Det var en kyrlig morgon som steg över Kaiwood. Disen som låg var tjock, och skogen var ekande tyst i fåglarnas osång. 
Chay slickade blod från munnen; han hade nyligen fällt ett förvirrat ungrådjur och stillat sin hunger, då han inte haft tillfälle att jaga när han tidigare patrullerar revirets sydliga områden. Under natten hade han vilat, och sedan jagat i gryningens första ljus då villebrådet flyttade på sig. 
Han hade inget att rapportera;  de få hot han stött på hade han tagit omhand om. Däremot skulle han fortfarande rapportera till ledaren.
Chay styrde stegen mot samlingsgläntan där Shivas lya var. 
Trots att Chay sprang över mark och inte bland topparna så anlände han inom kort till den mörka gläntan. Eken var svart mot det gryende himlavalvet, och disen låg som ett täcke över marken. Svansen slog otåligt;  kroppen var lätt spänd, för man kunde inte alltid räkna med att Kungen inte skulle göra något oberäkneligt.  Det var ett spel; ett spel Chay inte riktigt ville spela eller ta del av men tvingades in i vilket fall genom sin mor och sin ungdoms svaghet.
Den mörka hanen stannade upp. Ryggen sträcktes upp men svansen höll låg, en reflektion av hans låga rang.

I mörkret låg han, ögonen slutna och kroppen utsträckt. Men sov gjorde han inte. Nej, Shiva var inte trött. Han funderade. Som vanligt hade han mycket att tänka på, mer än han egentligen behövde fundera över. Men var det inte en del av charmen? Att tänka och fundera över livets mysterier. Det var väl på det viset man blev galen, tappade sitt förstånd. Och visste vore det skönt, mot slutet av livet, att inte veta vad som hände när döden väl kom och tog en?
Energierna omkring honom glittrade och glimmade, ett färgspel som många skulle kalla för vackert. Enligt Shiva var det inte vackert, det var hans vardag. Hans verklighet, hans liv. Och visst var det en framgångssaga i sig, men aldrig att han skulle beskriva det som vackert.

Och så kom den mörka, svepande gestalten in i bilden. Energierna runt vargen var svepande, mjuka, och de mörka ögonen öppnades då Shiva ruskade lätt på huvudet. Sedan kravlade han ut ur sin håla, och samtidigt som han sträckte ut benen i sin fulla längd landade blicken på den mörka hanen som befann sig framför honom. Auran runt denne var skuggig, gråaktig, men ett stänk av giftigt grön inslag.
"Chayan."
Ett leende klöv det svartvita ansiktet då han granskade den mörka hanen som var son till Nisha. En besvikelse, till viss del. Men något hade fått hanen att ändra sig. Shiva visste inte om hela historien bakom Chay, men han var säker på att där fanns mycket intressant att ta reda på. Någon anledning måste det finnas till att denne aldrig hade övergett TBB som hans kära syster hade gjort.

Chayan mindes gläntan från sina valpår. Eken som bredde ut sig och stal livet under sig. Stenarna som tornade sig över dem, bilden av blossom när hon vakade över gläntan eller skulle hålla samling.
Blossom var borta, men gläntan var densamma.
Chay sänkte huvud och hals i en bugning och hälsning när Shiva tilltalade honom. Rösten som besvarade var tom och saknade glöd.
"Ledare. Jag har inget att rapportera från revirets sydliga delar." 
Svansen slog bakom honom, lång och mjuk i sina rörelser.
Ovanför dem började den gryende dagen färga himlen vagt röd. Det skulle bli sämre väder framåt dagen, det kände han på sig och det vittnade naturen om. 
Hanen stod stilla i övrigt,  lätt osäker på hur han skulle bemöta den ledare som med all sannolikhet imte såg honom som mer värd än barren som fallit från ett döende träd. Bara hans moders nåd hade räddat honom från en säker undergång.

Shiva höll blicken fäst på den andre i några sekunder, men höjde sedan lätt på huvudet och lät de svarta ögonen söka sig uppåt, mot trädens kronor.
"Såklart inte," svarade han med en neutral stämma i rösten. Sällan fanns det något att rapportera. Nästan som om de levde isolerade i Kaiwood. Men det var klart, endast dårar vågade sig in i skogen med tanke på ryktet flocken hade om sig.
En lätt suck lämnade Shiva. Han dröjde kvar med blicken vid trädens kronor i några sekunder innan han åter böjde nacken och lät den falla på hanen han hade framför sig.
"Men jag är ändå inte intresserad av att diskutera minimala hot som stryker runt våra revir gränser. Det finns annat vi bör tala om."
Det glimmade till i de mörka ögonen och återigen fanns det svaga flinet på läpparna hos honom. Att han hade något i tankarna var tydligt, en idé som länge hade gnagt hos honom. Och han behövde de unge hanen.
"Kom," sade han med en lugn röst. "Vandra en bit med mig." Benen satte sig i rörelse då han gick förbi den gråaktige hanen. Visserligen kanske ingen skulle höra dem, men man visste aldrig. Detta var ett samtal avsett för endast dem, så Shiva föredrog att hålla sig i rörelse och lite längre ifrån de andra.

De mörka öronen klipte till. Om det var nyfikenhet,  irritation eller bara ett tecken på att han lyssnade gick inte att avgöra. Minen var neutral, utöver ögonen som nästan frågande blickade tillbaka. 
Han gillade inte hur Shivas ögon såg på honom, gillade inte hanens oförutsägbara agerande. 
Detta möte skulle ha varit en lätt och snabb rapportering,  istället fann sig Chay följa Shiva i spåren. Den långa svansen hölls upp för att inte släpa i marken, och stegen var raka men tysta. Försiktiga. 
De vandrade bortåt*, vandrade i tystnad inte helt sida vid sida tills träden åt allt ljus och de kommit långt bortom de sovandes lyor. 
Chay bet bort en sarkastisk kommentar. Shiva hade bett honom komma med för att tala, inte gå. 
Dock höll Chay tyst om sina tankar, för det fanns inget att vinna på att yttra dem. 

[PPar lite ~ *visslar oskyldigt* ]

De mörka träden sträckte sig mot himlen omkring dem. Shiva såg upp mot deras kronor där han hade stannat och undrade ifall det var dumt av honom att lita på Chayan. Men å andra sidan var denne det säkraste kortet i detta fall.
Han undrade dock ifall det han nu skulle säga var mest förundrade för honom själv eller den gråaktiga hanen.
"Jag behöver dig." Blicken sänktes och han vände sig så att han kunde se Nishas son. Granskade hanen som så många gånger förut, såg den askgråa energin som flödade runt denne och förundrades än en gång över att hanen fortfarande befann sig i flocken. Det var underligt hur vissas liv utspelade sig.
"Jag vet inte om du har hört, men din kära syster, Wami, är vid liv. Och hon har något som tillhör mig."
Kort och koncist. Var det något Chay undrade över hoppades Shiva att denne kunde öppna munnen nog länge för att ställa en fråga. Om inte så fick den andre skylla sig själv.
Fortfarande återstod frågan om Shiva verkligen kunde lägga sin tillit på den andre.

[Oj, vad jag är ringrostig xD]

Chayan sänkte takten, så att han stannade in någon meter ifrån där hans ledare hade valt att stanna. Han ville inte komma för nära, ville hålla alla avstånd han byggt genom tiden. 
Chay höll alla på avstånd. 
Till ledarens första uttalande visade den duktiga klätraren få yttre tecken på att ha uppfattat vad ledaren sagt; neutralt ansikte med en glödande skogsgrön blick riktad snett mot hanen, fast huvudet lades på sned för att understryka de outtalade frågorna. 
Vad behövde Shiva honom till? Det fanns betydligt lämpligare vargar i flocken. Även om Shiva behövde någon av hans expertområden, så var Jira betydligt bättre på många, om inte alla, plan. Bättre klättrare, bättre med gifter, bättre skådespelare, bättre allt. 
Det var sedan en skepsism som ankom hans anleten, och han ryggade vagt tillbaka med nacken och huvudet. Ögonen blev lite vidare, förvåning spelade över hans ansikte.
Chayan slog sig ned, med den piskande randiga svansen bakom sig, huvudet och blicken rakt mot ledaren. Det var inte helt regelmässigt underlägset, så som han såg på Shiva. Blicken var nästan lätt utmanande.
Om Wami nu levde, varför hade inte Shiva avslutat henne själv när han hade chansen?
"Wami har varit borta länge. Vi hittade aldrig hennes kropp, men vi anog hon mötte Chaibos i samband med chaoset." sade han, rös synligt vid minnet. Det var bland det längsta han sagt i någon annans närvaro på länge. 
I efterhand förstod han hur dumt det hade varit, att anta döden hade tagit någon utan att finna spåren. Även om asätare gärn festade på en vargs kropp så borde de ha lämnat systerns kropp ifred på grund av hennes giftiga natur. 
Till och med Nisha hade sina kvarlevor gömda bland Kaiwoods stammar. Båda kroppar. 
Även om hennes kranium fattades, så hade han sett dem med egna ögon. 
Han satt tyst, svansen rullandes i mjuka vågor. Han tänkte, försökte förstå de impulserna som slogs i hans sinne. Wami levde. Han visste inte riktigt vad hans kulle känna inför det faktumet. Skulle han vara glad att den syster som han en gång brytt sig mest om var vid liv? Skulle han hata henne för sitt svikande av flocken? 
Redan när han tänkt orden blev det klart för honom. 
"Vad är det du behöver mig till, Kung?" svarade han lågt, men neutralt. Känslolöst. 
Hans mor skulle vara stolt.

Fråga som ställdes fick Shiva att flina. Vad behövde han Chayan till? Det var en fråga som verkligen var rätt att ställa, för aldrig trodde Shiva att någon av de andra i flocken skulle tänka på samma sätt som han. Inte heller skulle de få veta vad som skedde mellan honom och den mörka hanen.
"Låt mig berätta," sade han med en stillsam ton i rösten.

Och där, bland de mörka stammarna som utgjorde en del av Kaiwoods växtlighet, förtäljde Shiva de tankar han bar i huvudet. Länge hade han funderat över detta, finslipat det som skulle bli den alldeles perfekta åtgärden till de problem som hade kommit in i hans liv. Det var som alla brickor hade fallit på plats, även om hela historien hade börjat i totalt kaos. Men någon av Gudarna verkade le mot honom, även om han knappt ägnade en tanke gentemot dem nu för tiden, men kanske hans forna trogenhet till Moriko lönade sig. För allting föll på plats, och allting verkade gynna honom. Det enda han nu behövde var denna lilla tjänst av Chayan, sedan skulle allting vara precis som det var menat att vara. Förutsatt att den bedräglige unge hanen var villig att följa order denna gång.

Med ett djupt andetag gjorde Shiva en kort paus i sin monolog. De mörka ögonen var fästa på Chay medan han sökte efter tecken som kunde avslöja vad som rörde sig i den andres huvud. Men dessa avkommor av Nisha, de dolde sina känslor väl, precis som de alltid hade gjort.
"Ser du något problem i det jag ber om?" frågade han.

Chayan satt stilla medan hans kung talade. Ju längre hans vittnesmål blev, desto mer stilla blev den randiga hanens kropp. Även svansen, ringlandes av eget liv och egna tankar, hängde som frusen i luften. 
Chayan lyfte sin blick och sökte ögonkontakt. Det var det trotsigaste han någonsin visat sig mot en högre rankad. 
Han var tyst.
Kunde han göra det som Shiva bad honom om? Verkligen? 
Det var mycket att ta in. Att Wami ens levde var nog av en omställare, men det var så mycket mer än det.
I sitt sinne hörde han Nisha skratta.
Chayan sänkte sin blick, och kroppen sjönk halft ihop som om all luft sluppit ur honom. 
"Nej min Kung." allt var klart uppfattat. 

[Koooortis ^^' Avsluta? ]

Med en sammanbiten min väntade Shiva på svaret från den mörke hanen. Och det slog honom, än en gång, vilka likheter den unge bar med sin moder. Han kunde inte låta bli att fundera över vilka likheter denne hade med sin fader.
Men tankarna avbröts då svaret från Chayan kom.
Allting var klart. Den unge förstod, och skulle förhoppningsvis även lyda. Om inte visste de båda vad som väntade. Och säkerligen var det ett slut på historien som ingen av dem önskade sig.
Ett flin bredde ut sig över hans läppar.
"Bra. Ge dig av nu, jag har andra saker att ta tag i." Han vände bort blicken från den unge hanen, men stod ännu stilla. "Och Chay, gör mig inte besviken."
Och med de orden började han vandra bort från platsen, fylld av förväntan inför framtiden.

[Avslutat, om du inte vill skriva något mer ^^]