[Reserverad för Ciel.]

Han började återhämta sig. Shiva kände det i hela kroppen, hur styrkan hade återvänt och hur han återigen var levande. Visserligen var kanske inte hela processen klar, ännu kanske han behövde hela lite till, men han var inte längre svag. Han var stark och mäktig, och han kände inte längre tvivel på sig själv och sin egen styrka.
Men ändå var han inte på bra humör.
Det låg något orosväckande i luften, något som sade honom att snart skulle saker ske. Något hade satts i rullning, och det kändes som att det bara var en tidsfråga innan det skulle nå Kaiwood och han flock, och det skulle säkerligen slå ner hårt över dem. Han skulle göra sitt bästa för att beskydda det som var hans, han tvivlade inte på att han skulle klara av det heller. Det som gjorde honom irriterad var att inte veta vad som komma skulle. På detta vis var han inte mästaren över sitt eget öde, vilket han alltid hade önskat vara.
Och så hade han så mycket annat att tänka på också. Flocken, rangerna, Kalis valpar, och... Och den svarta. Amanita. Hon som inte lämnade hans tankar.

Huvudet ruskades där han låg under ett av de gamla träden. Nej, han orkade inte tänka på detta nu. Han orkade inte med detta dåliga humör.
Så han reste sig med hastiga rörelser och började vandra. Det var skymning. Irriterat frustade han medan de muskulösa benen förde hans kropp framåt genom skogen. Han behövde distraktion, något som kunde få honom på bättre humör, något som kunde ge honom en chans att tänka på något annat.
Och så plötsligt, som från ingenstans, sken energierna upp i något som var liv. En varelse, en varg. Och genast styrde han sina steg mot denne, hoppades att det skulle vara bra nog för att hindra dessa tankar som vägrade ge honom någon ro.

Med en svans som piskade irriterat vandrade han nu längre in i hjärtat på Kaiwood. Han visste inte att detta tillhörde TBB, om han gjort det skulle han ha stora chanser att överleva denna dag.
Men detta var hans öde, han tänkte inte vända om nu.
Ciel's steg gick i en lätt snabb travtakt med sammanbitna käftar. Hanen rös, det kändes inte bra att vistas på denna plats ensam. Men det var sådan han var, ensam. 
En lätt rysning spred sig åter på hans kropp och raggen reste sig, han tyckte att han hörde något där bland skogens buskar. Antagligen var det bara ett litet bytesdjur, men det kändes ändå inte säkert här.
För några år sedan hade han hört att många som vandrade in i Kaiwood kom aldrig tillbaks. Det ryktades om att en mäktig flock hade sitt revir här. Men han kände inga dofter, så det kunde inte stämma. Sedan tror han inte på myter heller. 
Historien om Kaiwood är olika beroende på vem man frågade, men ciel vela bygga upp en egen uppfattning om platsen. Den kändes obehaglig, men inget ont hade hänt, ännu. 
Stegen saktades ned då dofter började uppenbara sig, mycket väl kände han någon. En hane, någonstans bland trädens skuggor.

Trädens mäktiga stammar stod stadigt runt omkring honom medan hans grova ben förde honom framåt i en jämn takt. Han väntade inte, tvekade inte. Han sökte den som hade vandrat såhär pass långt in i Kaiwood, och undrade vad detta ärende egentligen kunde gälla? Senast Shiva stött på en varg i dessa trakter var då Crepsley kom och bad om en plats i flocken. Gällde detta ett liknande ärende?
"Vem är du," började han med sin djupa stämma just innan han såg vargen, "som vandrar i Kaiwood?" Han stannade upp då den andre kom inom synhåll och det var ett flin på läpparna och en illvillig glimt i de mörka ögonen som han betraktade denne.
Det var en ljus liten varelse med ett något udda utseende. Shiva kunde inte minnas dennes energier från ett tidigare möte så det måste vara en total främling. Frågan var vad denne gjorde här.
"Vet du inte att ondsinta andar lever bland dessa träd?"

Ciel närmade sig och stannade mycket snart upp. En varg prydd med två färger. Ena sidan svart, den andre vit. Och diamant tecken kring ögonen. Hans egna ögon smalnade då hannen talade "Det angår inte dig, främling" hans röst var irriterad och tassarna skulle bestämt förbi denne tvåfärgade hanne. Ciel fortsatte att gå och precis när han var några meter ifrån hannen sade han "Ondsinta andar? Hmh.. Vad rädd jag blir" han gav Shiva en kall och obrydd blick. Ciel var verkligen surskallig och kaxig denna dag.

Attityd.
Shiva flinade lite bredare då han noterade hur ignorant den andre var emot honom. Som om denne bara hade tänkt passera, utan att lägga varken tid eller energi på Shiva. Den svartvita hanen fann det roande, eftersom att han aldrig tänkt tillåta något sådant.
"Du vet väl att du inkräktar?" frågade han sedan medan huvudet rördes efter vargen som var på väg att vandra rätt förbi honom. "Ifall jag var du skulle jag ändra riktning, ganska snabbt."
Leendet låg fortfarande kvar på läpparna men hade blivit aningen mindre. Och i ögonen fanns en mörk glimt som inte direkt sade att Shiva ville de andre något gott. Nej, sanningen var att Shiva inte ville något gott alls. Nog var det en rolig underhållning, att möta andra på detta sätt. Men den dryga attityden han fick från främlingen var inget som han uppskattade. Han var konung över denna skog, och det var helt enkelt inte passande att behandla en varg som han på ett sådant sätt. Så för den andres skull vore det smartast att ändra inställningen, men något i den andres energier sade Shiva att det inte skulle ske.
Med andra ord, detta möte kunde med all sannolikhet utvecklas på ett ytterst intressant vis.

Ciel's ögon smalnade och var som streck. En dov morrning lämnade honom följt av ett irriterad fnys. "Ser set ut som att jag tänker vända mig med svansen mellan benen för att du säger så? Knappst" han skrattade hånande och tog ett steg till, och med en hes röst fräste han fram "Spring iväg och besvära någon annan" Om ciel hade en aning om vem denne var skulle han ha följt hanens råd att vända om och vandra bort från detta revir. Men han hade inte en susning, i hans ögon var hannen ett störningsobjekt som tydligen var svår att ignorera. Ciel försökte tränga sig förbi med minst sagt ett obrytt uttryck.

[Sorry för lite PP, är det för mycket, säg till - jag ändrar!]

Det här var... intressant. Irriterande intressant. Minst sagt.
Shivas ögon smalnade av en aning vid den andres ord. Var det dumhet som drev den andre? Det verkade nästan som det och när den andre klev närmare kom denna inom räckhåll för Shiva. Med en snabb rörelse sträckte Shiva fram sin svarta tass, rörde den andre, och drog åt sig lite av dennes energier. Han kunde hur det stärkte honom, hur han längtade efter mer, men behärskade sig. Drog sig undan, med ett svagt leende på läpparna och granskade den andre.
"Du fick chansen, ditt kryp. Chansen att vända om, men antagligen var du för dum för att ta den." Trots det svaga leendet så västes orden fram. Det respektlösa sättet som Shiva bemöttes på passade inte alls. Han var kung över Kaiwood, och han skulle minst sagt bli behandlad som en sådan också.
"Nu kan jag tyvärr inte längre låta dig gå. Ledsen."

[Blah, kasst inlägg...]

Då Främlingen satte ned sin tass förlorade Ciel en aningen med energi, han morrade och antog att denne hade gjort detta. 
Men till Ciel's fördel hade han även kraften energi på sin sida, att kunna stjäla energi från allt levande var inte speciellt oanvändbart. Men att ta energi från marken och krypen där under var ingen idé då det inte gav honom något speciellt med energi.
'..Kryp..' Ekade i hanens huvud, 'Vad kallade han mig precis? Smutsiga varelse!' Tankarna ekade i hans skalle och mycket snart yttrade sig främlingen åter med en minst sagt obekväm ton.
Ciel tog några steg åt sidan, granskade den andre i irritation. 
"Vem tror du att du är egentligen?" Morrade han fram mellan de sammanbitna käkarna.
Denne hanne var ingen speciell, inte alls! Intalade han sig själv. Tanken av att det var en TBBare slog honom, men det brydde han sig inte om. Ciel fnös med rynkad nosrygg, fortfarande lite svagare än innan. 
Detta skulle sluta illa, men han var övertygad om att det inte var hans tur att besöka Chaibos ännu, nej inte än...

Frågan nådde Shivas öron, och plötsligt dök ett svagt leende upp på hans smala läppar. Den andre undrade vem han var. En fråga som han helt enkelt inte kunde låta bli att ge ett svar på. Alla skulle veta vem han har, hans namn skulle bli legendarisk och de skulle darra i skräck hans tassar.
"Jag är Shiva," svarade han med en majestätisk stämma. "Son av Ijin, dotterson av Blossom. Ledare av TBB, kung över Kaiwood och härskare över energierna."
Den vita tandraden som blottades i det stora flinet glänste i det dunkla ljuset som fanns runt omkring dem i skogen.
Med ett iskallt lugn tog han ett steg närmare den andre som flyttat sig åt sidan. De näst intill svarta ögonen släppte inte den andre, utan fortsatte att stirra med ett orosväckande, tomt djup, i vilket man kunde skymta en glimt av illvilja då och då.
"Och du är bara en stackare som snart kommer att få se vad som sker med varelser som dig."
Flinet byttes ut till ett betydligt mer hotfullt uttryck och mellan de svagt särade läpparna kom ett dovt ljud rullande. Shiva hukade sig svagt, spände musklerna i kroppen, och kastade sig fram emot den unge hanen som inte verkade kunna något om folkvett eller revirgränser.

Han driver med mig, visst? Tänkte Ciel. För om detta var sant var han verkligen.. körd. Men hans röst skar i märgen och hans kropp isade till. Tankar for omkring, han vägrade tro hannens ord. Detta var helt enkelt omöjligt. Han skrattade förnedrande till främlingen. Hans kroppsspråk vart tydligare, han ställde sig i stridsposition. Ciel vägrade, med hela kropp och sinne tro att orden var sanna. Han skulle aldrig ha gett sig hit, han ångrade att han inte vände om. Men han kunde inte göra det, han vägrade att backa nu. "Skabbstycke, ge dig iväg sa jag!" Hans röst hackade fram fast hade en hes och ilsken stämma. Musklerna spände sig.. och när han var som spändast gick hannen till attack men tyvärr löd Ciel's tassar inte. Dom vela inte lyda hans order. Det var kört.

[Hoppas det är okej med lite pp, annars så ändrar jag, men är svårt att rolla utan pp i såna här situationer xD]

Klorna spetsades och med en snabb rörelse kastade sig Shiva rakt emot den andre. I sista sekund vek han undan med en vig rörselse, och istället för att attackera rakt framifrån så spjärnade bakbenen emot marken, samtidigt som han kastade sig genom luften med en tvärvändning, och anföll den andre från sidan. Framtassarna placerades på dennes rygg, och med hela sin kroppstyngd tryckte Shiva mot den andre, försökte tvinga ner denne mot marken. Klorna borrades in i den andres hud, samtidigt som han genast började dra åt sig energin från den andre. Energier, de som gjorde honom starkare och den andre svagare. Och ett brett flin låg på hans läppar i stunden. Det var det här han tyckte om att göra, det här han var tränad till, det här han var skapt för. Att försvara och skydda Kaiwood och flocken, att vara den starka, mäktiga ledaren han alltid hade varit menad att bli. Och i stunder som dessa kände han verkligen att han var alltid han var tänkt att bli. Han kände sig levande.

(Mitt uppe i allt börjar jag ångra Ciel's öde D': But i have no place <\3)

Ciel försökte parera trotts att hans kropp inte vela lyda honom, ett litet move gjordes men inte tillräckligt för att komma undan.
Shiva fick tag på honom, sög ur hans energi likt en blodigel ihärdigt tar blod från dess offer.
Ciel ramlade omkull och hade nu hannen över sig med klorna inborrade i ciel's skinn. 
Hannen gnydde lätt och kände energin flöda ur kroppen. Även fast ciel hade samma kraft var den inte alls lika stark som Shiva's. 
Han snappade upp en del energier, samt från Shiva, men förlorade dem tvärt när smärtan från klorna isade i kroppen.
Ett grovt morrande lämnade den vita hannen, ögonen var vidgade och det rann saliv från käften. Och ciels andedräkt stank gamla larver och svampar. 
Detta var inte okej.

[Aw, haha, men jag får typ ångest... Vill du inte så ska Shiva inte döda någon D; haha, tycker såna här rollspel är så hemska.]

Makten. Överlägsenheten.
Den ljuva känslan av vinst fyllde Shiva innan han ens hade avslutat det han hade påbörjat. Det var det här han var tränad för, det här kunde han verkligen. Och det var alldeles för länge sedan han hade känt detta euforiska rus han fick av att trycka ned andra på detta vis. Han borde göra det oftare.
Den andre gav vika under hans tyngd, föll till marken, och ett svagt skratt lämnade den svartvita hanen. Små, patetiska försök kom från den andre att ta tillbaka energierna Shiva sög till sig, men den andre verkade inte alls ha lika utvecklade förmågor som Shiva själv hade. Men lite motstånd skadade inte, det triggade endast den unge ledaren till att gå ännu mer in i striden. Det var det som gjorde det hela roligt, att se den andre kämpa, att se den andre först hoppas för att sedan slutligen inse att det inte fanns någon utväg.
"Du borde aldrig ha vandrat in i min skog," väste han fram med en road röst.

(Jag vet att om jag väljer att ha han kvar kommer han bara att damma ;^; bortadoption är inget alternativ då jag är jävligt kräsen hur mina karaktärer spelas osv xD )

Ciel var utan tvekan i underläge och det fanns inget kryphål att kunna ta sig ur hannens grepp. 
Om han stretade emot skulle energin flöda betydligt fortare till Shiva, och han skulle vara död på nolltid. 
Det var dags att göra något med den sista energin som var kvar, för kanske, bara kanske skulle han kunna komma undan. 
Den vita hornbeklädda hannen försökte att samla energi nog för att ladda upp sig med electricitet och ge Shiva en stöt. Han gnistrade till, lät den lilla elwctrisiteten Som han samlat flöda till Shiva. Men dock fanns det en stor chans att detta inte skulle jaga bort den överlägsna hannen.. ciel var för svag för att något göra, detta var bara inte sant.

Ett sprakande och knastrande kändes inom den andres energier och Shiva blev för några ögonblick förundrad över vad de var som rörde sig inom den andre. Sedan nådde elektriciteten hans framtassar och det var med ett chockat uttryck och ett undertryckt väsande som han av ren reflex släppte sitt grepp om den andre och kastade sig bakåt. Det kändes som att det kröp insekter under huden på honom och varje pälsstrå över hans kropp verkade darra av den plötsliga strömmen som rusat genom hans kropp. Han skakade på sig, försökte ruska av sig den obehagliga känslan.
Att elektricitet inte var mycket annat än energi var Shiva väl medveten om. Men det tillhörde inte den energiformen som var hans att kontrollera. Elektricitet i sig hade brutit sig ut från massan, börjat ses som ett eget element, och stod därför inte till hans förfogande. Han kunde som mest påverka den med hjälp av andra energier, men själva strömmen kunde han aldrig böja efter sin vilja.
Och så, efter några sekunder som lika gärna hade kunnat vara minuter eller timmar, slutade obehagskänslan då elektriciteten vandrade vidare ned i marken och lämnade hans kropp. Genast höjdes huvudet, blicken fästes på den andre och det var ett dovt morrande läte som kom ur strupen på Shiva.

(All text försvann igen -.- stod att filen krashade..)

Ciel hade sin chans och tog den.
Hannen reste sig upp med vingliga rörelser och insåg direkt att energin var på hotande låg nivå. Han fick balans, morrade grovt och sade Vad väntar du på? Skrämde stöten iväg den stora konungen av kaiwood? han hånflinade, njöt av de förmodligen sista minuterna han hade kvar.
Sedan i ett desperat försök samlade han på sig all energi han kunde få och laddade sedan upp ett klot av electricitet mellan käftarna. Ciel vaet allt svagare och benen darrade. Så i ett sista tappert försök att sjasa bort hannen avfyrde han klotet mot Shiva. Sedan vek sig benen och han var tvungen att sätta sig ned motvilligt. Kroppen var svag och han visste att han i vilken sekund som helst skulle falla ihop.

[Aw, så jobbigt då det händer D; vet hur det är...]

Blicken fästes på den andre, den som såg så lustig ut och som var dum nog att tro att man kunde vandra in i Kaiwood och kasta förolämpningar omkring sig hur som helst.
Shiva svarade inte på den kaxiga kommentaren som kom från den andre. Istället kastade han sig åt sidan i ett försök att undkomma den elektriska stöten som skickades genom luften emot honom. Han lyckades, nästan. Då några små stötar fick grepp om hans päls och sökte sig in i hans kropp rös han av obehag. Men denna gång var han beredd, och med hjälp av sin egen energiladdade kropp lät han elektriciteten studsa genom honom och sedan ut marken genom tassarna. Han ruskade lätt på huvudet, och kastade sig sedan mot den andre utan att tveka.

Det här var slutet för den dumdristige. Det var slutet, och för Shiva var det ett rent nöje att föra den andre till det.
Käkarna öppnades och det var med ett dovt vrål som han i ren ilska över hur han blivit behandlad högg ett stadigt grepp om den andres strupe. Tänderna trängde genom den mjuka huden och blodsmaken fyllde hans mun.
Det var slutet.
Och med en nöjd känsla i kroppen släppte han den andre. De mörka ögonen sökte sig mot den blodfläckade kroppen och med förakt fnös han emot denne. Fanns det något liv kvar i den ynkliga vargen skulle det snart ha försvunnit även det. Och där stod han och såg ned på motståndaren, med en ståtlig hållning och en brinnande blick. Han var full av styrka, makt och energi. Han vad levande i detta ögonblick.

Han var kungen i Kaiwood, det var än en gång bevisat.

[Hoppas det var okej skrivet, annars säg till så ändrar jag!]

Ciel stirrade med nu lugnare ögon in i shivas. SMärtan i kroppen hade nästan gjort honom lugn även fast det sved av smärta i varje lem. 
Han fattade vad som var påväg att ske, något inom sade att detta faktiskt inte behövde betyda slutet. 
Men den hornbeklädda hannen tog starkt ett steg framåt och höjde huvudet med sina sista krafter. Men han gjorde ett misstag att låt huvudet vara högt buret. Men hellre dö med ära än dö med skam. Han såg hur shivas sylvassa käftar bara närmade sig honom. Allt gick som i slowmotion, de sista sekunderna i hans jordeliv. 
Ciel log inte, men shiva hade fått honom att acceptera sitt öde. Och han kunde känna sig stolt, att han segrat även i döden, för om det inte var kaiwoods ledare som i detta nu hade sina käkar omfamnade om hans strupe, om det bara var vem som helst, skulle han leva i vanära även i graven. 
Han slöt sina ögon och kände hur all energi flödade ur honom, all kraft, allt liv. 
Jordelivet hade varit en upplevelse, och att det skulle sluta såhär pågrund av dumhet trodde han aldrig. 
Med en duns i marken gjorde han sina sista plågsamma dödsrörelser innan allt var över. Och det sista han såg innan allt bara svartnade var shivas ansikte. Men ciel tvingade fram ett plågat leende och sedan dog på fläcken. 
Det var över, på riktigt. 
Det var inte någon mardröm längre, utan det var verkligen över nu. Och han kunde känna det nästan som en befrielse....

AVSLUTAT~~~ C: