent ut sagt... läskig.
Han flinade.
"Jag har många namn." svarade han enkelt.
"Blodsugare. parasit, läskig stalker, tjuv, tölp, snorvalp, blodhund... men du kan kalla mig Tavar"
Han log elakt.

Poisson, jaså, jaha.
Intressant.
Han lade huvudet på sned och såg på denne.

(Mahna mahna, badaaaa-badada! 8D

Han noterade endast den andres hånfulla blick men ignorerade den. Landvargen framför honom var underlig. Underligare än de landvargar han tidigare stött på men han kunde ändå inte ana vad det var han stod öga mot öga mot. Han kunde inte ens föreställa sig det. Om han hade vetat hade han förmodligen redan försvunnit ned i havet. Men nu var han lyckligt eller ej ovetande om vem denne var.

Han gjorde likt denne Tavar och tippade över huvudet åt ena sidan. Han log också svagt men inte på samma hånfulla sätt som den andre. Han lät tystnaden få vara. Kanske väntade han på att den andre skulle säga något.

Ena örat klippte till.
Han rätade upp huvudet, bar det stolt, och höjde ett ögonbryn.
Den svarta pälsen glänste svagt i månskenet.
"Så... du har inget emot att bli.. smakad på?"
Hans ansikte antog en oskyldig min när han såg på den lille.

Vinden fick träden längre in på ön att vaja.
Den förde med sig dofter.
Doften av den lilles blod slog emot Tavar med full kraft.
Han ryckte till.
Elden blossade genast upp i strupen, som om den bara legat väntat på rätt tillfälle.
Smärtan skar i honom.
Han flämtade till, och ögonen glödde och pulserade likt rubiner.
Kraften tog tag i honom, slog nästan omkull honom.
Men han lyckades hålla sig på benen.
Han vände bort huvudet och ett kvidande, halvt väsande, halvt morrande läte lämnade honom.
När han vände tillbaka huvudet mot Poisson morrade han dovt.
Pupillerna vidgades och fortsatte sedan tills hela hans ögon var svarta, glänsande.
Små, små sprickor tycktes synas under hans ögon.

Han andades tungt, ansträngt, och stirrade på den lille varelsen framför honom.
Fylld av härligt, varmt, pulserande blod.
Han antog genast en hukande ställning och sniffade i luften.

Smakad på. Denne landvarg blev bara besynnerligare och besynnerligare. Kanske var det endast vad han intalade sig för att hålla rädslan borta. Talade han ens samma språk som honom. Inget emot. Smakad på. Meningarna lät så fel. Menade varelsen verkligen de ord som lämnade dennes läppar? Kannibal. Eller var det endast ett skämt från främlingens sida? Han väntade sig nästan att den andre skulle avslöja sig. Skratta. Hur osannolikt det än skulle vara så väntade han. Naturligtvis kom inget. Endast tystnad som kusligt slingrade sig kring dem. Tankarna surrade i hans huvud. Så lik men ändå så olik de han tidigare träffat. Varelsens ton fick hans självförtroende att vackla. Han tvivlade på att detta var en vanlig landvarg. Kanske hade han tvivlat på det redan från första början men nyfikenheten hade skjutit tanken åt sidan likt den fortfarande försökte. Hans blick sökte sig mot vattnet. Hans tillflykt. Hans trygghet. Sedan tvingade han blicken att fästas vindvarelsens blodröda ögon som långsamt övergick till en svart färg. Han var osäker om han skulle bli äcklad eller rädd. Han backade ett steg med ett ytterst skeptiskt uttryck i de orangea ögonen för att tydlig markera att han ansåg att denne Tavars började bli lite för kuslig för hans smak. Han undrade för sig själv varför han fortfarande befann sig stirrandes in i varelsens ögon. Men han lät inget annat i hans kroppsspråk antyda att han var rädd för varelsen framför honom. Monstret. Missfostret. Benen var redo att ta språnget ned i vattnet när han gav order om det. Det var en lockande tanke. Låta allt försvinna och låssas att allt bara varit en dröm. Nyfikenheten höll honom envist kvar och han kunde inte förmå benen att ta språnget ned i vattnet. Då skulle han aldrig få veta. Vad var det för något?
Han svalde och svarade sedan på Tavars fråga. Han var tvungen att anstränga sig för att få rösten att låta artig och samlad.

"Nej tack"

OFF
Kan man joina ? C:

OFF: Gärna för min del, Mistico :3