Den stora vargen vred på sig i det gröna gräset. Han muttrade lite lågt med sig själv och slog upp sina gråa ögon. Ljuset stack i hans ögon och han blinkade flera gånger men till ingen nytta. Ett ljud hade stört hans eftermiddags paus och han var inte på humör för att störas. Han låg alldeles stilla några sekunder, andades bara lugnt innan han med ett suck rullade runt lite grann så att han istället låg på magen. Hans blick vandrade sömndrucket över platsen, han var lite osäker på vad det var som hade väckt honom men det hade låtit ungefär som en skränande fågel och den hade troligen redan lämnat honom. Han skakade lite granna på huvudet när han skannat färdigt området. Några meter bortåt låg en liten sjö, eller snarare en liten pöl, inte speciellt stor men något var det.
Han funderade en sekund på att resa sig och vandra ner det för han kände törsten smyga på men han valde att ligga kvar en stund. Han var otroligt trött utav sig, speciellt under dagarna. Han föredrog nog mer att vara vaken under nätterna likt ugglorna, men egentligen skulle han nog bara vilja sova mest hela tiden.
Egentligen var han kanske inte trött utav sig utan mest lat och bekväm utav sig. Han ville så gärna se landets alla platser, men hade varit för lat för att ta sig dit. Han fick ju skylla sig själv.

[sorry för kort och sent men har sådan idétorka och mina inlägg har blivit raderade typ 3 gånger ; _ ;]

Även fast den guldige hannen var bevingad föredrog han märkligt nog att vandra på fast mark. Men en flygtur över numoori var inte alls helt fel det heller! 
Gideon vandrade med huvudet högt och hans svans svajade lite lätt bakom. 
Solstrålarna trängde sig genom träden och träffade hans gyllene päls som nu såg ut att glittra likt snön brukar göra, små kristaller. Dagen började bli varmare och skogen allt mer livlig. Själv föredrog Gideon värmen före kylan även fast han knappt vart brydd av den med hjälp av sin tjocka päls och vingar. Men tassarna vart ändå kalla, likaså nosen. Ibland kunde det se ut som att Gideon hade istappar i pälsen på vintern för att det var inte ovanligt att vattnet samlades, nästan fastnade och bildade som små tappar i hans pälstoppar. 
Men ej var vintern här ännu! Dock hade nästan alla löven fallit och dagarna vart kyligare. Men än fanns det dagar som denna! 
Underbara, soliga och friska dagar.

[Lugnt! Mina inlägg brukar raderas också D: men yey nu är det skapat iallafall! ]

Chentl hade väntat länge nog, törsten hade växt. Hanen gäspade stort, blottade sina stora tänder och stängde hastigt igen käften vilket gav ifrån sig ett litet ljud då käkarna slog ihop. Blicken låg stadigt på den lilla pölen utav vatten som han tidigare uppmärksammat.
Den väldiga vargen vred långsamt på de hornbeklädda huvudet och ett knakade ljud lämnade hans nacke. Efter detta spände han sina muskler för att sedan låta dem slappna av. Han var en aning stel men betydligt muskligare, möjligen var det detta som ledde till hans seghet. Självklart föredrog hanen dock att vara stor och stark än liten och smidig.
Han reste sig långsamt upp ur medan öronen roterade och han ständigt vädrade. En främmande doft hade uppenbarat sig, men han valde sig för nu att inte bry sig om det. Om vargen skulle välja att komma nära kunde han ta tag i det. Från vad han visste kunde det bara vara en förbipasserande, ingen värdig att söka upp. Stegen styrde han emot vattnet, hans steg var långsamma men långa. Trots att han inte gick snabbt var han snart framme vid pölen med endast ett få antal steg. Den trefärgade lät inte ens blicken svepa över området, han sänkte bara huvudet intill ytan och började lapa i sig utav det friska vattnet.

Det var inte för ens han rundat ett par träd som han kände att en främmande individ var i närheten. Han fångade upp doften med ett nafs, en hanne. Gideon var tveksam om han ens orkade bry sig om denna främling, men varför inte bara se vem denne var? Trotts allt så var det ju inte ett dugg kul att vandra i ensamhet. Han var en sällskaplig hanne och han gillade att skaffa nya relationer. Men frågan var om denne nu skulle uppskatta den guldiges sällskap. 
Han passerade ett buskage, några tätt växande träd innan ögonen uppfattade en glimt av denne främling. Den drack, nästan ostört. Han undrade om denne hade fått känn på hans doft eller bara ignorerade honom totalt. Det återstod att se. Gideon vandrade närmare tills bara ett fåtals meter återstod mellan dem Var hälsad främling han log ett vänligt leende och stannade på plats. Det var alltod lika intressant med nya individer.

Trots att han kände den främmande närma sig reagerade han inte. Han fortsatte att lapa i sig utav det kyliga vattnet utan att lyfta blicken medan stegen närmade sig. Löven hade avslöjat honom för länge sedan, men troligen var detta inget främlingen brydde sig om utan han verkade snarare söka uppmärksamhet. De gråa ögonen studerade den hornbekläddas egna spegelbild. Han önskade att den främmande skulle vända om. Självklart hade Chentl ingenting emot vargen, han förstod bara inte vad den möjligen kunde vila honom. Han hade ingenting den andra kunde önska.
Men hans tankar bröts utav ord, tomma meningslösa ord. Endå höjde raganan sitt ädla huvud och lät blicken falla på vargen. De gråa ögonen studerade honom ingående under tystnad. Den främmande hannen var till största del täckt utav en gyllene fäll som nästan tycktes glittra, de övre partierna så som ryggen var dock betydligt mörkare.
Chentls ögon var kalla och tomma medan han såg på guldvargen. Hans ansikte var avslappnat i ett neutralt uttryck. Om något var han visade han väl sig lite kall för den främmande men annars uttryckslös. Till slut nickade han lite segt och lät den ormlika tungan snabbt dansa omkring hans mun då lite vatten fortfarande droppade.
"Goddag." Svarade han med en bestämt. Trots att han kände sig en aning osäker på vad vargen faktiskt ville honom höll han det inom sig. Visade sig inte det minsta sårbar.

Hans gula ögon log likaså hans ansikte. Vingarna lades lite prydligare på ryggen medans han åter tog något steg fram.
Ögonen studerade den andre med samma vänliga leende, han tänkte ge en komplimang för hornen men valde att vänta och se vad detta var för främling.
Denne verkade hård, kall och uttryckslös. Vilket bekymrade Gideon en aning Jag får be om ursäkt om jag stör, jag hade bara vägarna förbi hans glada uttryck var kvar, han var rädd att denne kanske kände sig obekväm i hans sällskap? Näh, han ruskade av sig tanken och försökte så gott han kunde med att språka lite Nejmen vad oförskämt av mig... Mitt namn är Gideon. Får jag fråga om ert? Gideon var inte alls van vid stela möten så han försökte helt enkelt sitt bästa med att åtminstonde bringa ett leende på främlingens läppar.

Hans blick låg i den andres, alldeles stilla medan han andades långsamt och lugnt. Främlingen tycktes vara väldigt pigg på att prata och i och för sig kunde det väl fördriva tiden en aning. Den gyllene talade med en klang som tydligt visade på att han var glad. Visserligen var Chentl inte olycklig, nej nej. Dock kunde den brunvita hanen tyckas vara lite grå utav sig. Han var en lugn idivid, stressade inte och intresserade sig inte så mycket för saker som kunde verka onödiga. I och för sig visste han ju inte om denna varg var ointressant, det kunde vara svårt att veta vad som gömde sig där inne.
Men oftast fann den hornbeklädda intresse i de som var mer tillbaka dragna, likt han själv. Han ansåg oftast att de med mycket tankar var tystare, men det var såklart ingen självklarhet. Därför valde han att inte avvisa den andre helt men behöll tystnaden emellan dem tills guldvargen bröt den.
Gideon.
Namnet sa inte mycket, men de gjorde de inte för de mesta, namn kändes en aning onödiga för honom. Speciellt på främlingar. Fast han borde inte klaga, det var en given konversationsstartare, en ren artighetsfras.
"Nej då. Du stör inte." började han som svar på det första och lät ett leende svepa över ansiktet. Trots leende var hans uttryck fortfarande kallt och leendet var till mestadels stelt. "Hm... Goddag Gideon. Fråga får du, men då bör du inte förvänta dig ett svar." svarade han på det andra. Rösten var lugn och stadig, inte avvisande. Han menade inte att vara snäsig eller otrevlig, han bara konstaterade att det faktiskt inte var en självklarhet att få svar på sin fråga.
"Men jag antar att du kan få veta mitt." sa han fortfarande med det stela leendet över ansiktet. "Chentl." avslutade han sedan kort och lät blicken fly iväg över skogen som tycktes stå i lågor. Löven hade börjat falla och hösten hade faktiskt slagit höstskogen men till mestadels satt de kvar och dansade intensivt då en svag vind drog igenom längst med trädtopparna.

Gideon lyssnade väl till den andre hannens ord. Att förvänta sig ett svar på allt är bara önsketänkande. Men jag är glad att du besvarade min frågq, Chentl Den guldige hannen log vänligt och han kunde se på främlingen att ett vagt leende sprack upp även på dennes läppar(?) 
I denna skog fylld av löv som fallit var stämningen rätt så lugn. Han hade inte förväntat sig sällskap här omkring men det alltid lika spännande att möta på nya individer, man visste aldrig vad dem hade att erbjuda. 
Nå Chentl, vad har fört dig till dessa marker? Hanens röst var lugn och slät, mörk men vänlig. Det syntes att Gideon var den som gärna skapade nya relationer med andra vargar. Leendet var kvar men han satte sig nu ned för att samla lite energi.

[Chentl har återgått till sin första ägare och skapare, så jag avslutar detta roll då det ändå är femhundra år gammalt xD AVSLUTAT]